Råkar gå in på Facebook. Där jag är ytterst sällan. Och ser det här:
Hej Mona. Jag heter Carina och är sambo med din pappa. Han undrar var du tagit vägen. Nu den 15/7 är jag ledig och XXXX har hunnit hem efter en hjärtoperation.Det vore jättekul att träffa dig/er kom och käka eller bara slappa vet ja.Eller oxå kanske en annan dag.Ring honom han blir superglad./ Carina
Som alla andra så har jag en far. En idiot. Som jag har pratat med kanske 3-4 gånger på 20 år.(Mina föräldrar skiljde sig när jag var två år och jag har tre halvsyskon, som jag inte har kontakt med. Endast med min "helbror.") Och med undantaget för ett en-minutssamtal för 3 år sen så är det närmare 10 år sen senast. Jag tror inte att han ens vet om talibanens existens. För 1 år sen ringde denna Carina min bror, i samma ärende, men han sa: tack, men jag står över. Nu är det alltså min tur. Den äldste av alla barn. Den största taggen/ångesten i hans svarta hjärta.
Jag funderar på att skriva så här:
Hej Carina
"Han undrar var du tagit vägen". Well, jag är inte särskilt förvånad över hans sätt att uttrycka det. Man kan säga så här: han ringde mig en gång för närmare 10 år sen, eller när det nu var, och under de 20 minuter vi pratade, eller han pratade ska jag säga, så frågade han inte en enda gång hur det var med hans barnbarn.
Där och då bestämde jag mig för att helt släppa taget om honom. Han är, eller var, en mycket charmerande, social, vältalig ärke-narcissist. Han är sjukt egocentrisk och en fullkomligt jävla värdelös pappa...och numer en patetisk 65-årig player. Vid vårt en-minuts samtal för några år sen så var han mycket noga med att tala om att han fortfarande åkte båge, och gärna i 200 knyck på motorvägen för "dör jag så dör jag", samt att han polade ihop med brud i 20-års åldern. Ehh. Jag är hans dotter. Jag är inte särskilt intresserad av min pappas sexliv. Faktiskt.
När jag var 10 år så sa han följande till mig: "Mona, du måste förstå att min nya familj kommer i första hand nu."
Den 10-åriga flickan dyrkade marken pappan gick på, så att få höra en sån sak var förödande. I synnerhet när flickan varit faderns favoritbarn i alla år. Det tog 25 år och ett antal tusenlappar i terapi innan flickan kunde släppa taget om sin pappa.
Så tack, men nej tack. Känner jag honom rätt så har han kommit till den avdelning i livet när man ska "göra upp" med sitt förflutna. Och det får han göra ensam.
Mina barn har en morfar. En riktig morfar.
M
Vad säger ni. Ska jag skicka det, eller ska jag träffa den patetiska ensamma fadern och se honom våndas? För han vet att jag inte köper hans spel. I'm too old.
Uppdaterat:
Jag skrev tillbaka och talade om att jag inte var intresserad. Och så kopierade jag in en länk till det här inlägget. Det får räcka så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
56 kommentarer:
Jag har ett liknande "förhållande" med min pappa. Mkt som han gjort som jag inte kan förlåta, bland annat att den nya familjen kom i första hand medans jag och lillebrorsan kom ganska långt ner på listan.
Skicka brevet tycker jag, han verkar inte förtjänat bättre. Ville han verkligen träffa dig är det inte så svårt att leta reda på ditt telnr eller skriva ett brev själv.
Jag skulle inte ens bry mig med att svara.
Å så inser jag än en gång hur mycket jag älskar och saknar min pappa som gick bort nyligen.
Styrkekramar till dig.
Å ta mig fan till mig med:-)
Jag tycker han ska få höra/läsa detta. Om inte annat så för din skull: "Att vara bitter är som att dricka gift och hoppas att någon annan ska dö", är ett jäkligt sant citat så gör vad som känns vettigast, för dig..!
Om du vill svara.. så svara med detta brev du skrev.
Men risk att hans nuvarande fru inte nämner det ens för honom.
Så, jag personligen skulle INTE svara om jag hade haft samma situation.
