Ett inlägg bara för er som är intresserade av GBP.

Jag ser att jag har fått en hel del frågor, så jag drar ett inlägg om hur det går till att hamna på en soffa med värk i magen.

För ca ett år sen gick jag till husläkaren och bad henne skriva en remiss. En husläkare kan aldrig vägra en patient detta. Eventuell operation avgörs av den kirurgavdelning remissen hamnar på. Man kan be om att remissen flyttas dit man vill, men jag hamnade på St Göran, vilket jag ville. Alla Sveriges opererande sjukhus är bra, men man ska veta att St Göran är det enda där man även har ett gym i anslutning. Till vilket du sen kommer att få gå under några månader. Där tränar endast GBP-patienter, så man behöver inte vara orolig.

Det finns två forum på nätet för alla nyfikna: Viktop samt Viktdropp där man kan gå in och regga sig på forumet, för att sen lusläsa allt som är värt att veta. Mycket, mycket bra informationskällor.

På St Göran gäller följande krav för att du ska få en operation genom landstinget: du måste ligga över 35 i BMI, vilket du lätt räknar ut här. Men, givetvis kan andra orsaker ligga till grund för en operation. I mitt fall nådde jag inte riktigt ända fram, men då vi har hjärtproblem i släkten, samt lite annat, så fick jag godkänt. Sen är jag en jävel på att snacka också.

Vad som hände var att ca tre mån efter remissen så blev jag kallad till ett informationsmöte på St Göran, där det kom flera GBP-aspiranter. Detta skedde i juni så därefter kom semestrar emellan. I augusti blev jag kallad till medicinläkaren, som just var den person som gick igenom mitt BMI, min historia och som därefter godkände mig. Är det så att man inte blir godkänd så kan man betala för operationen, ca 120 000 kr. I oktober fick jag träffa dietist. I december fick jag träffa kirurgen. Då fick jag också datum för min operation, som jag pga mässan, fick flytta fram till februari. Jag har alltså väntat ca 10 månader inalles.

Denna operation är inget man gör istället för att banta. Du byter ditt liv mot ett helt annat. Många skramlade med sina skallror och jag har fått försvara mitt beslut in absurdum. Särskilt här hemma. Man ska tänka sig för mycket noga för det KAN gå fel. Så är det alltid med riskfyllda saker. Never the less ska man ha en sak klart för sig. OM, om det skulle gå fel, så går det att reversera denna operation. Det är inte många som vet det, men det går alltså. Men som min kirurg, Carl-Eric Leijonmarck sa: "hittills har ingen bett om det".

Jag kan också säga att inom "obesitas-branschen" (de som arbetar inom just detta i sjukvården) så har St Göran sjukhus extremt bra renommé. Personalen över lag är mycket, mycket bra. Man märker att de trivs med varandra då det är mycket humor. (Däremot har dom en drake som jobbar på nätterna, henne får man passa sig för!)

Och så var det operationen. Den görs med laproskopi, eller vad det nu heter: de gör små hål där de går in och gör magsäcken mindre, ca 30 ml. Denna lilla ficka är kopplad direkt till tunntarmens mellersta del, så maten absorberas snabbt. Alltså, allt det här finns att läsa om på nätet.

Alla människors kroppar reagerar olika, i mitt fall råkade det bli så att just efter operation, på uppvaket, så hade jag fruktansvärda smärtor. Inte så vanligt. Det viktiga efter operation är att, direkt efter uppvaket, när man kommer upp på avdelningen, gå upp och gå. Gå, gå och gå.

Och det var här det blev lite fel för mig. Jag fick ligga 7 timmar på uppvaket och fick mycket morfin. Eller rättare sagt, det vanliga morfinet hjälpte inte ett skit, så jag fick syntetisk morfin. Vafan, nu det är. Inte så att jag brydde mig just då kan jag säga. Morfinet gjorde att jag blev oerhört trött. Och väck i pallet. Och inte orkade gå. Jag var uppe några gånger och kissade, men mer än så blev det inte.

Dag två ska man förhoppningsvis klara sig på vanliga värktabletter. Icke jag. Jag fick mer av det syntetiska morfinet....blev trött....orkade inte gå...

Så man kan säga att jag ligger lite efter. Man får, i St Görans fall, komma hem dag tre. Efter att först ha passerat Apoteket och lagt en förmögenhet på medikamenter. Jag kommer för resten av mitt liv att få äta olika vitaminer. För invecklat för att gå igenom här. Men så är det för alla GBP-patienter. Man förlorar i snitt 30% av sin vikt. Och patienter på St Görans blir sjukskrivna i 6 veckor. Två veckor efter operation så träffar man teamet igen plus att man tar bort stygnen. Sen är det en himla massa kontroller så man är mycket väl omhändertagen.

Avslutningsvis kan jag säga att om man funderar på detta så ska man LUSLÄSA allt som har med detta att göra. Jag gjorde allt det här i smyg. Dvs, jag berättade inte för en käft, inklusive min familj, förrän efter att jag blev godkänd. Maken är den som protesterat mest. I hans värld, och i många andras, så har det varit enkel matematik: intag-uttag. Alltså, motion.

Och det är ju sant. Men det finns faktorer som spelar in och som gör att man inte tillhör den kategorin. Jag kommer t ex aldrig i livet att bli en träningsmänniska. Jag avskyr allt som har med det att göra. Däremot vill jag lära mig att tycka om att promenera. Och det är det jag tänker pyssla med de närmaste 6 veckorna. Även om jag också under 3 månader, eller vad det nu var, kommer träna på St Göran. Bara för att visa att jag är villig till en förändring.

Och näe, för mig är inte det här en omväg till att bli smal. Jag måste helt enkelt ändra min livsstil, och jag klarade inte det på egen hand.

Japp. Detta om detta. Nu blev jag så slut, så nu ska jag sova middag.