Sorry ladies och gentlemen.
Idag är det stängt här.
För första gången ever, så har jag skällt ut en jävla idiot till anställd. (Jag har aldrig någonsin varit i närheten av ett sånt beteende gentemot en anställd.)
Nä förresten. Korrigering;
Jag skrek så högt på honom i telefonen att jag blev rädd för mig själv och tappade luren i golvet.
DÅ är man förbannad.
Så idag tänker jag inte blogga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag önskade att jag också kunde ryta i på skarpen men då får man bara höra att man har temprament!
Anställda är piss mellan varven! Sällan att man är på samma våglängd. Ekonomiskt tänkande finns t.ex. nästan aldrig hos personlen.
Jag förstår dig! I bland brister det bara.
undrade just vart du var idag!
Tur det inte var idag jag voldgästade dig! *hjälp* vet du ut och promenera nu av med arga energi!! eller upp på bandet!! ses om 30 ;)
Aouch! Po dom baura som man säger i Skåne! ;)
Anställda kan behöva sådant. Jag vill skälla ut anställda fast jag inte är arbetsgivare. :) Det är inte riktigt ok att skälla ut kollegor. Man blir så impopulär då...
Nej men seriöst, ibland känns det som att anställda bara har rättigheter, absolut inga skyldigheter. (Märks det att jag är uppvuxen i ett företagarhem och är gift med en egenföretagare?)
Lööve that Jag inte bor där du är... Att det är några mil med skog och sånt emellan.. =). Ärligt. Jag skulle oxå vilja göra så ibland, med både chäfer och kamrater. Men, man blit inte poppis då.
Hoppas det var befogat? Eller var det sockerabstinensen som skrek?
Kram!
Ähhumm ursäkta mig lite försiktigt men var det inte det du just gjorde.. bloggade alltså.-)
Pangissomtassarpåtåförskitförbannadmona
När jag läste detta var min första spontana tanke att "henne vill jag jobba för". Det är lite konstigt va?
Mmm, Melinda, jag är faktiskt ganska bra. Just den här dåren hade blivit påkommen med något han sysslat med i några år, varför jag fick en total brinning. Så det var jävligt befogat kan jag säga.
Och ni andra: man ska vara rädd om varandra, men ibland finns det fan gränser. Oavsett vem, och vad man gör.
Jag bad om ursäkt face to face dagen efter. Men bara för att jag skrek. Jag är fortfarande lack. Och det vet han.
Skicka en kommentar