Fy för f-n, vilket humör, och kan det bli september nångång!

Talibanens bästa kompisar är grannarnas döttrar, 3 och 5 år. De går även på samma dagis. De är konstant osams. Så gott som, i alla fall. Men hävdar själva att de är bästa kompisar.

De har varit bortresta i 3 veckor. Talibanen har tjatat hål i huvudet på mig om "när kommer dom hem?", "kan jag ringa dom?" och så vidare. Gudskelov så ljög jag redan dag ett, och sa att jag inte hade föräldrarnas mobilnummer. Annars hade hon ringt sönder dem. Lätt.

I natt kom de hem. Glad i hågen berättade jag det för talibanen. Visste inte då att det var ett misstag. Hon fick dock hålla sig till dess att deras rullgardiner var uppdragna. Hon gick över. En timme senare kom hon hem. Storgråtandes. Nåt tjafs. Som vanligt. En liten stund senare kom tjejerna över. Jag är en god mor. Jag tar fram stora barnpolen. Fyller den med vatten. De badar.

De badar samsat i 20 minuter. Sen sätter talibanen igång. Skulle bestämma vem som skulle hoppa, hur rutschkanan (svårt ord det där) skulle stå i bassängen (har en sån där minivariant som de använder för att åka ned i polen) och så vidare. Jag fick kliva in 100 ggr och reda ut osämjan. Alla tre har ett sjuhelvetes humör.

Time out och dags för lunch. Jag försökte tala allvar med talibanen om att man måste komma överens, att man får turas om, att man ska vara rädd om sina vänner. Och, ja, allt det där man förväntas lära ut till små kottar.

Löften utbringades.

Tjejerna kom tillbaka. Dags för rond 2. Samma visa igen. Främst de två yngsta. Gudskelov så har deras föräldrar samma syn på uppfostran som jag, så jag räds inte att säga ifrån på skarpen, om de är dumma mot varandra. Till slut lackade den yngsta och drog hem. Den andre gick in till oss och lekte med barbie. Kvar var talibanen. Stortjutandes. Allt var bara fel.Hon var ensammast i världen och "jag är så så ledsen mamma."
Och utan att veta när hon vaknade i morse, så vågade jag konstatera att det var före tuppen. Garanterat.

Jag ruttnade och sa att hon fick följa med mig till K-Rauta och köpa grejer. Hann inte ens ned till lokala huvudgatan förrän hon däckade. Jag kunde i frid ratta runt till flera affärer och handla lite. Väl medveten om att hennes två timmars sömn i bilen skulle rendera i att hon skulle gå till sängs för natten bra mycket senare än vanligt.

Väckte henne kl 17.50, på garageuppfarten. Hon ville genast leka med tjejerna. Jag talade om att "du, nu bestämde jag innan vi åkte att du inte leker med dom mer idag, för du kan inte uppföra dig. Och det blir inget i morgon heller. Det sa jag när vi åkte hemifrån." Gråt och tandagnisslan. Men jag stod fast.

Strax innan hon gick till sängs så upplyser hon mig om följande;

"Mamma, mitt gnäll har dött nu när jag är 4 år, och jag ska alltid lyda dig och pappa. Så att jag får julklappar av tomten."

Ehh, hur f-n kom han in i bilden? Mitt i sommaren.

Ja ja, dagiset öppnar inte förrän på torsdag, så jag får nog se till att ha ärenden på stan. Med talibanen. Så undviker vi problemen. Det verkar väl lagom pedagogiskt?

I vanliga fall så åker hon upp på sitt rum för en time out. Jag låser aldrig hennes dörr. Det behövs inte eftersom vårt hus är ett skrutthus; snett och vint, så hennes dörr är jättetrög. Så jag drar bara igen den.

Det är bara det att min make(som har haft Operation-måla-om-talibanens-dörr-projekt, sen i maj) i förra veckan äntligen lyckades få dörren på plats igen. Givetvis utan dörrhandtag. Plus att den har stått på altanen halva sommaren. Så den har slagit sig. Rejält. Och det är inget vanligt dörrmått, så jag måste i så fall måttbeställa en ny, om inte plastpappa kan fixa till den. För den går inte längre att dra igen. Över huvud taget.
Och jag är för trött, stressad och frustrerad just nu, så jag har inget pedagogiskt tålamod kvar för andra time-out varianter.

Ska ta itu med det när dagiset öppnar. När jag kan återgå till mitt jobb. När webbsidan är klar. När mässan är avklarad.

Ska alltså återgå till att bli en bra, pedagogisk mor i början av september, med andra ord. Till dess tar JAG time out.
Tjolahopp