Vi har tre mycket viktiga leverantörer i Lettland och Lituanen. Två smeder och en textilfabrik, som gör våra ullplädar.
Trots min
ringa ålder så verkar jag ha svårt för att fatta vilket land som är vad. Liiiituania och Laaatttttvia.
Så kom det sig då att jag först höll på att boka flyget till fel land. Maken styrde givetvis upp det hela, men sen blev det inte så många rätt. Vi landar i Lettland, hyr en bil och kör som blådårar till Litauen. Maken kör. Och som han körde:
Ända till farbror polisen stoppade honom. Man kan säga polisen i Sverige är något trevligare än vad den här tomten var. Maken blev lite bajsnödg då han blev ombedd att kliva ur bilden. Själv sitter jag och flinar skadeglatt eftersom jag tänker på vilket finfint blogginlägg det här blir. Upp med telefonen, skriver inlägget. Bara för att upptäcka att jag inte har nån internetanslutning.
Under tiden sitter maken i polisbilens baksäte. Väldigt länge. Jag och kollegan börjar bli lite smånervösa. Tänk om de tar honom. Lite make-semester kan ju i och för sig behövas. Efter en kvart ångrar jag mig och just då släpper de honom. Han hade visst kört 108 på en 50-väg. En väg utan skyltar. De förklarade att vid varje "stads"-del så fanns det en stadsskylt. Då skulle man, per automatik, fatta att det är 50 som gäller. Även om man kommer från ett land med separata vägskyltar vart 100-ade meter.
(Hmm, har dock för mig att vi har en liknande regel..) Kalaset kostar 90 euro, för polisen blev plötsligt snäll och skrev ned antalet för fort körda kilometer.
Sen kom ovädret. I det här landet finns inget högre än möjligen ett 8-våningshus. Och det blåser satan. Så det snöar i sidled. En mycket märklig upplevelse. Vägarna är gjorda av betong, som är mycket utsliten, varför vi hoppar vart 50-meter då fogarna sticker upp. Resan som ska ta 3 timmar, tar 4,5. Kollegan blir helt utmattad och tar sig en sittande lur.
Efter ett par timmar så är vi så hungriga att vi håller på att dö. Inte en enda McDonalds eller liknande i sikte, så till slut sladdar vi in på Statoil. Och här säljer man lite mer än bara korvar och mackor..
Men så kom vi på att vi var jättekissnödiga maken och jag, så vi tävlade in till toaletten. Och ser man på, här har man tänkt på allt. Vi körde stereo, maken fick lilla och jag stora.
Sen träffar vi textilfabriken, pratar nya mönster och ullkvalitet.
Några timmar senare har vi bestämt oss hur vår nya kollektion skall se ut. Vi är tre personer med tre olika smaker. Hej och hå vilka diskussioner. Maken fick ett samtal och jag och kollegan kunde smyga till några plädar med marina motiv, som vi tror kommer sälja.
Sen kör vi tillbaka till Lettland. När vi för andra gången passerar gränskontrollen så konstaterar vi att poliserna verkar ha fullt upp med att ta fast fortkörare än att kolla luffare från Sverige.
Nu är vi två timmar sena till middagen med vår smed. Han den där som är lite fööör förtjust i undertecknad. Vi kommer överens om att träffas på en bensinmack. När han kommer så kan jag konstatera två saker:
Det foto han mailade på sig själv i somras är aningen gammalt. Man kan säga att det nog var taget för 10-15 år sen, för in kommer en gubbe på 52 (fick jag veta) med grått hår och påsar under ögonen som kunde liknas vid ICA-kassar.
Men jag konstaterar också att han är sjukt nervös. Han tog maken i hand, tog kollegan i hand, och när han drog fram kardan mot mig så öppnade jag armarna och gav honom en kram. Han skakade som ett asplöv den lille stackaren.
Vi åker till den lokala finrestaurangen.
