Söndag. En ny dag. Med nya löften. Kanske..

Sista ljuden hördes 22.00 i går kväll. Detta efter ett antal; "jag längtar efter mamma, jag har ont i magen, jag kan inte sova för J och N pratar för högt, mamma, N puttade mig"

Puhh, till och med maken, som vill ha typ 3 barn till, sa att han hade fått second thoughts.

Maken somnade mycket riktigt på soffan. Jag var för trött för att komma ihåg att lägga mig i källaren. Stapplade upp till tonåringens rum. Tänkte att "ha, de kommer rusa in till maken direkt i morgonbitti så då slipper jag vakna".

Tänkte inte på att stora dotterns säng är placerad 30 cm från talibanens säng. Med en vägg emellan. Jag är lättväckt. 07.10 vaknade talibanen. 07.10.20 vaknade jag. Skitkul.

Jag slås alltid av varför barn slår upp sina ögon och kör 280 direkt. Inte något mornande här inte. Tre högljudda damer, som inom loppet av 5 minuter lyckades bli osams om vilken rum i dockskåpet som "är mitt". Och tror ni att de sprang in till maken sen? Näpp, radarn måste ha varit påslagen för alla tre kom raka vägen in till mig. Jag fräste nåt, och de tassade ut. Jag har dåligt morgonhumör. Hur som helst så kan jag aldrig somna om, om jag en gång har vaknat. Det var bara att pallra sig upp.

Servera sig lite frukost. Ja, eller rättare sagt: servera barnen först. Som ändrade sina menyval 14 gånger. En timme senare så kunde jag avnjuta en god frukost. Maken parkerade sig i fåtöljen med en god bok.

Lite senare tänker jag: vad kan jag göra för att få vara helt i fred en stund? Vad jag än tar i tu med (håller på med rensningsprojekt) så kommer jag att bli störd.

Då slog det mig. Jag kanske ska ta och börja gå på den där "gåmaskinen" som stått så fint i makens arbetsrum de senaste 5 åren.

En gång för 5 år sen så var vi på Mauritius. Jag avskyr allt vad motion heter. Och det syns. En dag så föreslår maken att vi ska besöka hotellets gym. "Erunte klok", säger jag, men följer med. Jag har under årens lopp provat på nästan allt. För att inse att inget passar mig. Nåväl, jag kliver upp på ett sånt där gåband. Och inser att det faktiskt var skitkul. Kunde bestämma min egen takt. Gick varje dag och kände mig frälst.

Kom hem till Sverige och bestämde mig för att köpa en egen. Inte nån tv-shops historia som man viker under sängen. Näpp, jag skulle ha en likadan som finns på gym. En exakt likadan som på hotellet. Var nämligen livrädd för att annan sort eventuellt skulle punktera mitt nyvunna intresse. Eftersom det var en så kallad riktigt gymmaskin så tog det ett tag att hitta en. En ny kostade lite över 50 000 och jag insåg att det skulle få bli en begagnad. För hälften av priset. Till slut hittade jag en. Ett helvete att få in i huset, men gymkillen fixade det. En sån där fin maskin som man kan välja uppförsbacke med....om man nu vill det.

Åren har gått. Vid ett tillfälle så sa min ekonomisk sinnade man att de gånger jag har använt maskinen har i snitt resulterat i 4500 kr per användande. Han tyckte att det var ett dyrt sätt att träna. Och jag håller med. Men jag har bara inte kunnat få häcken ur vagnen. Tills i morse. Det enda stället i hela huset där jag skulle få vara i fred. Dock är det tråkigt att gå. Jävligt tråkigt. Men så kom jag på vad jag fick av maken i födelsedagspresent härom veckan.

Jag lyssnar ALDRIG på musik. Jag lyssnar på Adam & Gry och that's it. När jag öppnade min present så låg den en specialutgåva av en iPod där. Jag bara stirrade på maken och undrade om han hade rökt på. JAG?

Tänkte för en sekund att jag skulle ge den till dottern, som nyligen slarvat bort sin. Hann även tänka att det var typiskt maken att köpa en present i sista sekunden OCH dessutom något som jag var totalt ointresserad av. "Vänd på den", sa maken. Och där var det ingraverat: "Mona, Mamma, Hustru, Kärlek".

Hur kunde jag bli besviken på det?! Sen slog det mig: jag kan ju ladda ned böcker. Tjoho, plötsligt var jag glad. Några dagar senare så visade stora dottern mig hur man köper låtar. Jag köpte. Jag köpte massor av låtar från 70-80-90-talet. Hur kul som helst. Fast jag lyssnar aldrig. Men kul att ha. Säger dom.

Så nu kom jag ju på att jag kan ju faktiskt lyssna på musik medan jag går. Framför maskinen har jag dessutom hängt upp en spegel. Inte så bra. Eller så är det det, för jag gick som en galning.

2 km och 30 minuter senare var jag slut! Jag veeet, inte mycket att skryta med, men tänk på att jag ALDRIG rör mig. Mer än promenaderna från ytterdörren till bildörren..

Så. Tack vare barnvakteri, så har jag äntligen masat mig upp på gåmaskinen. Jag skulle så gärna önska att jag fortsätter. För det var kul. Om inte annat så var det skitkul med all gammal musik, som dånade i öronen.

Och jag har äntligen hittat ett ställe i huset där jag kan få vara i fred. Jäklar vad smal jag kommer att bli! Halleluja!