En jävla cepedag ur mitt liv. Herregud så långt inlägg!

Tänkte inte berätta om vad jag har gjort idag, men jag gör det ändå;

Kliver upp kl 6.00, är duschad och klar 6.15 och sätter mig och jobbar en stund. Blir ju inte så mycket administrativt gjort när det är mässdagar.

Klockan 9.00 har jag ett möte med en leverantör, som kommer och levererar varor till vår monter. Vi skall alltså ses på mässan. Han bor inte i Stockholm, så han får åka en bit. Viktigt alltså.

Klockan 8.05 ska jag precis göra frukost när tonåringen ringer. Och har panik. Hennes skolklass är ute på nån jäkla ö ute i skärgården. Har tältat över natten. I ösregn. Hon har blivit svinsjuk och har feber.

Mamma hämta sig lite. Hon talar om att de alldeles strax ska paddla tillbaka kanoterna till fastlandet. Ingarö. Inget ställe jag har varit på tidigare.

Jag får skita i frukosten och kastar mig i bilen då jag som sagt har mitt viktiga mässmöte att hinna till.

Min bil är utrustad med GPS. Min bils GPS gillar inte adresser utan gatunamn. Alltså inga jäkla campingområden som heter si eller så. Som t ex just Södersved. Men jag tänker att det inte kan vara så svårt. Så jag kör på vinst och förlust.

Och kör. Och kör. Först förvirrar jag mig in i skogen och efter några kilometer tar vägen plötsligt bara tvärslut. Poff, slut. Mitt framför några tallar.

Så jag får backa jeephelvetet en dryg kilometer, innan jag hittar en glänta jag kan vända i. Och det var ju inte alls jobbigt. Vidare ut på vägen. Har tonåringen i telefon hela tiden. Hon är jättesjuk. Går och går i skogen. Och letar desperat efter en normal asfalterad väg. Hamnar mitt ute på äng. Medan jag kör vidare. Någon helt annanstans. Visar det sig.

Jag kör så långt ut på Ingarö att vägen faktiskt slutar vid vattnet. Bara sådär. Hade jag legat i 120 så hade jag kört rakt i.

Så det vara bara att vända och köra tillbaka. Och klockan gick. Nu var den 8.55 och jag var på jävligt gott humör. Eller inte.

Fortsätter att köra med tonåringen i örat. Hör hennes flås och mera desperation. Jag inser att det här inte går och jag är nästan tillbaka vid påfarten till Ingarö, på väg till Stockholm igen alltså, när jag ser henne. I sista sekunden. Hon kommer bärandes på allt vad en natt i ett tält kräver. Och kastar sig in i bilen. Fullständigt övertygad om att det senaste dygnet var så nära döden hon någonsin har varit.

Järnet till mässan bara för att missa leverantören. Som Gudskelov är en förstående sådan (tack Micke!) som fixar allt själv. Jag tömmer bilen på grejer och måste åka till ett företag I Hammarby Sjöstad för att hämta en kortdragare. Så att vi kan håva in lite stålingar via betalkort under mässdagarna. Tonåringen är nästan i koma men har inget annat val än att följa med.

Jag hittar inte så bra i Hammarby Sjöstad. Det gör inte min GPS heller eftersom stora delar av området är nybyggt.

För er oinvigda så kan jag berätta att man först måste åka i en svinlång tunnel. Jag råkar prata i telefon. Med idiotchefen. För ungefär 8:e gången. Som jag berättar om senare. Jag kollar inte så noga och plötsligt råkar jag komma ur tunneln och svänga in på en väg där det är förbjuden infart. Nåt med Vattenfalls område och aja-jävla-baja här får man inte åka.

Jag inser att det är no way out. Kan inte köra tillbaka för då kommer jag att köra MOT riktningen i en av Stockhloms mest trafikerade tunnlar. Ingen bra idé. Tonåringen får ett stönanfall och undrar varför jag inte är som alla andra, nomrala människor. Som HITTAR rätt. Och tillägger att hon nog inte vill att jag lär henne att köra bil. Förstår fan inte alls vad hon snackar om.

Precis då så ser jag en bil framför mig som kör igenom en stor jättegrind, som just öppnar sig. Jag piper emellan in på det förbjudna området. Och kör.

På något jäkla konstigt sätt hamnar jag till slut vid ett område där man bygger lägenheter. Fullt med lastbilar, kranar och annat skit. Jag är instängd och får sitta en kvart och vänta. Tills en Skanska-kille kommer fram och säger att jag nog får lov att köra mot enkelriktad därborta till vänster, annars kommer du få stå här tills nästa vecka. Typ.

Så jag kör in på en väg. Mot trafiken. GIVETVIS får jag ett möte i form av en lastbil. Tonåringen gömmer sig i sin halsduk. Jag lyckas svänga och trixa och kommer till slut ut på en normal jävla väg.

Efter ytterligare lite felåkningar så kommer jag fram till resmålet och kan plocka upp kortapparaten.

Hem och dumpa tonåringen.

Iväg till butiken i Vällingby för att hämta varor till mässan. Då ringer Tara-Christina. Och vill äta lunch. Jag vill också men har minimalt med tid. Å andra sidan så har jag inte ätit frukost.

"Var är du?" frågar hon.

"Precis vid Brommaplansrondellen" svarar jag.

"Jamen jag är strax där också!" säger Christina.

Så jag svänger runt ett par varv i rondellen tills hon kommer. Sen sladdar vi in på ett kondis och hon bjuder på ljuvlig räkmacka och chokladbiskvi.

Jag drar vidare till Vällingby och möter upp hysterisk make. Lastar bilarna fulla och är tvungna att dra till UPS kontor för att hämta varor som är försenade.

Man kan säga att åtminstone min bil var stenfull redan innan vi kom dit, men vi lyckades med konststycket att trycka in 12 kartonger till i våra bilar. Har jag sagt att jag är en jävel på att packa!

Till mässan och tömma.

Och maken ja.

Han har tappat kompassvattnet helt.

I två veckor har han tjatat om att vi inte har prylar så att det räcker. Jag har inte varit särskilt orolig. För vi har ALLTID tillräckligt med varor.

Men se maken har jävligt kort minne. Så han beställer lite stolar. Matbordsstolar. Barstolar. Barpallar. Och lite annat.

Man kan säga att det just nu är lätt att tro att vi endast är i stolbranschen.

Till råga på allt så "glömde" han meddela oss att nästan alla stolar måste skruvas ihop av oss. Och det tar ju ingen tid alls. NEJ-jävla-DÅ att det inte gör.

Maken kliver in i montern och börjar irra omkring som en gnu.

Till slut får vi nog och ber honom dra. Fort som fan. För han stressar livet ur oss.

Några timmar senare ger jag upp och åker hem.

Klockan är 19.00 och jag är mer död än levande. Montern ser ut som fan, vi har en miljard varor att prismärka. Klockan 18.00 i morgon öppnar mässan. För VIP-inbjudna och press.

Klockan 07.00 ska jag vara där.

Skål.