Lycka till.. // Annelie
Facebook är "too much" helt enkelt. När man kan göra det lätt för sig och låta någon annan skicka inbjudan på sådant sätt.. Säger som Fighter: svara inte ens!
Dina barn har en morfar. Du har gått vidare. Fortsätt titta framåt. Kram. Och tack för en underbar blogg! :)
Man ska väl göra det man känner är rätt...
Men kanske inte glömma att "Hämnden är ljuv" oftast lämnar efter sig en obehagligt bitter smak..
Så kanske du skulle ta möjligheten att skriva/berätta för din pappa vad du kände och känt?
Sånt här är så himla svårt men jag skulle kanske kortat ner mitt svar till; vill min far ha kontakt med mig kan han ringa själv.
För det kan man väl ändå tycka att man kan ?
Styrkekram!
Åh vad ni är kloka. Tack. Och nej, det skulle inte vara nån hämnd från min sida. Det är bara det att jag inte vet om jag ska öda tid på att träffa någon, som jag inte har något gemensamt med. Nån som jag inte har något att tala om med. Frågan är om min tid är viktigare än så. Man lever bara en gång och då kanske man bör koncentrera sig på det positiva. Det här eventuella mötet skulle bara vara en energitjuv.
Och han skulle förresten dö av chocken: jag är det enda barnet som är en vandrande kopia av honom fysiskt.
... och att han går genom sin fru/sambo är endast för att han är en feg jävel. Inget annat. Och bara det gör att det kan kvitta för min del..
Ja, han verkar onekligen vara en feg jävel. Jag beklagar att du hade oturen att få en sådan pappa. Man behöver sin familj så det svider rejält när man fick en nitlott.
Jag vet, för jag är i samma situation.
Mitt förslag är att du svara Carina med ett kort meddelande. Hon förtjänar trots allt respekt för hon har väl inte gjort något, eller?! Och man vet ju liksom inte vad hon har fått höra. Hon kanske tror att alla hans barn är otacksamma och bortskämda. En liten information om att så inte är fallet, skulle i alla fall inte jag kunna hålla mig från att skriva.
Så ett meddelande där du säger att "om han vill ha kontakt med dig så får han själv ta ansvar för det" kanske skulle passa?!
Det gläder mig att du har andra som fyller ut tomrummet efter en morfar.
Jag har också en helt värdelös såkallad farsa, om jag vore du skulle jag inte ens bemöda mig med att svara. Det är inte värt det, lika bra att låta det vara som det är.
Lilljonne
Oj, sånt här är jättesvårt att råda någon annan om. Du måste göra vad du själv känner är rätt. Vill du skicka det du skrivit till hans sambo? Eller ska du bara ställa frågan till honom, gm henne, varför han inte hör av sig själv om han vill ha kontakt? Känner du att du absolut inte vill träffa honom så ska du inte välja det senare. Och sist men inte minst, vill du att han ska komma in i ditt och din familjs liv igen? Det bör avgöra hur du svarar. / LiSe
Jag har börjat välja bort sånt som stjäl energi från mig, dvs där jag inte får nåt tillbaka.
Men jag skulle nog skicka brevet för att mottagaren ska få veta vad jag tycker och sen är det bra med det.
Som jag ser det, så är han inte din pappa utan han har bara varit spermadonator.
Att vara pappa innebär så mycket mer...i mina ögon i alla fall.
Skit i honom!/Maria
Jag skulle nog inte ens svara.
Eller bara:
"Nej, tack, jag är inte intresserad."
Lägg din energi på de som förtjänar den Mona.
Du är alldeles för bra för såna där idioter!
Och nej, blod är inte tjockare än vatten.
Kram!
Du sade det själv här Mona i kom.fältet. Varför är det Carina som hör av sig?? Bara det luktar konstigt. Han har inget intresse & han kommer efter den träffen ge dig ytterligare kronor i terapi...
ps. du är sådan rak, stark & modig kvinna som känner att du kan ta upp det här. Riktigt bra gjort!
ett kort nej, men nej tack till Carina... vill han ha kontakt kan han ju försöka själv, inte gå via ombud som lockar med "hjärtoperation"...
Svårt dilemma. Jag antar att du trots allt har något inom dig som säger att en pappa är alltid en pappa. Annars vore det här inte ett problem.
