När man är gift med en korkskalle.

Pga makens arbetsbelastning (som jag inte kan göra så mycket åt för att avlasta då vi har hus och barn..) så är min egentid obefintlig.

O b e f i n t l i g.

Jag har umgåtts med talibanen 24/7 under 8,5 veckor i sommar.

På helger jobbar maken oftast, och gör han det inte så måste han vila. Sova. Läsa. Spela Wii.

Och jag är en människa som är i stort behov av ensamtid. Annars står jag till slut inte ut.

Ni som har följt mig länge vet att jag är djupt förälskad i min man. Däremot är min chef ett arsel. Oftast. Och det råkar ju vara en och samma person.

Sen har vi det faktum att maken inte är så smidig. Eller teknisk. Eller händig. Och jag hänger ofta och jämt ut honom här.

Han har förvisso andra fördelar som är rätt tråkiga att blogga om, varför jag hellre håller mig till hans tillkortakommanden.

Roligare så.

Very well.

Jag sover dåligt. Jag vaknar ofta tidigt. Imorse slår jag rekordet. Städerskorna råkade igår dra ut sladden till väckarklockan och när jag kommer ned i köket noterar jag 03.28 på köksklockan.

Not so funny.

Så jag tillbringar några timmar framför tv:n. Något annat kan man knappast göra vid den tiden en lördagmorgon.

Vid 8.45 säger maken, som kommit ned en stund tidigare, att jag ska gå upp och försöka sova lite.

Jag har svårt att sova och det tar alltid tid att somna in. Så exakt 09.10 känner jag att nu, nu ä n t l i g e n är jag på G. Nu somnar jag.

Då hör jag det välbekanta knirr-knarret i trappan. Och knarret i sovrumsgolvet när maken kommer in för att hämta sina joggingbrallor.

SOM HAN GIVETVIS MÅSTE HA FÖR ATT KUNNA STEKA ÄGGJÄVLAR TILL FRUKOST!

Så det var bara att ge upp. För jag var klarvaken.

När jag kommer ned så muttrar jag. "Ingen jävla egentid EVER. Jag ska fan åka bort SJÄLV en helg."

Då kläcker maken ur sig, på fullt allvar, något som får mig att undra vad JAG är för idiot som fortsätter att vara gift med honom:

"Men. Vadå. Du satt ju uppe ensam från halv 4, är inte det egentid?"