I dag är det onsdag. I morgon börjar dagis. I dag kommer det dåliga samvetet. Över att jag under flera veckor har längtat efter att dagis ska öppna. Vad är det för morsa?
Sen tänker jag att det skulle givetvis ha varit annorlunda om maken kunde ha varit ledig samtidigt. Vi har haft en veckas semester tillsammans hela familjen. Är det kvalitet? Så klart inte.
Jag tänker på det maken säger varje gång jag drar upp saken: "men jag jobbar för familjens skull."
De senaste 4 åren har jag lärt mig att avsky denna mening. Vi har helt klart olika värderingar på familjeliv.
Vi hade under många år obegränsat med pengar, och därmed kunde göra vad vi ville, köpa vad vi ville och åka vart vi ville.
Sen gifte vi oss, och lade ned en obegriplig förmögenhet på bröllop och vigselringar. Sen sålde vi vår hyfsat stora verksamhet. Sen köpte vi ett svindyrt skrutthus i "fina området". Sen gjorde vi mig gravid. Sen började vi om från början. Startade nya verksamheter. Taskig tajming när man just får ett barn. Tänkte inte så mycket på det. Tiden bara rusade i väg. Varenda intjänade krona går tillbaka till återinvesteringar. Vi kämpar satan.
Maken vill komma upp på samma nivå som "förr". Jag tycker att man kan skynda långsamt. Maken har fått för sig, att bara han jobbar som ett svin under några år, så kan han slappna av sen.
Under tiden får jag skäll. "Man måste leva utefter sina ekonomiska förutsättningar."
Och ja visst. Jag har haft lite "omställningsproblem". För att uttycka det milt.
Från att aldrig någonsin ha behövt titta på prislappen. Från att köpa en LV-väska en gång i månaden, om jag velat. Från att köpa 8000 krs-lakan i egyptisk bomull, utan att blinka. Från att "givetvis ska barnet ha en nappflaska från Dior", utan att tveka. Och så vidare.
Till att faktiskt behöva titta på vad saker och ting verkligen kostar. Jag vet i och för sig fortfarande inte vad en liter mjölk kostar. Men jag lär mig. Och det är inte det att jag är bortskämd i vanlig bemärkelse. Jag har valt att skämma bort mig själv.
Jag hade ju ett annat liv, innan pengarna kom. Jag VET ju hur det är att vara ekonomisk. Jag är ju trots allt uppvuxen med en ensamstående mor till två barn. Jag vet exakt hur det verkliga livet ser ut. Men det är lätt att gasa på. Alldeles för lätt.
Fast de senaste åren så har jag fått lära mig att bromsa. Ordentligt. Jag får givetvis lite återfall då och då. Som kostar mycket skäll från maken. Men jag lär mig som sagt. Och det går ganska bra.
Men det har också fått mig att omvärdera vissa saker. Att familjen alltid kommer i första hand. Att man faktiskt kan vara lycklig utan att ha en massa pengar på banken. Jag hämtar talibanen vid 15.30-16.00-tiden varje dag. Då stänger jag av min mobil. Och jag blir fullständigt vansinnig om en anställd skulle ringa mig hem, på mitt hemnummer. Jag är bara "mamma" efter 16.00. Maken har svårt att ta det där. "All vaken tid är arbetstid". Inte en chans, säger jag. Och låter fortfarande mobilen vara avstängd.
Problemet är att min man ser det lite annorlunda. Lyckligt familjeliv för honom är att man har mycket pengar på banken, och därmed kan göra trevliga saker tillsammans. Och visst, jag kan förstå vad han menar. Men jag håller inte med.
Jag kan se det mer objektivt. Jag ser en man som ALDRIG kommer att slappna av. Som alltid måste anta nya utmaningar. Som ser sig själv som misslyckad om han inte är mångmiljonär. Men som ändå sätter sin dotter främst i alla lägen. Fast, i mina ögon, på fel sätt.
Och tiden går. Och barnen växer. De växer jädrigt fort. Och jag har enorma problem att kliva av det snurrande hjulet. Eller alltså, inte kliva av. Dra ned tempot.
Fast det är klart. En sak kommer jag aldrig att sluta med. Mina väskor och mina lakan. Nån ordning får det väl ändå vara.
Och nu står jag här. Liksom en frustrerad tjur, med hovarna skrapandes i marken. Redo att kuta ut i ringen och jaga matadoren. Med en make, som köpte ytterligare ett företag i förra veckan.
I dag ska Jennifers sista sommarlovsdag bli något alldeles extra. För jag har redan dåligt samvete.
En skitmorsa. Det är exakt vad jag känner mig som.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du är ingen skitmorsa. Det vet du. Aldrig i livet.
Självklart att man längtar efter att dagis ska öppna! Det blir ju ändock en avlastning i det liv man lever. Och det är ju inte så att ni sätter in barnet på en tortyranstalt direkt ... hon har det bra där, ser kanske tom fram emot att få träffa alla sina kompisar och slippa er två :P
Men det där andra ... jag måste få fråga bara ... varför måste ni tycka lika? Varför måste mannen tycka och värdera som du och tvärtom? Ni är ju ändå två som kan komplettera varandra ... det är väl kanoners att han ser på helheten på ett sätt och du på ett annat? Att liksom respektera att den ena prioriterar så och den andre så ... men att ingen ju egentligen prioriterar BORT vare sig barn eller jobb. Bara kompletterar från varsitt håll ;)
Har väldigt svårt att tro att du skulle vara en skitmorsa.
Man märker när du pratar och/eller skriver att du älskar dina barn otroligt mycket och du har ju rätt värderingar, så sluta upp med det där dåliga samvetet nu!
Christina: Tack. Och det är sant: det är ett kanondagis. Jag frågade henne idag om hon ville börja på måndag i stället. "Nej", blev det omedelbara svaret.
Vad beträffar maken och samlivet: varför gifter inte du och jag oss i stället?!!
Åsa: Tack du också. Vaknade i morse och kände att jag var på gnällhumör. Gissar att det beror på att jag MÅSTE jobba satan nu. Är så trött på alla "måsten". Var tvungen att bråka lite med maken, för att få utlopp för min frustration! Stackars man!
Du är inte alls en dårlig morsa ! bara för att du skickar henne till dagis ,hon har ju också längtan o vill traffa sina kompisar!
släpp det o njut jobba eller bara vara en timme eller 2 det är du nog värd:-)
Inte helt ovanligt att männen börjar jobba ännu mer för att tjäna massor för att kunna vara hemma med barnen senare. Men senare är barnen stora och vill inte alltid hitta på saker med föräldrarna utan då är kompisar viktigare. Småbarnstiden går så snabbt och det är väl egentligen då barnen behöver TIDEN med föräldrarna.
Sedan är det en annan sak att man vill ha tillbaks en levnadsstandard man är van vid. Jag kan också längta efter mer pengar...
Dessutom får man visst längta till dagis! Både hon och du! Utan att det för den skull är någon dålig mamma inblandad.
Monica: jag försöker släppa det, och brukar vanligen inte ha några problem. Och jag VET ju att det är världens bästa dagis..
mamma p: EXAKT vad jag också säger. Att sen är det försent. Det är verkligen huvudet på spiken!
Skicka en kommentar