Åk dit på fika, träffa den urusla pappan, säg det du vill säga till honom (inte via facebook till hans sambo).
Men ta inte med din familj. Låt familjen vara utanför.
"Han undrar var du har tagit vägen"... så otroligt typiskt. Han fyller nya kvinnan med lögner och påhitt om er relation för hon lär ju undra varför han aldrig pratar med sina äldsta barn på telefon. Bara för det... nej, man måste nog avgöra sånt här själv. Du är så stark att du skulle kunna golva honom med ett möte och få sagt det du vill att han ska veta (om det finns något sådant). Men finns det inget sådant så skit i hela grejen. Tycker jag.
Skicka brevet, eller bry dig inte om att svara öht. Jag tycker hursomhelst inte att du ska lägga ner DIN tid och energi på att träffa honom, det har han uppenbarligen inte förtjänat.
Där ser man. Våra fäder skulle kunna vara bröder. Min far uppför sig i samma anda.Vill du inte ha kontakt, svara inte. Dessutom varför skulle du svara henne, hon har väl ingenting med saken att göra.
Jag tror inte på det där att blod är tjockare än vatten. Så släpp det där, att tvåla till den stackars kvinna som haft oturen att falla för honom ger ju inte dig ett dugg. och om han vill ha kontakt så borde det ju vara han som kontaktar dig.Tänk i varje familj finns det alltid något som skulle räcka till en Norénpjäs!
Jag har samma förhållande till min pappa dvs jag har noll o ingen kontakt med honom. Han har försökt att kontakta mig ett par gånger under 25 års tid (även hans nuvarande fru har försökt) ända tills jag som svar på ett av hans kontaktförsök gjorde som du, skrev ett liknande brev. Till svar fick jag: Skriver du på papperna att du inte vill ha något arv efter mig?
Jag vet inte men jag tyckte på nåt sätt att det sa allt om hans mentalitet.
Skicka meddelandet du om det känns bäst för dig eller meddela Carina att ev. kontaktförsök bör nog pappa försöka stå för själv.
Eller så säger du bara Fuck you, daddy...
Du verkar känna dig själv bra, så följ det som känns rätt för dig!
Mår du bra av att inte ha något samröre med honom, låt det då vara så,men känner du den minsta tvekan till att det verkligen är så, ta chansen och träffa honom, tala om vad du känner och tycker, kanske kan ni försonas och gå vidare, eller också får du gå vidare ändå, men du har i alla fall fått ur dig alla känslor du bär på!
Se där, nu gav jag dig råd ändå:)!
Lycka till, hur du än gör!!!
Skicka mailet!
Håller med att du ska skicka brevet. Frågan är om han överhuvudtaget vet att hans sambo har skickat det till dig. Blev också av med in pappa när jag var runt tio och den nya familjen tog all tid. Känner så väl igen mig i vad du skriver.
Man behöver inte människor i sitt liv som drar ner en. som nån vis man sa " Never argue with idiots! They drag you down to their level and beat you with experience."
Skicka det! För din egen skull så du får skriva av dig och göra bokslutet! Skitbra skrivet!
Har gått igenom nästan samma sak och man måste för sin egen skull sätta sina känslor på pränt!
Det verkar som du är klar med din pappa så låt det vara. Jag kan heller inte se på vilket sätt en eventuell kontakt skulle innebära något positivt för dig. Skulle isf vara om något typ av erkännande eller uppriktig ursäkt skulle komma fram. Men det är en chansning och risken är att du blir besviken. Så låt bli.
Carina förtjänar ett svar och framför allt din berättelse som jämvikt till den hon hört.
Om han kommit till insikt (vilket många gör i samband med livshotande tillstånd) är det upp till honom att ta kontakt igen.
Lever utan kontakt med min ena förälder sedan över 20 år, har kanske valt den enkla vägen, men fortfarande inte övertygad i hjärtat att jag valt rätt...
Hej!
För det första ska jag säga att jag har tänkt många gånger det du sa för några år sedan angående en närstående till , att jag inte behöver träffa henne och ta skit från henne . Tack för det.
