Varför inte?! Eller?

Jag kom på lösningen på mina problem!

Man kanske skulle ta och satsa på att bli 3-barns mamma? Av erfarenhet så vet jag ju att jag inte kan jobba från 5:e månaden. Och att jag från månad 1 inte kan hantera någon som helst form av stress.

Hmm. Kanske inte så dum idé. Maken tjatar ju hål i huvudet på mig om det, så han skulle bli överlycklig.
Och då kan jag ju bli en sån där lattémorsa som man läser om. Då kan jag göra om i huset. När bebisen sover. Och så kan jag börja sticka, eller nåt. Och läsa lite böcker.

Wooooaaaooo! STOPP! Tonåringen måste ha lagt nåt i tekoppen. Herreguuud. Vadå lattémorsa, göra om, sticka, läsa och bebisen sover?!!!

Glömde jag alla nätter?! Och dom konstanta spyfläckarna på axlarna?! Och ensamheten, för maken jobbade jämt?! Och alla gånger de sa brak i blöjan, sekunden innan man skulle ut.

Fast.

Dom är ju så söta. Och luktar så gott.

Helvete. Jag måste gå och lägga mig. Fort. Så att jag kommer på andra tankar. Har ju en mässa att ta hand om. Plötsligt lätt som en plätt!

Go'natt!

Rösta på mig

Ibland blir det bara för mycket.

Vaknade mitt i natten för att jag kom på en viktig grej jag glömt om mässan nästa vecka.

Drömmer om jobbet resten av natten. Vaknar och är på uruselt humör. Känner mig fullkomligt lam.

Har en hög stresströskel. När jag var gravid senast, så hände något med den. Eller rättare sagt, plötsligt kunde jag inte hantera stress på samma sätt. Jag liksom loggade ur.

Så när jag vaknar så känner jag den här lamheten. Helt passiv. Och jag vet varför.

Jag ansvarar för två montrar under kommande vecka. Och vid sidan av det så måste allt annat skötas. Och jag har haft sjukt mycket att göra de senaste veckorna.

Så min vanliga, extremt noggranna planering har uteblivit. Och min hjärna kokar och går på högvarv.

Och eftersom jag inte fixar det längre så träder den här lamheten in. Och jag känner att den här fåniga väggen alla pratar om kommer närmare. Så jag stänger av alla organ. Och blir en smula deprimerad.

Men.

Åker till jobbet och jobbar lite. Åker på stan och fikar med talibanen. Jobbar lite till, och åker hem. Och är mamma.

Och då känns det genast bättre.

Tills jag tänker på att jag ska vara på jobbet 05.15 i morgonbitti.

Och du. Är det så att du har dina vägar förbi Stockholmsmässan (Hem- och villa, Hem 2007, Digital Home) tors-sönd, så kom gärna förbi och säg hej! (C14:30, C14:39)

Rösta på mig

Småflickor. Och tomten.

Granntjejerna är här. 3 och 5 år. 5-åringen kan läsa och skriva. Talibanen kan skriva, men inte läsa.

I går skrev talibanen en önskelista till jultomten. 5-åringen läser igenom den, och poängterar att vissa bokstäver inte är korrekta. Så hon korrigerar orden. Och de har en livlig diskussion huruvida till vem tomten kommer först.

Jag råkar veta att han kommer till talibanen först. För vi har samma tomte.

Hur som helst så kom talibanen på igår att, om hon skickar sin önskelista nu, så är hon först i kön liksom.

Jag talar om att det inte har med det att göra. Att det handlar om hur man är mot sina föräldrar, och sina kompisar. Att man måste uppföra sig. Och vara trevlig. Ändra fram till jul (och förvisso efter också).

Talibanen stönar;

"Men mamma. Jag ORKAR inte vara trevlig varje dag."

Sen börjar hon gråta.

För det är jobbigt att lyda sin mamma och pappa varje dag.

"För jag är bara 4 år, och då kan man inte det jämt mamma!"

Och vad fan svarar man på det?!! Hon är way too smart för sin ålder...

Rösta på mig

Strejk

Ledsen, men idag är jag på SKITDÅLIGT humör.

(Fast jag är glad över att ni har röstat på mig!)

Rösta på mig

Bloggregistret, och tävlingar

Jag är inte så haj på det här med datorer, internet och bloggstatistik. Nån sa åt mig att registrera mig på Bloggregistret. Så då gjorde jag det. Utan att ha nån koll på vad det egentligen är.

