Min man måste vara ett unikum, för jag tror inte någon av er har samma problem.
Under ett par dagar nu så har jag känt att jag har nåt på gång i kroppen. Förmodligen en förkylning. Och eftersom jag står med ena foten i graven så vågar jag påstå att jag känner min kropp. Eller mina förkylningar kanske jag ska säga, med tanke på upptäckten av rövens cellulliter.
Så jag vet ATT den kommer.
Talibanen är sjuk. Maken och jag delar på dagarna. Eller ja. Jag talade om, både igår och idag, att jag vill ha halva dagen hemma. Att jag känner att jag håller på att bli sjuk. Han hade helst velat sitta och jobba hemifrån hela dagarna för "det är mycket skönare".
Min man fungerar inte som andra. Om jag inte ligger inför döden, eller fysiskt på ett sjukhus, så är jag inte sjuk. Här kan man inte känna sig hängig, för så länge man står upprätt så är det jobba, jobba, jobba som gäller.
Nu är jag väldigt sällan sjuk, men när jag väl blir det så har jag sällan nåt val. Jag blir svinsjuk under 1-2 dygn, sen är jag på g igen. Och själva insjuknandet brukar gå från en timme till en annan när det väl sätter igång.
Så jag kommer hem i alla fall, och avlöser honom. En timme senare ringer han, och då är jag dyngförkyld. Han ba: "Men herregud, vad du låter!"
Samma förvånande fråga år efter år.
I 13 år.
Se så, tala nu om för mig vad era respektive gör, mot bättre vetande.
Hang them high liksom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Ledsen men din man är inget unikum.
Jag slutade äta griskött för 11 år sedan vilket min man vet mycket väl.
Varje gång vi äter korv här hemma och jag tar något annat frågar han,
"ska inte du ha korv?"
Varje gång.
Suck.....
jaha säger jag bara , är jag förvånad!!!!!
Ägg har en speciell effekt på min intestinalkanals beteende om jag uttrycker mig milt. Jag tycker ägg är gott, men det är inte värt upp till tre dagars springande på toa för ideliga påtryckningar där bak. Jag känner mig som babianhonor ser ut till slut. Ni fattar säkert... Nu har min make snöat in på GI-köret och jag vill också testa, men mitt utbud av alternativa födoämnen, som platsar nu, begränsas av just detta med äggen. Så när vi diskuterar vad vi ska ha till lunch eller kvällsmat så kommer det ofta upp förslag med ägg - äggrulle, omelett, stekta ägg med bacon och så vidare. När jag påpekar att jag inte äter ägg så fnyser han och menar att jag simulerar. Tills han ska dela sovrum med mig och jag har ett jäsande sumpträsk inombords....
Mitt ex gjorde på exakt samma sätt, Mona, så det är inget konstigt. Hav förtröstan, han noterar i alla fall att du är dålig när du är dålig. Mitt ex (inget ont om honom, för övrigt, han är en rar människa, vi var bara inte kompatibla) började bara känna efter själv istället. Gick inte att tala om att man inte mådde bra för då var han plötsligt döende. Suck.
Min pappa är precis som din man. Man är inte sjuk om man inte ligger inne på sjukhus och för att få komma till sjukhus måste man vara död typ.
Jag bröt min hand för några år sedan. Den var dubbelt så stor och ändrade färg, men istället för att åka in till sjukhuset så tyckte han att vi kunde linda den med en strumpbyxa. Dagen efter var handen nästan svart och tre gånger så stor. Då tvingade jag mig till sjukhus men han var skitlack hela vägen. Detta är också mannen som tyckte att det var en smart idé att lägga pressad vitlök på en enmånaders-bebis när jag hade ljumskbråck. Så när de tog mig till sjukhus hade de inte bara ett bråck att operera, utan också brännskador att behandla.
Kan ju säga att jag sköter alla mina sjukdomstillstånd själv nu. Litar inte på honom för fem öre haha.
Haha, är det ett skoj?