Jag vågade inte fota mer än så här. Lettisk inredning á la 1977. Vi var svinhungriga och jag tänkte att jag kommer säkert dö av maten här. För visst har dom en massa äcklig kokt kål och annat skit i såna här länder? Plus att menyn innehöll 157 maträtter och man har väl sett på Den Arga Kocken, eller vad serien heter. Restauranger med en miljon rätter har rutten mat i kylen. Det vet ju alla.
Jag beställer in inbakad kyckling med ost och mango samt bakad potatis. Servitruskan frågar om jag vill ha en hel eller halv portion. Jag ber om en halv.
Det här är värsta största tallriken! Och bortsett från att detta är motsvarigheten till vår bakade potatis plus alla vedervärdiga grönsaker (ja, jag avskyr sånt äckligt) så var det här bland det godaste jag ätit på mycket länge.
Sen blev vi sugna på efterrätt. Jag tänkte att en liten glass med färsk frukt alltid sitter bra. Även när man är GBP-opererad, så vi beställer in varsin.
Modell Glassus Gigantus. Och den i särklass godaste vaniljglass jag ever har ätit.
Till slut blev det dags för hotellet. Jag hade ju glömt att boka så jag mailar smeden samma dag på morgonen, och ber honom fixa. Att jag ville sova på slottet han rekommenderade.
Och HAHAHAHA, herrejeflar vilken upplevelse! Hotellet var inte öppet för säsongen varför vi givetvis var de enda gästerna. Vi fick gå upp för en miljard trappor, ja i slott finns ju inga hissar direkt, och välja mellan två rum. Vi valde en liten svit med två sovrum. Allt var mycket enkelt med den otroliga miljön var magisk.
Allt var kanske inte perfekt....
Men det var bara en liten, liten detalj. Nån av er kanske redan har listat ut haken här. Om ett slott är stängt och det är mitt i vintern....och det inte finns nån kakelugn/öppen spis, så behöver man ju inte vara nån Einstein för att fatta att det var SVINKALLT!
Änd I mean svinkallt. Var det 12 plusgrader så var det bra kan jag säga. Vi frös så att tänderna skallrade.
Och nu ska vi snacka karma här. När man skrattar åt folk och får tiofalt igen. För gissa vem som var förbredd..
Jajamensan. Min sparkdräkt från Amerikat har kommit. Och skratta på ni, karma går igenom datorskärmar också...
Nu kan ni inte se det, men den har en baj-lucka också. Väry fiffigt för det var is på toaringen. Mina två rumskamrater garvade så att de kissade på sig, men det var fan inte jag som låg och sov så här i alla fall;
Maken var grinfärdig, så kallt var det. Han mumlade nåt om att ligga, för att få upp värmen. Jag talade att han nog inte hade så mycket att erbjuda i kylan, så tack men nej tack.
Hade det inte varit för att sängen var hård som en sämre parkbänk, så hade jag sovit gott. Jag gillar ju när det är kallt i sovrummet.
På morgonen går vi en triljard trappor ned till frukosten.
Och in till ett otroligt vackert frukostrum, vilket tyvärr inte framgår av bilden. De hade dukat upp ett plockbord intill vårt frukostbord.
Och hade det varit jag som ägt slottet så hade jag tänt alla fina ljus.
Ett litet minus för den detaljen. Å andra sidan så var det en snubbe som var in charge, och de har ju ofta annat i huvudet än att göra det myspysigt för medelålders kärringar.
Vi går ut i kylan, som inte är långt ifrån den sibiriska, let me tell you, och drar tillbaka till Litauen för att träffa vår andra smed. Men först var jag tvungen att fota slottet.
I will be back for sure. Men då på sommaren tacksåmycket.
Ja, då var vi tillbaka på vägarna igen. Man kan säga att infrastrukturen är aningen eftersatt. Inga lampor längs vägarna. Inga motorvägar. Bara köra 70-80-90. Och vägarna är raka. Hela tiden. Vi stötte på tre kurvor. Såinihelvetetråkigt.