Så efter varje inlägg så lägger jag in denna länk;

Rösta på mig

Och nu har nåt hänt i huvudet på mig. Läste hastigt igenom nån sorts regel, som sa att man givetvis inte kan rösta på sig själv. Så jag har inte tryckt på knappen själv. För jag inbillade mig att det skulle poppa upp nån cybergubbe skrikandes om att "tryck inte på knappen!"

Men eftersom jag inte fattade hur jag skulle ta mig in, för jag har glömt mitt lösen, så tryckte jag häromdagen på knappen i alla fall.

Ingen cybergubbe poppade upp. Men jag upptäckte att jag låg bland de 20 första. Till vad, fattar jag fortfarande inte, men tävlingsinstinkten satte igång. Jag bestämde mig för att satsa på att hamna bland de 5 första.

Så var nu en snäll människa och tryck! Vem vet, jag kanske vinner en cykelpump! Eller så kanske cybergubben poppar upp och skriker: "jävla looser, gick du på det här?!"

Rösta på mig

....en timme i alla fall....

BANK BANK BANK. Huset skakar.

Jag hör en 4-åring klampa nedför trappan. I klackskor. Påklädd och klar. Givetvis.

"Gomollon mamma, jag har sovit JÄTTEGOTT!".

Och allt är som vanligt igen....

Rösta på mig

Because I'm worth it!

Vaknar 07.05 och är fullkomligt panikslagen.

Tror att jag har försovit mig. Först i badrummet inser jag att det är lördag.

Och ALLA sover!

Duschar, klär på mig och smyger ned för dom knarrande trappstegen.

På med kaffet, på med repriser av Dr Phil, fram med datorn.

Because I'm worth it!

Rösta på mig

Jag och min mun

I dag har jag träffat Rosa, "Frugan" och Christina över en lunch på Gondolen i Stockholm.

Supertrevliga Christina har jag träffat förut, men inte de andra. Rosa bloggar ju (liksom Christina), och det är mycket lätt att bli beroende av hennes blogg. "Frugan" håller sig till Facebook. Därom hade vi övriga delade meningar.

De senaste två åren så har jag tränat hårt för att möta nya människor. Det är i särklass det värsta jag vet. För jag lider av något, som ingen kan tänka sig; jag är nämligen blyg.

Denna blyghet tar sig dessvärre i form av att jag först sitter ganska tyst. Sen börjar jag prata. Och prata. Och prata. För att jag blir så inihelvetesjävla nervös.

Och efteråt blir jag så jädra förbannad på mig själv. För att jag inte kan vara tyst.

Fast i dag var jag väldigt modig. Christina var tvungen att gå. Men jag stannade kvar en stund till. Trots att dessa två, bästa väninnor, som inte bor i samma stad, endast hade några få timmar att umgås. Jag "socialtränade" lite på deras bekostnad. (F'låt tjejer!) Efteråt var jag helt slut. (Ha, det kan man inte tro om mig va?!)

Men dom var för jävla trevliga. Och att dom alla tre är singlar är för mig en gåta! Vilka babes!

Rösta på mig

Min man och spindlar.

Jag har en man. Jag har en man med många kvalitéer. Dock finns där ett par skavanker.

Bl a så är han fullkomligt livrädd för spindlar.

Det är inte jag.

Jag har haft mycket kul genom åren med honom och spindlar.

Som att gå hand i hand i nån härlig miljö på Bali, och jag plötsligt låtsas hoppa till och skrika "wooaao, en spindel". Varpå han bokstavligen hoppar 1,5 meter åt sidan.

Det ser ganska roligt ut.

Särskilt kul är det att göra detta, när jag ser att vi möter någon/några. Då ropar jag "en spindel", precis innan vi ska passera den/dom vi möter. Alla reagerar nämligen lika: alla garvar läppen av sig. För han hoppar verkligen högt. Och skriker. Som värsta kärringen.

Så jag är en grym fru.

Vi bor i ett hus. Ett ganska gammalt hus. Med många spindlar. Jag har till och med videofilmat honom en gång, när jag skulle visa honom en spindel i källaren. Den filmen har alla vänner sett. Och skrattat i hjäl sig. För han ser ut som en ärkefjant.

Och när han väl slår ihjäl en stackare, då räcker det inte med ett par, tre slag. Näe, han bankar skiten ur den. Sjutton gånger. För att vara säker på att den är död.

Nu är det ju tyvärr så att våra husspindlar inte är särskilt små. Folk tror att jag överdriver. Tills de får se dom. Dom är ENORMA.

