Det finns mansgrisar. Och så finns det andra arter i finförorten.

Jag promenerade idag.

Har man följt min blogg länge så vet man att detta har skett en gång förut. För 1,5 år sen. Då satte jag på mig iPoden och skulle lyssna på bok. Det slutade med att jag gick vilse och det tog 1,5 timmar att ta sig hem. In min egen hood liksom.

Så jag är inte överförtjust i promenader. De är tråkiga och för att göra det roligt så måste jag alltså lyssna på bok, men som läget är nu så måste jag nog tjacka en GPS, om jag ska gå ut själv igen.

Hur som helst så följde tonåringen med. Jag hade tänkt gå en 30-minuters promenad men glömde totalt bort att det GIVETVIS då tar 30 minuter att gå hem också. Så jag var död i två timmar efteråt.

Maken jobbar som vanligt hela dagen och kommer hem vid 19-tiden. Efter middagen planterar han sig i fåtöljen med jobbdatorn.

Jag går fram och tillbaka och servar talibanen med popcorn. Hämtar medicin till mig själv. Kissar lite. Hämtar datorn. Hämtar andra datorn, då den första är för tung för att ha på benen/magen i soffan.

När jag för femtioelfte gången, med stön och stånk, sätter mig i soffan så kan jag inte låta bli längre:

"Jamen sitter du bra där älskling? Du har suttit där i två timmar utan att lyfta på röven, och här springer (eller..ja, stapplar) jag fram och tillbaka och inte ett enda: "Men älskling, är det något du behöver?"

Maken svarar leende: "Jamen, dom sa ju att det var bra om du rör på dig!"

I samma sekund kommer han på vilken jävla jubelidiot han är OCH vad som strax kommer att ske:

"Ehh, det blir ett inlägg om det här nu va?"