Om att bli osams med fel folk.

Den här helgen har jag varit trött och grinig.

Som fan.

Idag är jag och talibanen på bio och sen shoppar vi.

Hon är inte på humör.

Maken är hemma och tittar på film och njuter. Möjligen jobbar en timme också.

Kul för honom. Lite ensamtid.

Och när vi är färdigshoppade så är talibanen om än på ännu sämre humör.

Jag stannar bilen utanför vår grind, endast för att dumpa henne, och sen vidare för storhandling.

Liksom 30 minuter för mig själv.

Innan jag hinner dra iväg så kommer det en fet Porsche Cayenne insladdande runt hörnet. Vi har en hörntomt.

Han har lite för hög fart och får tvärnita eftersom gatan är trång och jag står ivägen. Innan jag hinner ut genom grinden så tutar idioten.

Det handlar alltså om två sekunder för honom: från det han svänger in på gatan tills han ser min bil, tills han tutar.

Jag lackar ur och går fram till honom, på fruns sida. Och frågar om det är några problem.

"Eh, ja, du står i vägen!" Säger puckot.

"Du, är det OKEY att jag lämnar av mitt barn här, ELLER?! Är du så dum så att du tror att jag har PARKERAT här?!"

"Hur ska jag kunna veta att du inte har det?" Svarar idioten. Då ska man ha klart för sig att gatan är m y c k e t snäv.

Då får jag en brinning. Men känner att jag inte orkar nån verbal diskussion.

Jag vill bara vara ENSAM för helvete.

Så jag vänder mig om och gör en väldigt vuxen markering inför honom, hans fru och deras spädbarn:

Jag lyfter händerna i luften och sträcker ut långfingrarna medan jag går tillbaka till min bil.

Moget. Särskilt om man i normala fall tycker att det är low life people som ägnar sig åt sånt.

Talibanen står i vår hall och ser mig inte. Maken däremot, han står på trappan och avvaktar.

Bilföraren kliver ur bilen och går mot mig. Och jag ser att munnen rör på sig. Jag kliver ur, maken och talibanen kommer också. Maken lägger sig i. Jag ids inte lyssna så jag sätter mig igen.

Det visar sig att han säger något och avslutar med "....din tjocka jävla kärring!"

Detta vet jag inte om, utan det meddelar maken mig en stund senare, per telefon. Jag tänker att det var osedvanligt jävla dumt sagt inför en 6-åring. Det jag gjorde hade åtminstone inte uppmärksammats av något barn.

Nåväl.

Jag handlar. På vägen hem ringer maken. Som kollat upp reg.numret i bilregistret. Och plötsligt får ett jävla tokspel på mig. Och känner mycket väl igen det riksbekanta namnet. Och tycker att jag ska ringa idioten och be om ursäkt för "han är god för en halv miljard, och han bor här på gatan och jag tycker att det känns jävligt jobbigt det här! Det är liksom så onödigt."

Ehh.

Couldn't care less. Han kan få vara påven själv vad mig anbelangar.

Och visst, helvetes jäkla barnsligt beteende från min sida. Och hade jag fått lugna ned mig så hade jag kunnat knata över och be om ursäkt, oavsett inkomst och känt namn. Men det faktum att han gastar framför mitt barn, gör att jag aldrig i helvete kommer göra det.

Och om jag nu inte sett fanskapet ever before, på våra 7,5 år på denna gata, så inte fan bryr jag mig nu heller.

Det är också mycket troligt att detta är första gången som rollen är omvänd, att det är maken som får skämmas för mitt beteende.

Shit happends.

Nu ska jag sura vidare.