Det kostar och ligga på topp, jag skulle ha valt skinn.

Min man och jag har fullkomligt olika smak. Och då menar jag FULLKOMLIGT.

Han gillar ek. Jag hatar ek. Han är mesig. Jag vågar. Han gillar mycket prylar överallt. Jag vill ha noll prylar. Ingenting matchar i hela huset. Jag vantrivs.

Han lägger sig i vilka färger vi har på soffkuddarna. Jag säger att han inte ska bry sig om sånt, att "vanliga" män aldrig skulle komma på tanken och tjafsa med hustrun om soffkuddar.

Det tog två år för oss att enas om ett soffbord. Det blev ett i ek. Naturligtvis. Fast härom månaden så bytte vi det till valnöt. Inte vad jag ville, men bra mycket bättre än ek.

När vi skulle köpa soffor för 5 år sen så trodde jag att det skulle sluta med skilsmässa. Han fick för sig att vi skulle ha skinn. Aldrig i helvete, sa jag: Been there, done that, got the t-shirt.
Han var envis. Skulle absolut ha det. Jag sa att han fick ta och göra något åt sina finska gener för en skinnsoffa kommer fanimej inte in genom dörren igen.

Jag ville ha en vit soffa. (Jag veeet: opraktiskt, bla bla bla) Han totalvägrade.

Här måste jag lägga in en passus: vi har varit tillsammans i nästan 10 år. Vi har varit gifta i 6 år. Vi har bott ihop i 4 år. Ja, du läste rätt: vi gifte oss, men fortsatte att bo i varsin lägenhet.

Jag tyckte det räckte så bra med att vi faktiskt jobbar ihop.

Sen köpte vi vårt hus för 5,5 år sen. Jag flyttade in själv. Han hade kvar sin "våning" på Östermalm. Han fick komma på helgerna. Om han var snäll.

Sen blev jag gravid. Och fick panik. När jag insåg att jag inte alls ville bli en ensamstående mamma i ett stort hus. Allllone. Så när talibanen kom, så fick han flytta in. Alltså för 4 år sen.

Tillbaka till soffjäveln.

Vi letade alltså efter soffor. Överallt. Vi kom inte överens om någonting. Han ville ha två MEGAstora soffor mitt emot varandra. Jag förklarade att det inte skulle få plats.

Liksom många andra män så äger han inte förmågan att visualisera saker. Så jag fick klistra ihop ett gäng DN, lägga ut som två feta soffor på golvet. DÅ förstod han.

Okey, jag fick nu igenom att vi skulle ha en 3:a och 2 fåtöljer. Vi letade vidare. Jag fick ge med mig angående det vita.

Till slut. Efter ett antal hot om skilsmässa och många heta diskussioner, så hittade vi vår soffa. På nätet. I USA. Naturligtvis.

Lyckligtvis så fanns det ett företag i Sverige som kunde ta hem dom. De hade en snarlik soffa, som vi provsatt. Vi beställde. Och väntade och väntade. Sofforna kom. Snygga beiga, sova-gott-i-soffan-soffor. Maken jämkade sig alltså lite angående färgen. Fast tillade att det nog inte var så bra...

Vi var äntligen överens. Det hade varit kompromissförhandlingar på oerhörd hög nivå.

Jag är petig. Jag hatar smulor. Jag gillar ordning och reda. Så man äter inte i vardagsrummet.

Sofforna höll sin kvalitet bra. Inga fläckar. Inga konstigheter. Tills talibanen, för nåt år sen, hällde ut min kaffekopp i soffan, och blandade runt med en Piggelinglass. Jag fullkomligt vattnade soffan. Och fick bort allt.

Efter det så har det hänt ett par olyckor. I våras bestämde jag mig för att det var läge att tvätta överdragen. Bara för att konstatera att de inte går att tvätta. Det står att, även om man kemttvättar dem, så riskerar man att de inte kommer passa stoppningen, eller vad det heter.

Så där står jag. Med skitiga soffor. Jag skrubbar för hand. Det hjälper inte. Och nu har jag lagt ned garden helt: det äts hej vilt. De ser för jävliga ut. Och jag gråter blod.

Just precis i kväll så tog jag mod till mig och bestämde mig för tvätta överdragen i maskin. Jag testar med en fåtölj. På ylle-tvätt 30 grader.

I morgon kommer jag veta om jag har slängt 40 000 kr åt helvete. För då får jag slänga hela soffgruppen. Då blir det Klippan-soffan från IKEA. Med galonöverdrag. För den har jag råd att slänga.

Jag brukar säga att det här är mitt hotell. Jag har tre permanenta hotellgäster.

Alltså borde jag få bestämma allt i huset.

Eller hur?