Det låter för mig att du ändå är något intresserad av att kontakta honom. Jag är dotter till en sådan far, dock det yngsta barnet och jag vet att alla lider i en sådan situation. Jag har i min tur fått gå i terapi för att jag har känt skuld. Fram till för några år sedan (då livet verkligen var överjävlig mot mig) så hade jag lätt at ta motgångar och svårt med lyckan för på något sätt förtjänade jag inte den. Så känner jag inte längre och det är otroligt skönt.
Även om du skiter i din pappa, är inte du det minsta intresserad av att träffa dina halvsyskon? Jag hade en bror som jag inte fick berätta om och en syster som jag inte fick berätta om till vissa personer (dysfunktionellt...). Den ena har flytt till alkoholen och den andra till Afrika. Jag har ingen kontakt med min biologisk bror, men däremot håller jag kontakt med hans 8 åriga dotter sedan 3 år tillbaka och det berika både mitt och hennes liv.
Jag kan förstå hur fruktansvärt det måste har kännt dig när in pappa sa att han hade valt den andra familjen. Min gudfar som jag dyrkade och som stod mig betydligt närmare än min egen far sa till mig när jag var endast 5 år, att han nu måste priorotera sin egen nyfödda som. Jag kommer fortfarande ihåg var och hur han sa trots att det är över 30 år sedan. Man sägen inte sådana saker, basta.
Sedan en sista sak om din pappas sambo. Var föstående mot henne. Du kan inte veta vad din pappa har sagt och förmodligen har hon helt enkelt ingen aning.
Kram, Kristiina
Mona jag vet att du är noga med språket. Försök se förbi det bristfälliga och fattiga språket i mitt inlägg. Jag skyller på hettan och amningen ;-)
Känn efter ordentligt och gör det DU vill. Lyssna på goda råd och följ sedan vad hjärtat säger. Och kom ihåg att man får ändra sig under resans gång.
Många kloka råd har du fått men bara du kan besämma vad du tycer känns rätt.
Jag kan ju bara säga så här...
min far min älskade far som varit min superhjälte gick och dog knall och fall 4/7-10 så jag håler på med mitt sörj arbete.
Men mitt råd till dig är:
om du nu inte har något behov att säg ditt adjö så stå på dig men tänk en vända till. Han kanske behöver säga sitt adjö till dig på sitt sätt. och hans nya fru kanske bara behöver en enkel klapp på axel som att säga okej jag vet att du sörjer men jag delar inte din sorg. Så får du ett bra avslut och kanske du kan slippa vidare kontakt senare i livet.
Men som sagt bara du kan bestämma dig hur du vill göra och bara du vet vad din pappa går för så känn efter å gör sen som DU vill.
Lcyka till!
Min biologiske farfar ville aldrig veta av min pappa. Sis skickade foton på mina barn, på oss och på pappa för ett antal år sedan. Gubben hörde aldrig av sig.
Någon månad senare såg vi hans dödsannons i tidningen.
Hans förlust mer än vår.
Pappa hade en bra manlig förebild i sitt liv.
Jag håller med Ting.
Blod är inte alls tjockare än vatten.
Jag hade dock låtit honom få veta det.
Jag tycker att du ska skicka det, det är ett bra brev där du varken är elak eller oartig. Denna Carina går mest troligt runt och tror att bristen på kontakt beror på er barn, eftersom han antagligen sagt detta för att rädda sitt eget skinn. Ge henne en tankeställare, om hon ska leva med honom så har hon ju rätt att veta hur han är på riktigt och inte den han säger han är.
Jag hade skickat brevet och sen hade jag låtit det stanna där, inte svarat på fler mail. Man kan ju blockera användare på fb, barnsligt kanske ja, men det fungerar.
Men följ ditt hjärta, bara du vet vad som är bäst för dig och din familj i slutändan.
Varma hälsningar
Jag har inte läst alla kommentarer, så du kan ju ha fått samma svar tidigare.
Skicka brevet så den här Carina får veta vad hennes kära gubbe har gjort mot sina barn och mot dig. Gå inte dit, din tid är mer dyrbar än så och hur det än är så kommer både han och Carina att försöka ge dig dåligt samvete och den rätten ska du banne mig inte ge dom!
Stå på dig!
