Telefonisten har sagt upp sig.

Bortsett från att premiäräta lördagsgodis, så har väl helgen för talibanen inte varit så kul. Jag bestämde mig nämligen för att göra i ordning lite i källaren. Vi har både bastu, dusch, tvättmaskin och toa därnere. Inget av det har någonsin använts.

Min bästa vän W kommer ju in från skärgården varje måndag, och jobbar hos oss fram till onsd-tors. Och bor då således hos oss. Hon har eget rum i källaren. Mitt hobbyrum. Som ser ut som f-n.

Så min plan, sedan ett halvår, har varit att renovera det. Och i helgen var det dags. Fast, när jag skulle börja så kom jag på att; varför inte börja i andra änden.

Så toaletten har ommålats. Duschkabin har restuarerats, ett nytt litet syrum/relaxrum har skapats. En klädkammare, med alla mina dyra kläder (som jag kommer i, bara jag bantar 1000 kg först.)har städats.

När turen kom till mitt hobbyrum så tog tiden slut. Jag som hade lovat W att det skulle vara tipptopp tills hon kom...

Nåväl. En taliban som hade urtråkigt, som var i vägen överallt var ju då tvungen att förströ sig själv. Mellan varven var det tyst, men jag hade fullt upp, så det noterades inte.

Lördag kväll kom. Talibanen sov. Maken jobbade på kontoret. Jag satt som vanligt i soffan med datorn i knät. Det var ovanligt tyst. Tänkte inte så mycket på det. Förrän jag skulle ringa en bloggkompis. Telefonen var puts väck. Jag tryckte på basenheten för att söka luren. Ingenting hördes. Jag sprang runt i hela huset och letade. Borta. Och mobilen hade jag glömt på kontoret.

Gav upp och hoppade i säng.

Nästa morgon hade maken hunnit iväg till jobbet igen. Av en händelse så gick jag ut till garaget. Där låg telefonen. Instoppad i verkstygslådan. Såklart.

Dagen gick. Skulle ha åkt till kontoret och hämtat mobilen, men hann inte. Skulle ha träffat en bloggkompis på stan, men maken upplyste mig om att han var tvungen att jobba hela kvällen. Kul. Jag fortsatte med Operation Källare. På kvällen skulle jag ringa dottern i Frankrike. Telefonen var åter borta. Jag frågade talibanen; Näe, vet inte mamma. Min man är rätt disträ, så möjligheten att han tagit den med sig var stor.

Skulle ringa och tala om för bloggvännen att jag inte kunde dyka upp. Klockan var mycket, ingen mening att maila henne för hon var redan i stan. Letade. Letade. Och letade.

I morse hade jag ett ärende ned till min klädkammare. Jag brukar gå dit en gång i kvartalet. På sin höjd. Rätt var det är så hör jag telefonen. Någonstans i min klädkammare. Jag letade febrilt. Och hittade den. Längst in i en sån där skoförvaring som man hänger ned från en pinne. Den låg i en sko. Såklart.

Frågar talibanen hur det kommer sig att den ligger där.

"Den hoppade dit mamma".

Tror jag måste till kontoret och hämta min mobil.