Lita aldrig på en tonåring...särskilt inte om de har ilandsproblem..

Ringde dottern i går kväll. Hotade med stryk om hon inte lovar att ringa två gånger om dagen.
"Jag lovar", sa dottern.

Klockan 15.00 i dag så ringde jag upp henne. "Du skulle ju ringa mig två gånger om dagen sa vi ju". Sa jag.
"Jamen jamen". Sa dottern.
"Inga jamen, du skulle ringa. Punkt slut". Sa jag.

En timme senare ringer telefonen. Jag "ser" att det är hon och känner paniken komma. Hon ringer nämligen inte i onödan. Särskilt inte om det bara var en timme sedan föregående samtal. Alltså måste något katastrofalt ha hänt.

Det hade det.

Gallskrik: "Mammaaaaaaa, MITT LIV ÄR FÖRSTÖRT!"
Panik. "Vad, vad?" Sa jag. Och är redo att bila ned på stört till Borgholm.
"Mamma, jag fjällar! Jag fjällar på hela bröstkorgen, mammaaaaa, vad ska jag göra?"

"Det är väl inte hela världen, eller?" Sa jag.
Samtalet fortsatte med diverse "jag kan inte gå ut i kväll","jag kan inte gå ut på hela veckan, mamma du fattar inte" och avslutades med;

"Amen vi hörs i morgon då, för nu har jag ju ringt två gånger"

"Sulle inte tro det fröken, dessutom så var det JAG som ringde förra gången och nu är klockan fyra, så du är så god och ringer mig igen i kväll". Sa jag.

Jesus f*****ing Christ, vad är problemet?! Hela livet är förstört för att man fjällar på bröstkorgen!

Men det summerar ganska bra vad som är viktigt när man är 16 år. Allt handlar om utseende. Min kära dotter kan inte ens gå ut till brevlådan utan att vara sminkad. I absolut nödfall så sätter hon på sig solglasögon, men kollar först noooooga att ingen går där ute på gatan...

Avståndet är typ 5 meter. En gång så lurade jag henne: "oops, det kommer någon", när hon var halvägs ute. Hon tvärvände och studsade in i hallen på två kliv. Jag garvade läppen av mig.

(Som om det var så jädra annorlunda när man själv var 16....)