Vi har dom på två ställen; i källaren (logiskt) och i vårt vardagsrum. Av någon anledning gillar dom att gå runt taklisten. Fram och tillbaka.

Och han har fått vänja sig. Men det är svårt. Han fick en kurs i spindelfobi förra året, men han vågar inte gå. Så rädd är han.

För en stund sen så upptäcker jag en spindel, modell BAUTA, ovanför den vägghängda tv:n.

Mig stör den inte. Jag bryr mig inte. Maken blir däremot svettig. Han drar fram tv-bänken och lite annat. Hämtar en sko, storlek 42. Håller sig på behörigt avstånd: typ dryga metern. Noterar att spindeln kryper ned bakom tv:n.

Försöker kika bakom. Inte så lätt från det avståndet. Inbillar sig att det bor en hel familj där bakom. Och blir kissnödig. För han vågar inte pilla ut den; den kan ju faktiskt anfalla honom...

Han backar från uppdraget och piper in på sitt kontor. Men ger mig och tonåringen noga instruktioner att ropa på honom när den tittar fram.

För som vanligt lär han somna på soffan i natt. Och han vill gärna vara på det klara med att han är ensam i vardagsrummet.

Rösta på mig

Korkat att fråga en 4-åring.

Sitter och äter middag med talibanen.

Frågar vad hon vill ha till middag i morgon.

-"Makaroner och köttbullar". Säger hon med glada ögon.

(Det är typ det äckligaste jag vet.)

-"Näe, inte på en fredag. Då ska vi ju ha myspys. Kan vi inte äta något annat, nåt riktigt gott?" Säger jag.

-"JAG VET. MACDONGANS!!!"

-"McDonalds? Du äter ju inte ens hamburgare?"

-"Jag vill ha chickenmackenaggi och vi kan äta middag där hela familjen. Då blir det myspys".

Så nu ska vi alltså äta fredagsmiddag på McDonalds. För att jag är så korkad och frågar.

Det är ju tur att en annan ska äta lunch på goda Gondolen med Christina och Rosa.

Rösta på mig

Why me?

Glad i hågen kommer jag till jobbet. För i dag skulle det jobbas. I dag skulle vi packa 4 pallar med presentartiklar till alla möjliga inredningsbutiker runt om i Sverige. En miljard småprylar. Och fort skulle det gå. Innan Schenker kom för att hämta.

Så ringer ena butikschefen, från en av videobutikerna. Panik. En strömsladd till en kvittoskrivare har pajat. Måste ha en ny NU.

Alltså får budbilschauffören (läs: jag) dra i väg. På med vita vindjackan. Som maken beställde för några år sedan, med snygga loggan för inredningsbutiken. Jag fällde en syrlig kommentar om att vitt kanske inte var det smartaste valet.

"Vadå, det är ju skitbra. Då syns vi ju. Vitt är perfekt".

Så jag tar på mig jackan. Har femtioelva påsar och väskor att bära, då jag avser att åka hem efter uppdraget. Mitt goda lunchkaffe får följa med. Jag sätter muggen till munnen, och håller i locket med tänderna. Och bär alla prylar.

Är 2 meter från bilen när locket lossnar. Och allt kaffe rinner ut på min VIIITA jacka. Som är öppen. Så att kaffet för säkerhets skull rinner ner på kläderna under. Och för att inte tala om lukten. Vet du hur äckligt kaffe luktar när det hamnar på kläder?

Näe, men det vet jag. Och alla jag passerade i ICA-affären. Och personalen på strömsladdsföretaget.

När jag kommer hem så bestämmer sig talibanen för att stanna ute i trädgården och leka. Jag rusar upp och tar av mig alla kläder. Samtidigt som hon ringer på dörren. För det är kul att ringa på dörren. Så jag kutar ned och öppnar. I strumpor, behå och trosor.

Där står en man. Från gatuförvaltningen. Jag skriker rakt ut, och av ren reflex så slår jag igen dörren framför näsan på honom. Ropar "vänta", och kutar upp och sätter på mig morgonrocken, och går ned igen.

ALLTSÅ. VARFÖR HÄNDER SÅNT HÄR BARA MIG?

Hade jag haft en schysst kropp, så hade jag kunnat bjuda på saken. Men jag ser för jävlig ut.

Måste upp på det där jädra träningsbandet igen. Fort som f-n.

