Om att vara snäll. I trafiken. I don't think so.

Jag är ju knappast ensam om att förvandlas till en frustrerande kossa när jag sätter mig bakom ratten. Inte ni män heller. För den delen.

Imorse skulle jag ut och köra lite. Och tänkte att jag skulle experimentera lite grand. Och vad passar då bättre än en måndagsrusning i Stockholm så säg.

Så jag kopplade på rasta fari-kepsen och skulle ta det easy. "Ey man, självklart får du företräde."

Typ så.

Det börjar fint. En jävla idiot svänger ut framför mig, utan att förvarna. Jag bet ihop. Vinkade lite fint till hans backspegel, att allt var coolt. Att jag överlevde chocken av att behöva ställa mig på bromsen 07.00.

Det kändes ju ganska bra det där. Att bara titta på molnen i köerna och tänka på goda saker.

Sen kommer en buss. En bussjävel. Bussen svänger in och tar upp passagerare. Inga konstigheter. Om det inte vore för det att i samma sekund han svänger in på busshållplatsen, så sätter han på blinkersen om att han ska ut i körfältet igen. INNAN han ens öppnat dörrarna och släppt in/ut passagerarna.

Men jag ler. Och väntar tålmodigt i kön.

För idag ska jag vara snäll.

Hamnar på Östermalm i Stockholm.

Där är det djungelns lag i kombination med enkelriktat som gäller.

Och kärringar med Pradaväskor och Chaneldräkter.

S om i n t e s k a k ö r a b i l.

Men. Just det. Jag skulle ju vara snäll.

Så jag väntar tålmodigt tills lilla damen (förmodligen i min ålder) fickparkerat klart sin jävla BMW M6 Cabriolet.

In och ut. Ut och in. Backa sig lite mera. Pipelipip från backvarnare.

11 minuter senare kommer jag förbi.

Jag vill hävda att merparten av kärringar including undertecknad, inte kan fickparkera...slå mig liksom...

På vägen tillbaka till kontoret så blir jag prejad av en taxi och istället för att jag, som i normala fall, kör efter som en jävla blådåre och sliter upp dörren vid närmaste trafikljus, så räknar jag till 10. För att genast fortsätta till 50.

Andas.

Lugn och fin.

Och som grädden på moset så kör jag inte lika fort som jag brukar. Jag cruisar.

Och himlen är blå.

Min lilla test avslutas med att en dåre till cyklist svänger ut framför mig, och trots min låga fart så måste jag tvärnita varpå kaffemuggen trycks in i ratten, locket ramlar och kaffe rinner ned på byxorna.

Och är glad över att jag inte hade kjol. För det hade blivit lite varmt i mufflan då kan jag säga.

Räkna.

Till 100.

Tillbaka på kontoret konstaterar jag att det här experimentet suger fett.

Inte FAN är jag lugnare och mindre stressad.

Bara ännu mer förbannad på mina vanliga tre hatkategorier: cyklistidioter, busschauförsdårar och taxibilsjävlar.

Jag hade dessutom varit på kontoret 15 minuter tidigare om det hade varit en vanlig dag.

In my ass att frångå mitt vanliga körsätt.