Fis-Lisa

Tänkte inte blogga om det här men jag gör det ändå.

Var hos tandläkaren i morse. Har gått hos samma böna i 20 år och därmed råkat på en och annan tandhygienist. Jag har ratat dem alla och eftersom jag är en sån gammal-i-gården-patient så har jag lyckats få igenom mitt krav att tandläkaren herself putsar mina gaddar.

I morse lurade hon mig. Hon berättade att hon anställt en ny, jättebra tjej. Denna kommentar i kombination med att maken, som var där förra veckan, talade gott om henne, gjorde att jag gick med på ett besök. "Det råkar sammanfalla sig så att hon just fått ett återbud, så du kan gå in till henne nu direkt."

Maken kom hem i förra veckan och pep satan över att det hade gjort så ont. Att hon var skittrevlig men "jävlar vad ont det gjorde, hon gjorde rent med ultraljud".

Så jag lägger mig i stolen och bruttan talar om att det "kanske gör lite ont men jag gnuggar in det här ytliga bedövningsmedlet, så blir det nog bra."

Men satan i gatan så ont det gjorde. Jag ligger i stolen och spänner hela kroppen och försöker trösta mig med hennes ord; "Mmm, du har inte så mycket tandsten men din make, ja, honom hade jag kunnat hålla på med hela dagen serru."

Eftersom maken och jag har lite tävling när det gäller tandläkarbesök så var det där ljuv musik i mina öron och det som fick mig att stå ut med smärtan.

20 minuter senare är hon klar och spänningen i hela kroppen släpper.

På alla sätt och vis, för jag råkar lägga en riktig brakprutt. Jag trodde jag skulle dö! Hon garvade läppen av sig och jag ville sjunka genom golvet.

"Vi behöver inte ses oftare än en gång om året va?" Säger jag. Hon skrattar och säger att det nog blir bra så.

Fet chans att hon glömt detta om ett år. Skulle inte tro det va.

Fy fan så pinsam jag är.