She's my girl.

Maken vill ju helst ha 25 grader varmt i sovrummet, varför jag tar alla tillfällen i akt att sova i tonåringens rum när hon är borta. För då kan jag ha balkongdörren öppen och välkomna minus 10. Sen gör det ju inget att hon har husets skönaste dubbelsäng.

Nåväl. Hennes rum ligger vägg i vägg med talibanens. Jag är lättväckt. Så 06.15 imorse vaknar jag av ett jäkla liv därinne. Jag hör hur en stol dras fram och tillbaka över golvet. Jag hör dörrar som öppnas och stängs. Jag hör bök och stök.

En timme senare kommer hon in och är exalterad. Vill att jag ska hålla för ögonen och bli ledd in i rummet.

Sagt och gjort. Jag öppnar ögonen och ser att hon har städat sitt redan välstädade rum. Eller ja, hon har omorganiserat lite;

Hon har en jättestor garderob med dubbeldörrar och vill att jag öppnar dom. Till saken hör att denna garderob är det enda stället där det ser ut som fan. För hon byter kläder 14 gånger om dagen och allt är huller om buller. Och jag har gett upp.

Jag slår upp dörrarna och smäller av. Hon har vikt vartenda plagg minutiöst. Alla kjolar för sig, alla shorts för sig. Och så vidare. Alla femtioelva klänningar på varsin rosa pärlgalge.

"Och mamma, ser du, jag har ordnat allt i färger, fint va?!"

Rubbet var färgkoordinerat. Även högarna med de vikta kläderna.

Och där stod en mamma och nästan lipade av glädje.

Halleluja, äntligen någon i familjen som har fattat galoppen!