En dag i mitt liv.

I morse kl 07.00 kommer en container till vårt ena lager. För planen var att jag skulle fylla den hela dagen.

Och det gör jag. Dock fylldes den snabbt, så jag kunde leka budbilschaufför och psykolog resten av dagen. Kraftigt ledbruten av allt containerjobb.

Men först får jag ett telefonsamtal från arrangören av videogalan: "Ledsen, men vi har inga platser kvar."

Jag trodde fan att jag skulle svälja telefonen. Smör, smör, be, be och jag fick svaret "Vi ska se vad vi kan göra."

4 timmar senare har vi våra biljetter och jag lär därmed överleva lynchningen.

Sen var det runt på stan och leta efter skyltar "Kameraöverakning". Och de fanns ingenstans! Hamnade till slut i Vällingby där det fanns, tillbaka in till stan, runt till varje butik. Prata, prata, prata med personalen.

Spika mötestid på fredag med psykologer för krismöte med all "stan-personal" (vi har ju butiker utanför city också). Ringa och anmäla det hela till Arbetsmiljöverket för "det måste man". Prata med Länsstyrelsen, som upplyste mig om att inga skyltar får sättas upp innan beslut om tillstånd gått igenom.

AS IF I FUCKING CARE!

"Och sen måste all personal skriva under att de godkänner kameraövervakning."

AS IF I FUCKING CARE!

Som om någon personal skulle säga nej! Jävla puckon. Men, jag skall trots allt fixa det.

Nästa vecka.

Hämtar talibanen på dagis och beklagar min onda rygg. Hon är en snäll liten 4-åring för hon erbjuder sig genast att massera den.

Dagen och eftermiddagen avslutas med att tonåringens pojkvän dyker upp helt oanmäld för att hämta en kvarglömd sak. Tonåringen är inte hemma.

Detta betyder att jag öppnar dörren intet ont anande och TOTALFÖRLORAR vår tävling!

Jag HATAR att förlora!

Som straff sa han att jag måste hitta på en ny tävling till i morgon kväll. Jag tror att jag ska övertala tonåringen att göra slut i stället.

Verkar lättare.

Rösta på mig