Låt mig vara.

Plötsligt inser jag varför jag är så satans stressad och på dåligt humör när jag vaknar.

Jag har drömt en sanslös historia där jag även tydligt summerade ned allt i ett kommande blogginlägg.

Nåt om att några snorungar (läs: tonårskillar) backade på mig. Jag satt i en riktig sunkbil och på något sätt var jag ute i tjänsten som lapplisa. Jag vägrade att flytta på mig och killarna kom således ingenstans. Jag ringde polisen och telefonjäveln glappade hela tiden. Jag talar om för polisen vad som hänt och att dessa ungdomar förmodligen är ute efter mina eftertraktade biljetter till Melodifestivalen. SOS-kvinnan börjar garva och jag lackar ur och undrar hur fan hon kan skratta när jag kämpar för mitt liv och skicka en bilfan för helvete.

På nåt sätt hamnar killarna i min sunkiga parkeringsLise-bil och till slut kör jag dem själv till polisstationen. De följer med in under mitt tvång. Öhh?

Vi sitter och väntar på vår tur på stationen och jag tänker att det här, det här blir ett smaskigt inlägg i bloggen. Snart ber killarna om lov för att gå ut och röka. Konstapeln i luckan nickar och säger okey. Killarna går ut genom dörren, givetvis för att aldrig mer komma tillbaka.

Jag får ett jävla tokspel och undrar hur lagens arm jobbar; låter två oidentifierade brottslingar gå rakt ut genom dörren.

Jag skriker så mycket att jag plötsligt vaknar.

Och är skitförbannad.

Alltså.

Kan jag inte bara få SOVA!!