Smaken är som baken. Eller snarare finsk.

Vi säljer väldigt dyra svensktillverkade, egendesignade, matbord.

Ett av dem är vårt så kallade slagskepp. Ett bord i ek, med en "löpare" av annat träslag. Mest sålda är den med inslag av valnöt.

På denna mässa så brukar vi alltid beställa en uppsättning om 6 stolar för att matcha bordet. (Stolarna tillverkas i nåt annat land och vi köper dem färdiga så att säga.)

Maken är stolschef. En uppgift som bör tas upp för diskussion efter denna mässa.

Till vårt fina, fina matbord har han beställt skinnstolar. Inga konstigheter.

Innan maken kommer idag så monterar vi upp bordet. En nätt liten sak om 100 kg...kvinnor kan..typ.

I alla fall: jag sätter ut de beställda stolarna och tänker att jag ska ta bort skyddet för stolsbenen lite senare, när vi är mer klara i montern.

När lite senare infaller så får jag ett psykbryt då jag ser benen. Som jag GIVETVIS tog för självklart skulle vara i ek. För att GIVETVIS matcha bordet.

Nehejdå.

De finska anlagen dök plötsligt upp from middle of no where, för benen är mörkt, mörkt, jävligt mörkt bruna. Om inte till och med svarta.

Have one guess om vad jag tycker om saken.

Och det är ju bara att be till Gud att de kommer några finnpajsare och köper denna utställningsgrupp.