fredag 5 februari 2010

Ett inlägg bara för er som är intresserade av GBP.

Jag ser att jag har fått en hel del frågor, så jag drar ett inlägg om hur det går till att hamna på en soffa med värk i magen.

För ca ett år sen gick jag till husläkaren och bad henne skriva en remiss. En husläkare kan aldrig vägra en patient detta. Eventuell operation avgörs av den kirurgavdelning remissen hamnar på. Man kan be om att remissen flyttas dit man vill, men jag hamnade på St Göran, vilket jag ville. Alla Sveriges opererande sjukhus är bra, men man ska veta att St Göran är det enda där man även har ett gym i anslutning. Till vilket du sen kommer att få gå under några månader. Där tränar endast GBP-patienter, så man behöver inte vara orolig.

Det finns två forum på nätet för alla nyfikna: Viktop samt Viktdropp där man kan gå in och regga sig på forumet, för att sen lusläsa allt som är värt att veta. Mycket, mycket bra informationskällor.

På St Göran gäller följande krav för att du ska få en operation genom landstinget: du måste ligga över 35 i BMI, vilket du lätt räknar ut här. Men, givetvis kan andra orsaker ligga till grund för en operation. I mitt fall nådde jag inte riktigt ända fram, men då vi har hjärtproblem i släkten, samt lite annat, så fick jag godkänt. Sen är jag en jävel på att snacka också.

Vad som hände var att ca tre mån efter remissen så blev jag kallad till ett informationsmöte på St Göran, där det kom flera GBP-aspiranter. Detta skedde i juni så därefter kom semestrar emellan. I augusti blev jag kallad till medicinläkaren, som just var den person som gick igenom mitt BMI, min historia och som därefter godkände mig. Är det så att man inte blir godkänd så kan man betala för operationen, ca 120 000 kr. I oktober fick jag träffa dietist. I december fick jag träffa kirurgen. Då fick jag också datum för min operation, som jag pga mässan, fick flytta fram till februari. Jag har alltså väntat ca 10 månader inalles.

Denna operation är inget man gör istället för att banta. Du byter ditt liv mot ett helt annat. Många skramlade med sina skallror och jag har fått försvara mitt beslut in absurdum. Särskilt här hemma. Man ska tänka sig för mycket noga för det KAN gå fel. Så är det alltid med riskfyllda saker. Never the less ska man ha en sak klart för sig. OM, om det skulle gå fel, så går det att reversera denna operation. Det är inte många som vet det, men det går alltså. Men som min kirurg, Carl-Eric Leijonmarck sa: "hittills har ingen bett om det".

Jag kan också säga att inom "obesitas-branschen" (de som arbetar inom just detta i sjukvården) så har St Göran sjukhus extremt bra renommé. Personalen över lag är mycket, mycket bra. Man märker att de trivs med varandra då det är mycket humor. (Däremot har dom en drake som jobbar på nätterna, henne får man passa sig för!)

Och så var det operationen. Den görs med laproskopi, eller vad det nu heter: de gör små hål där de går in och gör magsäcken mindre, ca 30 ml. Denna lilla ficka är kopplad direkt till tunntarmens mellersta del, så maten absorberas snabbt. Alltså, allt det här finns att läsa om på nätet.

Alla människors kroppar reagerar olika, i mitt fall råkade det bli så att just efter operation, på uppvaket, så hade jag fruktansvärda smärtor. Inte så vanligt. Det viktiga efter operation är att, direkt efter uppvaket, när man kommer upp på avdelningen, gå upp och gå. Gå, gå och gå.

Och det var här det blev lite fel för mig. Jag fick ligga 7 timmar på uppvaket och fick mycket morfin. Eller rättare sagt, det vanliga morfinet hjälpte inte ett skit, så jag fick syntetisk morfin. Vafan, nu det är. Inte så att jag brydde mig just då kan jag säga. Morfinet gjorde att jag blev oerhört trött. Och väck i pallet. Och inte orkade gå. Jag var uppe några gånger och kissade, men mer än så blev det inte.