Rösta på mig

Monstret är borta

Vågade knappt öppna ögonen i morse. I en tiondels sekund så hoppades jag att maken inte låg intill, för hade jag haft samma mördarkänslor i morse, som igår, då hade jag varit änka nu.

Han måste ha haft ett sjätte sinne igår. För han kom inte hem förrän vid midnatt.

Jag vaknade och kände att jag faktiskt mådde ganska bra. Sur som f-n. Men det är ju inget ovanligt. Det är jag alltid första 20 minutrarna.

Talibanen har fått för sig att hennes säng måste vara bäddad varje dag. Fast hon har tröttnat själv. Så nu beordrar hon mig att göra det. Medan hon står på avstånd och inspekterar att det blir rätt. Får ett tokspel om någon "våg" finns, dvs att det inte ligger helt slätt.

Mitt dåliga samvete gör givetvis att jag står ut med denna militäriska noggrannhet.

Så idag är det dags för nya tag. Jag lägger i femman och gasar.

Men jag noterade att äppelträdsjävlarna står kvar. Får ta dom vid nästa cp-attack.

Rösta på mig

Anger management

Jag kanske skulle ta och gå ut i trädgården och sparka sönder alla mina äppelträd.

Då har jag ju löst mitt äppelproblem i alla fall.

Rösta på mig

Jag vill slå

Vi kvinnor har ju den menstruella cyyyykeln. Som det så jävla fint heter.

I normala fall så händer det inte så mycket. Med mitt humör menar jag.

Ja, alltså, jag är ju givetvis på särdeles dåligt humör dan innan, eller samma dag jag äntrar denna jävla cykel. Exploderar för minsta lilla.

Jag till och med fick äta piller mot mina aggressioner. Sen tog dom slut för nåt år sen. Och så har jag glömt att be att få nya. För jag har det så rörigt och stressigt omkring mig JÄMT!

Men.

Ibland får jag RIKTIGA cp-attacker under enstaka cyyyklar varje år.

Som nu.

Jag vill bara SLÅ alla jag ser.

Jag vill bara SPARKA på allt jag går förbi.

Jag vill bara KÖRA ÖVER alla på vägarna.

Varje gång kontorstelefonen ringer så har jag bara lust att lyfta luren och skrika: VAFAN VILL DU?

I går kväll satt jag i sovrummet nästan hela kvällen. Gömde mig. Gick till slut ned. För jag skulle ju vara "så skön". Tjejerna satt och tittade på film. En sorglig kärleksfilm. Jag fastnade framför den.

Jag tjurade som en babian. Floder. Jag grät för hela året som varit. Jag fick anstränga mig HÅRT för att inte hulka också.

Bra intryck dom fick. Jädra "skön" morsa hon har, den där tonåringen.

Jag känner att ett madrasserat rum skulle passa mig utomordentligt jävla bra just nu.

Med en teve förstås.

Och lite choklad.

Rösta på mig

Mensvärk, och 7 (!) tonårsbrudar.

Idag är ingen bra dag. Jag är superstressad. Som vanligt. Vi har ju mässa i nästa vecka. Och vi får nycklarna till den nya lokalen på måndag. Vi ska alltså bygga en helt ny butik i nästa vecka. Samtidigt så har vi två montrar på Hem- och inredningsmässan.

Så det är lite körigt.

Givetvis så är man samtidigt Märta-Mens. Och jag är ingen lek dessa dagar.

Så jag har hela dagen sett fram emot en kväll på sofflocket. I lugn och ro. Med Dr Phil och lite annat hjärnslött. Räknade minuterna tills det var dags att lägga talibanen.

Klockan 19.00 ramlar det in 7 brudar här. Tonåringen frågade igår om några tjejer från den nya klassen fick komma och sova över, för de skulle börja sent i morgon. "Och dom vill så gärna träffa dig för H har berättat att du är så skön."

Som vanligt säger jag ja. Och glömmer.

7 TONÅRSBRUDAR.

Och jag har mens. Och jag är jävligt slutkörd. Så jag känner mig inte särskilt "skön" just nu.

Just precis nu så sitter jag vid matsalsbordet och hör dem spela Nintendo Wii. Och gastar som babianer. 3 meter i från mig. Och jag väntar på att talibanen ska somna. Så att jag kan smita upp till mitt sovrum. Och stänga dörren. Och äta choklad. Och tycka synd om mig själv.

Rösta på mig

Engelska versus svenska

Jag måste få berätta. Min bästa kompis är amerikanska. Hon pratar inte särskilt bra svenska. Hennes man är bortrest. Så hon måste hjälpa sina barn med läxorna.