De vet hur de ska göra, gubbjävlarna, när de skickar taggar i bröstet på en...
Hade det varit jag hade jag skickat det brevet som du la upp här på bloggen. Troligtivis hade jag inte lyckats vara lika artig och belevad.
Jag hade nog lagt till det du skrev om att den nya familjen går före. Om den gick före då kan den gå före nu...
Tycker sambon kan behöva höra din version också.
Jag har inget bra förhållande till min far. Jag har fått höra att jag borde varit en pojke och att det var mitt fel att han inte längre fick knulla min mor.... trevlig typ..
Han ringer endast mig när han vill ha tag i min syrra och frågar aldrig om barnbarnen heller. Nu sitter karln i rullstol efter en stroke (karma??) och beklagar sig säkert för hemtjänsten om sina odugliga och elaka barn som lämnar honom helt ensam....De skulle bara veta...
Jag har lagt ner. Nummerpresentatör är kanon och jag väljer mina samtal...:)
Mina barn har tack och lov en farfar som är ljuvlig!!! Han är mer av en far för mig än min egen någonsin varit.
Skicka brevet och spara din energi!! Försök att rycka ut taggen och bränn den på grillen. Lättare sagt än gjort men försök....Det ska jag försöka göra...
skulle blivit galen av att få ett sånt meddelande. Med vilken fräckhet denna kvinna kliver in i en annan människas liv hon inte känner. lägger till skuld i och med att berätta om hjärtoperation.
Nä...be dem båda dra åt helvete...
må gott Tina
Såg nu att du hade med kommentaren om 10åringen. Sorry, skyller på värmen ;)
Ditt brev är kanonbra!!
SKICKA!
Jag tror i och för sig inte att hon kommer visa mailet för din pappa. Om det är viktigt för dig att det kommer fram, skicka brevet per post istället.
Ja, sen vet du vad jag tycker om dessa fäder. De är ett gäng förlorade suckar!!
SKICKA!
Jag tror i och för sig inte att hon kommer visa mailet för din pappa. Om det är viktigt för dig att det kommer fram, skicka brevet per post istället.
Ja, sen vet du vad jag tycker om dessa fäder. De är ett gäng förlorade suckar!!
Jag har också en svår relation till min far. Mig har det hjälpt de gånger jag valt att faktiskt uttrycka vad jag känner, mitt avståndstagande, min markerade gräns som jag står för.
Om orden speglar hur du känner; oavsett vad hans reaktion blir, t o m om den uteblir helt, så hade jag skickat det. Inte som hämnd utan som ett statement, ett klargörande. Jag ser ingen illvilja eller hämndkänsla i ditt brev men en förklaring till hans sambo och ett tydligt ställningstagande för dig själv och din familj.
Som så många andra säger är du den enda som kan avgöra vad som är rätt för dig. Men... om hon nu har snokat upp dig på FB, tror du inte hon har hittat dig här då?? Isf har ju budskapet gått fram...
Min mormor ringde en eftermiddag, jag tror jag var fjorton eller femton, hon ringde när man kunde anta att jag var ensam hemma. Ingen risk att mamma eller pappa skulle svara.
Hon ringde i ungefär samma ärende, men man får ju ge henne att hon ringde själv istället för att skicka sin man.
Hon hade fått veta att hon skulle dö, hon hade någon elak cancer.
Jag blev ju självklart rätt ställd men sa ändå till henne rakt av att jag inte hade något intresse av att träffa henne då, när jag aldrig gjort det tidigare i livet.
Jag tror inte att hon visste att jag hade en lillebror.
Människor gör märkliga val ibland. Personligen kan jag inte för mitt LIV förstå hur man kan välja att INTE älska sina barn.
Lyssna på ditt hjärta och gör det som känns bäst för dig! Stora kramen till dig Mona.
Många kloka råd har du fått och du måste göra det som känns bra för dig.
Jag hade nog låtit hans fru få ett svar (det du skrivit) för att hon ska få en bild av hur du/ni uppfattar honom. För antagligen har han glidit lite på sanningen till henne, annars hade hon aldrig skrivit. Det är vad jag tror.
Lycka till!
Jag tycker du gjorde helt rätt som svarade och lade in länken!