Dag två ska man förhoppningsvis klara sig på vanliga värktabletter. Icke jag. Jag fick mer av det syntetiska morfinet....blev trött....orkade inte gå...

Så man kan säga att jag ligger lite efter. Man får, i St Görans fall, komma hem dag tre. Efter att först ha passerat Apoteket och lagt en förmögenhet på medikamenter. Jag kommer för resten av mitt liv att få äta olika vitaminer. För invecklat för att gå igenom här. Men så är det för alla GBP-patienter. Man förlorar i snitt 30% av sin vikt. Och patienter på St Görans blir sjukskrivna i 6 veckor. Två veckor efter operation så träffar man teamet igen plus att man tar bort stygnen. Sen är det en himla massa kontroller så man är mycket väl omhändertagen.

Avslutningsvis kan jag säga att om man funderar på detta så ska man LUSLÄSA allt som har med detta att göra. Jag gjorde allt det här i smyg. Dvs, jag berättade inte för en käft, inklusive min familj, förrän efter att jag blev godkänd. Maken är den som protesterat mest. I hans värld, och i många andras, så har det varit enkel matematik: intag-uttag. Alltså, motion.

Och det är ju sant. Men det finns faktorer som spelar in och som gör att man inte tillhör den kategorin. Jag kommer t ex aldrig i livet att bli en träningsmänniska. Jag avskyr allt som har med det att göra. Däremot vill jag lära mig att tycka om att promenera. Och det är det jag tänker pyssla med de närmaste 6 veckorna. Även om jag också under 3 månader, eller vad det nu var, kommer träna på St Göran. Bara för att visa att jag är villig till en förändring.

Och näe, för mig är inte det här en omväg till att bli smal. Jag måste helt enkelt ändra min livsstil, och jag klarade inte det på egen hand.

Japp. Detta om detta. Nu blev jag så slut, så nu ska jag sova middag.

28 kommentarer:

Berith sa...

Good on you, Mona! Som de säger down under (vad nu det har med ngt att göra). I alla fall, heja dej, det kommer att gå galant! Jag är en träningsmänniska som älskar att träna, dock inte att promenera. Men med radio/musik i öronen och lite fina vägar vid vattnet som ni väl har där i finområdet kan det inte vara så svårt? Jag vet ju att du jobbar på olika ställen och hemma osv, men kan du gå till jobbet ibland? Viktigt att få det till en vana, tror jag. Jag cyklar till och från jobbet (13km enkel väg), det blir min huvudsakliga motion. De första två veckorna är det pest, sen blir det skönt. Eller hitta en promenadkompis att gå med varje/varannan kväll! Kämpå på bara!

/Berith

Berith sa...

kämpa..

MAMMAFIA sa...

Heja dig!

Chrissan sa...

Jag tränar. Men det hjälper inte.
Så jag förstår ditt val.
Ta han dom dig Mona!

Henrietta sa...

Bra sammanfattning!! Det är verkligen en livsstilsförändring man gör!

Singelmamman sa...

Jag är säker på att du vet vad du gör och det räcker för mig. För jag har inte alls med dina livsbeslut att göra. Fortsätt blogga så är jag nöjd. Och drick för sjutton gummor champagne när du får tillfälle!

(och så har jag kommit på att jag på mässan för länge sen frågade efter den stora väggklockan, med siffror direkt på väggen. Jag hade helt glömt bort det, och kanske du också? Men hur som helst, jag ska ta bort väggen i köket så klockan har ingenstans att hänga så jag är inte längre intresserad. Om det nu inte är så att jag bundit mig vid ngt löfte.)

Jesse-Paloma sa...

precis som du skriver så ÄR faktiskt motion det absolut bästa sättet för nån att gå ner i vikt, men har man inte viljan så går det heller inte att minska i vikt.

Det handlar om att göra av med den energin du stoppar i det sen spelar det ingen roll om man käkar donken eller pizza tre dagar i veckan... så länge man gör av med det..

Jag är inte heller en träningsmänniska även om jag skulle vilja ha orken och inte vara så lat. Jag vill träna men har inte drivkraften att göra det. Promenader blir det ibland..'


