GRATTIS min lilla babianunge!

Min älskade J, min Snorpis, min Taliban. I morgon fyller hon 4 år!

Jag brukar säga att jag fått henne för mina synder, och att de måste ha varit väldigt många.

Fast det är klart, hon är blond. Jag är mörk, väldigt mörk. Min stora dotter är mycket mörk. Min man är mörk. Dessutom så snittades jag, så hur vet jag med säkerhet att hon är min?! Tanken har slagit mig både en och två gånger. Till i lördags;

Mormor och morfar har haft henne i en vecka på landet. Min mammas kommentar den sista dagen var: "Herrgud Mona, hon är en KOPIA av hur du var när du var liten. Det är verkligen läskigt att se."

Ehh, jag gissar att det därmed inte råder någon tvekan om att hon inte är en bortbyting...

Det är en enorm skillnad att bli mamma när man är 38 år, kontra 26, som jag var första gången. När man är 38 år så har man hunnit lite längre i livet. Man kanske har lite större förutsättningar. Är lite mer stabil. På alla fronter.

Men man är också trött. Bra mycket tröttare. De senaste 4 åren har varit tuffa. Fast, det är klart; 6 månader efter att hon föddes så startade vi om på nytt; femtioelva företag och mycket hårt slit. Det har krävt enorm energi.

Så man har ständigt dåligt samvete för att man inte är tillräckligt bra som mamma.

Å andra sidan så har den här lilla damen skänkt mig enorm glädje. Trots hennes humör. Trots hennes envishet. Trots hennes alltför "lillgamla" sätt. Trots att hon går mig på nerverna mellan varven. Trots hennes upptåg, som kan göra mig fullkomligt galen.

I morgon så är det hennes dag, och som traditionen sig bör, så är det hon som får bestämma hela dagen. Och hon var inte sen med att påminna mig om det, sekunderna innan huvudet landade på kudden.

Geeez, jag tror jag får huvudvärk redan nu.