Jaha. Då har vi krisläge i finområdet. Maken är sjuk.

Jag tillbringar en skön eftermiddag med tonåringen på bio. Väry nice att komma hemifrån.

Och skönt för maken att slippa sin utomordentligt gnälliga fru.

Nu blev det också som så tidsmässigt, att maken skulle "åka på" att laga mat. Så när filmen är slut och jag sätter på mobilen, så är jag föga förvånad över att maken har skickat ett SMS om att jag ska hämta mat från nån restaurang i stan.

På vägen hem får jag order om att åka till Statoil och köpa Alvedon. Jag borde ha anat oråd redan då.

Väl hemma upptäcker jag maken på soffan. Liggandes med frossa under en filt. Och jag inser att jag är stenkörd.

Sen börjas det:

"herregud, jag tror jag har feber" (Ja, det är ju ovanligt när man är sjuk.)
"tänk om jag vetat att jag skulle bli sjuk" (Ehh, jaha, och vadå?)
"jag mår verkligen inte bra" (Denna mening skall komma att upprepas 28 ggr innan kvällen är slut)
"hur kunde jag bli sjuk?" (Alltså, ibland undrar man ju...)

Efter maten säger han:

"Är det okey om jag går från bordet?" Och syftar på att han är så pass svag att han inte har kraft att plocka undan.

Jag inser att hela kvällen kommer föregås av hans målande beskrivningar om hur illa däran han är.

Så därför är jag en mycket slug fru när jag ler och säger: "Men du, är det inte bättre att du går upp och lägger dig i sängen, och vilar?"

Efter hundra år tillsammans så anar han min bakslughet.

"När du är sjuk så brukar jag vara jättesnäll mot dig!"

Here we go again.

Jag kan för mitt liv inte tycka synd om en sjuk man. Jag må vara felvaggad, men det går fan inte. I alla fall inte när det handlar om en vanlig influensa/förkylning.

Och han blir lika sur varje gång eftersom jag totalvägrar att sätta på mig sjuksköterskestassen.

Kan det bli måndag tack.