Jag varken hissar eller dissar GBP operationer så menar inget illa..

Och jag önskar dig all lycka till!!

Annette sa...

Opererad samma sjukhus - samma kirurg, men gymmet var en nyhet för mig. Men det har väl blivit några förändringar sedan jag op för två år sedan.

Mycket blir annorlunda efter denna op, det finns en del "tråkiga" saker (julbord - vad är det?), men alla positiva saker som händer med kroppen efteråt - wohoo!

Och till de som tror att en GBP är en quick fix - glöm det! Visst man går ner i vikt snabbt, men det är ett livsstilsbyte.

Men champagne kan man alltid dricka, i något mindre mängd åt gången bara.

soprud sa...

Men Mona, nu måste du ju nästan skaffa hund, finns ju inget bättre sällskap på promenaderna!! :-)
Hoppas du har mindre ont nu...

Sophie

Okki sa...

Heja dig!!

Starkt gjort
Styrkekramar Okki
(som oxå har minst 30 kilo´s övervikt)

Helén sa...

Inte speciellt intresserad, men jag läste ändå, baraföratt... och nu är jag lite mer intresserad. Så det så.

Linda sa...

Jag fick till slut mod till mig och gick till läkaren för att be om en remiss för en op.
Nu visade det sig att Örebro läns landsting har höjt gränsen för vilket BMI man ska ha. Nu är det 40, vilket betyder att jag är för liten! Sjukt!

Tack för en rolig blogg, lycka till!

Anonym sa...

Tack för detta inlägg, jag väntar på en operation men har ändå varit osäker.
Tack.

Kram//S

Farbror Blå sa...

Man är herre och fru över sin egen kropp och vuxen att besluta om den.

Ville bara tillägga att det är ett livsstilsbyte som gäller för A L L A som vill gå ner i vikt (alla med kraftigt +BMI), inte bara de opererade...

Lycka till än en gång!

Det här blir bra:)

Anonym sa...

Det var det jag förstod-att du snackat dej till en operation!

Anonym sa...

Det kommer att gå galant om du bara har viljan.

Själv har jag hoppat på XtraVaganza och bara druckit i 2 veckor = -6kg.

Men det är som du säger, ett val att ändra livsstil.

Lycka till!

Monica sa...

du juger !!
JAG VISSTE ;)

Kerstin sa...

Fan vad du är cool Mona! På det positiva sättet!

På nåt vis så trodde jag att du, om någon, kunde prata dig till det här! Också det menat på ett positivt sätt!!

Tack för att du berättade!

NinaPX sa...

En liten varning bara Mona; efter tre månaders ofrivillig träning på St Göran så finns risken att du faktiskt blir lite beroende. :-) Åtta veckor säger dom ju att det tar att arbeta in en ny vana, och just träning är faktiskt beroendeframkallande. Sen går det i och för sig ganska snabbt att göra sig av med just det beroendet, men det är ju en annan sak. :-D Må bäst! /NinaPX

Suzie sa...

Du får det att låta så trevligt på S:t Göran. Nästan så man själv funderar på att göra en GBP, bli inlagd och ompysslad av trevlig personal med humor. ;-)

MonasUniversum sa...

Berith: Jag önskar verkligen att jag var en träningsmänniska, men som sagt, jag ska promenera och lyssna på böcker! Tack.

FIA: Tack!

Chrissan: Jag tror visst att det hjälper. På lång sikt. Och tack!

Henrietta: Tack, ja, jag hoppas det. Allt är så nytt, men jag är peppad.

Singelmamman: F-n, jag visste att det var någon jag hade pratat med om klockan! Och nej, du har inte förbundit dig till något. Och ja, jag bara väntar på den dagen jag kan dricka lite champagne. Typ om 4 veckor!

Jesse: Tack, jag uppskattar verkligen allas åsikter!

Annette: Nämen! Vad kul! Och han är verkligen helt out standing!
Hmm, julbordet ja. Har inte tänkt så långt. Men, som du säger, annat överväger!