Då får hon både ett kort svar och får veta var du står och varför.
du gör helt rätt.
På tal om facebook.
Jag fick ett meddelande från en kvinna min far träffade, som ville ha min bloggadress då pappa hade gette henne en icke fungerande, och skrev en hel massa saker som jag hade ytterst lite intresse av.
Som du sa, sin fars sexliv, kan man va utan.
När jag svarade bloggadressen, som jag egentligen inte ville men tänkte äh, hon kommer ändå lista ut de till slut om nu så gärna vill läsa min blogg (varför förstår jag inte..).
Så skrev hon tillbaka:
ÅH TACK SÅ JÄTTEMYCKET FÖR ATT DU HAR FÖRTROENDE FÖR MIG ATT LÄSA DIN BLOGG. bla bla bla.
- Min blogg ligger ute på internet. Alla kan läsa den.
Sen skrev hon tre mail till som hon inte fick svar på. Vad jag vet så träffas inte hon o min far längre. Men vet du. Jag bryr mig inte et piss. Jag är bara mycket glad över att hon inte mailar MIG längre.
/Från en som varje gång hon pratade med sin far, hamnade i stor bråk eller lade på luren gråtandes i ca. 18 år. De sista två åren har dock förhållandet förbättrats..
Helt rätt gjort. Du vet jag håller med dig.
Kram och ha det bra nu
Vad tråkigt att din relation till din pappa är som den är :( Själv känner jag igen mig. Inte med min pappa utan med min mamma. Nu har inte jag barn och personligen har jag inte "hunnit" bry mig så mycket än (är 21 år).
Är ju svårt att jämföra saker, men hon är extremt ointresserad av två utav sina tre barns numera vuxna liv. (jag är yngst, tål kanske att tilläggas där) Däremot är hon väldigt angelägen om att träffa sin nya sambos två barn (ungefär 10 år äldre än mig). Så jag känner väl igen mig, men det har inte hunnit gå lika lång tid och jag försöker fortfarande få någon kontakt men känner att det är som att prata med ett bord.
Är lustigt hur många föräldrar som lustigt nog inte verkar intresserade av sina barn. Är underbart att läsa om din relation till dina barn :) När din "tonåring" tog studenten fick jag tårar i ögonen. Det lät verkligen som en perfekt student! Precis som det ska vara! :)
Usch vad trist det låter. Bar du vet vad som känns rätt för dig. Nå gott!NinaPx
jag har också ett liknande förhållande till min pappa, han stack till sverige då jag var ungefär 2 år, jag själv bor i vasa-finland. Hörde inte ett pip utav honom på 18 år, tills morsan tvingade mig att träffa honom. träffa honom några gånger, han ringde ett fåtal gånger och sen slutade han höra av sig.. ända tills förra året, då han ringde morsan å funderade vad de skulle göra med deras dotter som inte vill ha nån kontakt med honom..?!
lite ironiskt är.. jag träffade hans bekanta här i helgen, bara av en slump, råkade bara på dem här där jag bor, jag hade ingen aning om vem de var och tvärtom. Så råkade de säga att de kände honom, de bor också i sverige.. Damen i sällskapet kommenterade " jag hörde att ni har bra kontakt nuförtiden, det var väl inge vidare där i början " Då blev jag lätt irriterad, av mitt 22-åriga liv, har jag träffat honom 4 gånger i några timmar.. är det en bra kontakt ? och är 'i början' 18 år ? som grädde på moset.. bor han här i finland varje sommar, 15 km från mitt hem, och har aldrig ens kunnat meddela att han är här i landet, aldrig skickat ett brev, ett foto, ett vykort, en födelsedagspresent.. NADA ! tacka vet jag min styvfarsa ! I LOVE HIM!
Jäklar vad bra skrivet.
Jag beklagar pappans svek. Fy vad det måste gjort ont i en tioåring. Det gör ont i mig att läsa det.
Ingen här som tycker att det kan löna sig att öppna dörren, förlåta och ge alla världens idioter en chans till?
Vet du Tina. Jag hade kanske gjort det om det inte vore för att i "paketet" så ingår mina två barn, och då jag vet att han inte har för avsikt att skapa en relation med dem, så avstår jag...
Skicka en kommentar