Rivstart med döden i vitögat.

För några år sedan övertalade jag maken att införskaffa ett löpband. Givetvis inte nåt från Tv Shop. Nä, här skulle tränas med rediga grejer, så det blev en gymhistoria. En sån där som man kan trycka på en knapp så får man uppförsbacke. För att "jag måste verkligen ha en bra vettu."

Den väger ton och efter mycket trix och fix så fick vi in den i hans arbetsrum. Och för att vara riktigt inne så monterade jag upp en spegel framför bandet.

Jag hade en vision;

Medan jag, iförd i en snärtig liten träningsoutfit, gick på bandet, så skulle barnen sitta och pyssla någonstans i huset, det skulle lukta nybakat, brasan skulle vara tänd och maken skulle sitta intill och träjda aktier och plocka hem lite stålingar. ...till frun som tränade sig snygg för att kunna orka med alla shoppingresor till Europas huvudstäder.

4-5 år senare;

Maken brukar säga att om man slår ut de gånger jag har använt maskinen så är jag väl nere i 3500 kr/gången.

Och de få gånger jag har gått så har han vägrat att sitta och plonka aktiestålingar/jobba, för att "det låter när du går så jag kan inte koncentrera mig". Tonåringen lyser med sin frånvaro, och talibanen sitter inte stilla och lägger nåt jävla pussel, nä, hon står intill och säger: "är du färdig snart?!"

Men tiden går och häromdagen fick jag nog. Jag har tröttnat på att folk inte känner igen mig.

Så i morse var det dags.

Givetvis hittar jag inte mina träningskläder utan får ha på mig långa, varma mysbyxor i nåt fleecematerial.

Upp på bandet och kör igång med iPoden intryckt i öronen.

Efter 15 minuter i raskt tempo är jag färdig för bårhuset.

Men jag vill inte lägga av och då kommer jag på tricket.

Medan jag går så drar jag upp t-shirten och fäster den under behån.

Och nu måste jag tillägga en sak.

Jag är 43 år och inbillar mig att, eftersom jag aldrig/mycket sällan ser mig i spegeln, så tror jag att ingen annan heller ser hur jag ser ut.

Smart ass.

Så nu går jag där i rask takt och ser i spegeln hur allt vibrerar.

Och jag blir fullständigt chockerad över HUR mycket allt gungar.

Jag är livrädd att maken ska vakna och komma ner och se spektaklet, och jag inser just i den sekunden att han ska ha förstapris för att han står ut med det vaggande fettomonster jag har förvandlats till.

Överlevnadsinstinkten slår in efter denna fasansfulla upptäckt, och jag får ny energi och drar upp tempot. Inser också att man kan göra en himla massa övningar medan man går fort. Jag ser ut som ett sprattlande mongo. (No offence)

Och jag inser också att alla som passerar vårt hus kan se mig i profil. Jag lugnar ned mig och påminner mig om att jag nästa gång måste dra ned rullgardinen.

Jag går fortare och fortare men efter en timme måste jag ge upp. Då är jag blåröd i fejan och har skavsår på insidan av låren från byxorna.

Det tar 20 minuter innan jag återfår normal ansiktsfärg.

Men.

Jag ska på´t igen.

För nån gång måste det sluta och gunga.

Eller?