Soprud: Om det inte vore för det faktum att jag är så jävla blödig, så skulle jag skaffa hund. Mitt problem är nämligen att hundar dör, och jag fixar inte det.

Okki: tack, tack! Och GRATTIS!

Helén: Haha, tack, dagens riktigt stora skratt. Stygnen höll på att gå upp!

Linda: förjävligt! Kolla om du inte kan få remissen till nåt annat sjukhus. Gå in på forumen och fråga, där finns alltid svar. Jag håller tummarna!

Anonyma S: Jag var lite osäker, fram till infomötet. Den första meningen som sades var: "Det här är en operation för dig som har svårt att bibehålla vikten" DÅ var jag säker. För jag kan gå ned 30 kilo utan problem, men fan inte hålla mig.. Jag är säker på att du fattar rätt beslut.

Farbror Blå: Du är klok du!

Anonym: Mmm, men det medicinska och min historik var det som var avgörande!

Anonyma ExtraVaganza: Tack! Och starkt jobbat och skitmycket lycka till!

Monica: Jag hade fan ingen aning om sprutorna!

Kerstin: Tack kära du. Det värmer.

NinaPX: Haha, precis vad sjukgymnasten sa. Och jag önskar faktiskt att det ska bli så. Kram på dig.

Suzie: Haha, jag har hört av flera att det är astrevligt där, så det ska bli skitkul!

Monica sa...

Men jag mena inte sprutorna , jag mena att jag visste att du skule opas;)

Kaos-Anna sa...

Jaha.
Jag ska nog skit i att gå in på vad jag tycker om dessa operationer.

Men man gör som man vill med sin kropp - det gör man. Och det gör ju jag också.

Jessica sa...

Det finns så så mycket som påverkar människans ämnesomsättning. Själv har jag svåra endokrina sjukdomar. Jag pendlar i vikt, från att rasa 20 kilo till att gå upp lika mycket. Nu är det hyfsat kontrollerat men det är ett jävla aber.
Förutom faktorer som påverkar människans ämnesomsättning, rent fysiologiskt som i nuläget inte kan mätas, så ska också, som man gjorde i ditt fall väga in andra faktorer som risker för hjärt- och kärlsjukdom, diabetes etc. Diabetes och andra s.k. välfärdssjukdomar kostar mycket mer än GBP-operationer.
Många förstår inte det där med att man byter ett antal omständigheter med ett antal nya. Du kan uppnå mättnad på ett annat sätt men måste å andra sidan äta tillskott och vitaminer resten av livet.

Det som irriterar livet ur mig är tjatet om att man ska ta sig själv i kragen. Som om det ska vara så jävla enkelt. De som säger sånt har ingen jävla aning om hur det är att stöta på problem och inte kunna ta sig ur dom själv hur mycket man än försöker. Och ju mer man försöker och ju mer man misslyckas ju sämre mår man. Å andra sidan var jag sån också med människor som var deprimerade. Hur svårt kan det vara liksom? Sen blev jag själv deprimerad och var fullständigt handlingsförlamad. Vissa saker måste man, antar jag, uppleva själv i termer av makt och känslan av maktlöshet.

Önskar dig allt gott :)

MonasUniversum sa...

Jessika: Fyfan vilken klok kommentar. Tack. Och jag håller med: är innerligt trött på "ta-dig-i-kragen"-mentaliteten. Få förstår.

emkape sa...

Bra inlägg! Jag ska opereras nu i september, är mitt uppe i flytet med allt det innebär.

Det du skriver om att gå ner och behålla vikten är klockrent, gå ner kan jag, behålla är inte lika lätt.

MonasUniversum sa...

emkape: Åhh, lycka till. Jag är övertygad om att vi GBP-opererade människor är bra mycket lyckligare än andra. För vi är så satans tacksamma över den chans vi har fått.

Och tack för komplimangen!

Unknown sa...

Känner att jag kontaktar dig för sent nu, men skulle verkligen behöva prata med dig! Opererad i annat landsting än dig - och har stora problem. Har du lust att kontakta mig?