Allvarligt talat.

En kopp kaffe, och jag är kvar i matchen.

Sitter framför tv:n och jobbar. Har kanal 5 på. Nåt nytt tävlingsprogram som heter ID, med Hans Fahlén som programledare. En deltagare som skall gissa 10-12 personers identitet.

Jag stannar upp.

För att det står nån fånig tjej och gör bort sig fullkomligt i svensk television. Och jag förundras över att ingen vän till henne kunnat stoppa henne i tid. Hon är helt jädra hysteriskt flamsig. Jag kan inte längre koncentrera mig på datorn. Vilket mähä. Hon säger dessutom att hon pluggar till psykolog. Hujedamig.

Det får mig att tänka på andra människor i "rampljuset". En viss politikerledare tex. Jag kan aldrig höra vad han säger, för jag hör bara att han låter som ett miffo.

Eller Ulrica Messing. Som intervjuades i lördagssoffan på tv 4. My Godness. Det var nog första gången någonsin, som jag LYSSNADE på henne. Och konstaterade att det inte var någon större förlust för oss väljare (eller hennes väljare ska jag väl säga) att hon lägger av! Vilket stolpskott.

Men vem är jag att döma andra? Och är inte mångfald, i alla dess skepnader, det som gör vår värld så unik?

Fast det borde finnas gränser.