Och här kommer en lastbil från 1968. Ungefär. Plenty av såna här rariteter. För att inte tala om husen. Värsta rysskomplexen. Tyvärr är bilderna inte de bästa.
Självklart körde vi till fel stad. Trots GPS. Så en och en halv timme sena kommer vi fram till vår andra smedleverantör. En make och hustru som absolut ville bjuda hem oss först på te och varma mackor. Otroligt gästvänliga. Dock satt vi med en hel myrkoloni i rövarna då vi var försenade till vår "förste-Smed" (min käresta ni vet) i Lettland, där vi skulle tillbringa resten av dagen innan hemresan.
Sen åkte vi till "the work shop", som låg i samma länga som en ladugård. Full av kor. Gissa lukten.
Otroligt roligt att få se en riktigt gammal smedja, om än liten. Detta äkta par är oerhört skickliga och gör fantastiska saker.
Nåväl. På med spikskorna och tillbaka till Lettland. Vi missar lunchen och måste sätta igång att jobba direkt. Men först får maken prova att göra en spik. En smidesspik. Såna säljer vi 100-tals av i alla möjliga storlekar...som krokar.
Jag kan berätta att han inte blev godkänd.
...och så 4,5 timmers koncentrerat jobb på det. Diskutera och välja ut alla modeller smeden har gjort efter våra ritningar. Som ska presenteras på Formex i januari.
Fast allra först fikade vi.
 |
| Mitt te...som fick silas mellan tänderna.. |
Och här har vi lite kulturkrockar. Kollegan och maken ber om kaffe. Jag ber om te. Här har man inget kaffefilter utan fyller koppen med vatten och sen i med 18 skedar vanligt pulverkaffe. Te häller man rakt ned i vattnet. Här silas inte ett skit, möjligen mellan tänderna. Och i glasen skulle man även ha nån sorts sprit, från den där smala flaskan ni ser om ni klickar på bilden.
Till det så fick vi lettiska pepparkakor med betoning på peppar. Vi det här laget var jag så hungrig att jag tryckte i mig mer än lovligt. Häv one gess vad som komma skulle..
Jag har skrivit tillräckligt mycket om mina toalettbesök så jag tänker bespara er. Dock ska sägas att jag fick en otrolig magvärk. Hård mage så att säga. Och ni kvinnor vet vad jag talar om när jag pratar om att föda barn. Men hur mycket jag än tog i så hände inget. Inte mer än att jag fick avbryta och gå tillbaka till mötet. Alltså borta tillräckligt länge för att alla fattade vad jag hade gjort. Eller borde ha gjort. Inte alls pinsamt.
Efter nästan fem timmar så är det dags att åka till flygplatsen. Då var vi så stelfrusna att vi hade svårt att röra oss. Då berättar smeden att de inte har någon värme. "It cost too much." Helvete som vi frös.
Ut till bilen och järnet iväg till flygplatsen i Riga. Lämnade från oss bilen, som vi hade kört i närmare 100 mil på ett dygn.
Väl inne på flygplatsen så kunde jag inte hålla mig längre. In på toa...hej och hå...
Under tiden så roade jag mig med att beundra mina skitasnygga stövlar. Ja, jag sitter faktiskt ned på denna bild.
Ut och tvätta händerna. Rusa bort till maken och kollegan. Då kommer jag på att jag inte har mitt pass och biljett i handen. Järnet tillbaka till toaletten.
Jomenvisst låg den kvar. På handfatet. Thank you Lord för det liksom.
Off we went till Taxfreen.
Jag tyckte mig ha förtjänat lite lyx i tillvaron. Maken surade för att favoritwhiskyn inte fanns, så det blev lite annat plåster på såren i stället.
På planet spelade jag vuxen och löste Sudoku för första gången i mitt liv. Och i makens liv.
Det gick inte så bra för oss kan jag meddela. No vuxenpoäng där.
Och där satte jag rekord i världens längsta blogginlägg.
Säg att ni saknade mig lika mycket som jag saknat er.