Inte är han ett unikum inte.
När jag är sjuk kommer alltid följande;
1. Ska jag köra barnen till dagis eller ska de vara hemma med dig?
2. Vad blir det till middag?
Det är därför vi kvinnor är sjuka så extremt sällan vet du..
Haha! Känner igen mig i det här. En hel jävla natt låg jag och vred mig i magplågor och mådde ganska taskigt hela jag, och jag klagade. Ingen sympati fick jag. Men jag känner min kropp väl, och jag visste att det var något fel. "Sov nu, det går över." var hans mantra hela natten. Ända fram till klockan 04.18 då jag gick upp och kaskadspydde för att sedan svimma på badrumsgolvet. "Ojdå, du var ju visst sjuk" var kommentaren efter att jag kvicknat till och kunde bäddas ner i sängen igen. Hej och hå. Och får jag halsfluss eller UVI reagerar han likadant varje gång: det vill säga, han reagerar inte alls förrän jag kommer hem från vårdcentralen/närakuten med en monsterkur antibiotika. "Ojdå, såpass!?". Men jag älskar honom ändå.
Här är det 4 år och fortfarande kommer den generösa frågan: Vill du verkligen inte ha jordnötter?
Du kan gissa vad jag är allergiskt mot va?
Min gubbe glömmer ALLTID att tala om när:
1.Han har glömt skaffa hem nikotin och har nu sådan abstinens att han blir rabiat av minsta lilla. När man frågar vad som är fel får man svaret: INGET!!! Detta fortsätter tills han har fått tag på nikotin och säger : Nu är det bättre nu har jag ingen abstinens.
2. Han har bestämt sig för att försöka sluta med nikotin och därför har abstinens och härmed följer samma beteende mönster som listas under nr 1.
Varför ska det vara så svårt att säga: Raring jag har nikotin abstinens,kan du visa lite xtra hänsyn idag, och ta inte åt dig om jag skulle fräsa ifrån. För det är abstinensen som spökar.
Min sambo är också egenföretagare och dessutom man så jag känner igen det helt och fullt.
Sen är han också rätt bra på att kontra alla eventuella "jag håller på att bli sjuk/jag mår inte bra" med hur han själv mår.
Och sen blir han jätteförvånad när han själv blir sjuk några dagar efter mig.
Men det är nog så det är...
Vill du verkligen veta?
....
Han tar hand om mig som om jag vore gjord av porslin!
JA det är faktiskt sant. Dessutom är han INTE en av dom där männen som blir "dödssjuka" av en förkylning. Han är inte hemma om han inte har 40 gr feber och bokstavligen inte kan ta sig upp ur sängen.
Psst - han har en hel del andra fel dock men det behöver vi kanske inte prata så högt om ... eller :)
För ett par år sedan hade jag problem med återkommande urinvägsinfektioner, du vet sådana där, när man springer på toa varannan minut bara för att pissa blod, medan man skriker av smärta... En av alla dessa gånger hade jag fruktansvärt ont i magen och lång dubbelvikt över sängen och bara kved, när maken går förbi, tittar lite snett på mig och säger:
Nu tycker jag att du KÄNNER EFTER lite för mycket.....
Jadu... Jag är reumatiker sen många år tillbaka vilket på intet sätt undgått min sambo. Allt som oftast behandlar han mig som glas och vrålar om jag lyfter ett äpple för att det kan vara för tungt. Men ibland undrar jag hur det ligger till i huvudet.
Igår låg jag nämligen på golvet och sträckte ut ryggen som gjort ont de senaste tre åren. R kom in och tittade förvånat på mig.
"Men, har du ont i ryggen?"
Samma man meddelade en gång när jag tryckte in min medicinspruta i magen och lyckades träffa en nerv och således skrek av smärta att jag nog kände efter lite mycket. Han lever än även om annat var nära...
Vad ska man säga efter att ha läst era kommentarer...att era män lever,det är fan en gåta!
Skicka en kommentar