För en stund sen så ringer hon och säger att yngsta dottern, 8 år, har en svenskaläxa. Hon säger att en massa ord ska rimma på djur. Och så ger hon mig exempel;

Gathörn, Kräkas, Stubin. Och frågar vilka djur som rimmar på detta.

Jag frågar om hon möjligen har rökt något olagligt. För jag är hyfsat bra på svenska, men inte f-n kan jag komma på några djur som rimmar på dessa ord. Jag ber dessutom att få prata med 8-åringen, som bestämt hävdar att det inte alls behövde rimma.

Mamman är stensäker på att dottern har fel. Jag hör dem argumentera. Jag talar om att jag faktiskt inte kan hjälpa till. Och jag är brydd. För jag kan verkligen inte komma på nåt djur som rimmar på gathörn. Eller så måste läraren varit packad.

Efter ytterligare en stund ringer hon tillbaka, och är desperat. För hon vill verkligen fixa det här. Vanligen sköter maken detta, men hon vill visa honom "that he for sure is wrong when he sais that I can't help them with homework".

Då ber jag henne att läsa exakt vad som står i instruktionerna, eftersom jag hävdar att hon måste ha missuppfattat. Något stött så läser hon dem för mig. Det står att; I VARJE ORD GÖMMER SIG ETT DJUR!

gathÖRN, kRÄKAs, stuBIn.

Ja. Det är inte alldeles enkelt med det svenska språket.

Fast jag fick ju skratta så det räckte i alla fall!

Rösta på mig

Tror jag är lite stressad

100% av befolkningen har olika storlekar på sina fötter. Det vet alla.

Så när jag rusar iväg i morse, och känner att det stramar lite i högra foten, så tänker jag inte så mycket på det.

Förrän jag tappar en kartong i marken, och böjer mig ned. Och noterar att jag har två olika sorters skor på mig idag.

Well.

Båda är i alla fall svarta.

Rösta på mig

Min man, och löner till personalen

Jag har jobbat i hop med min man i 10 år. Jag känner honom ganska bra, med andra ord.

Och han tillhör kategorin "ska personalen ha lön nu igen, gahhh"-typen.

Så varje månad när jag gör lönerna, så är det samma visa: jag gör dom färdiga, kollar noga så att han pratar i telefonen, och då, precis då, så smiter jag in och lägger lönelistan på hans skrivbord.

Sen tar jag sats.

Och springer till andra änden av korridoren. Något överdrivet, men ändå.

För sen kommer det. Samma fråga, som ställts de 10 senaste åren:

"VAAA! Hur kunde det bli så här mycket?!"

Och så måste jag gå in. Och förklara. Sen är han på dåligt humör ända till alla löner har hamnat på respektive anställds konto. Då är det lugnt igen.

I 15 dagar.

Rösta på mig

IKEA - en söndag. Är jag korkad, eller?

Alltså. Jag undrar om IKEA har blivit nåt ställe man har familjeutflykt till på söndagar.

Jag rattar iväg till IKEA i Barkaby, för att byta en grej. Som vanligt så ställer jag mig på parkeringen direkt utanför utgången. För där finns alltid plats. Trots att det står "max 15 min". As if! Jag har dessutom koll på var hissen finns, så jag behöver inte gå igenom hela varuhuset, för att komma upp till plan 1.

Men överallt så är alla dessa människor. Och vid varje avdelning, så är det nästan som om man har en fikapaus. Gärna mitt i gången. Och gärna med IKEA-vagnen OCH barnvagnen. I bredd. Varför flytta på sig åt sidan, så att andra kommer förbi, när man kan stå där och såsa, och lyfta på nån jävla 5 krs-vas och inspektera.

För att inte snacka om alla par som bråkar satan. Och tror att dom är diskreta.

IKEA borde ha två "filer". En för oss som vet vart vi ska, och en för alla som är på utflykt. Och så ett madrasserat rum för alla idioter som ska bråka. Så vi andra slipper höra det.

Ska're vara så himla svårt?

Rösta på mig

Män och bilar versus Jag och min turbo

Vad är det med män och bilar egentligen?

Jag fick en bil med turbomotor i morgongåva av min man. Först tyckte jag att det var lite töntigt. För vad skulle jag med en turbomotor till.

Så här några år senare, så kan jag säga att jag har haft mycket kul med min turbo.

För det slår aldrig fel vid trafikljuset.

Dom tittar på mig, och jag ser att dom undrar hur jag som kvinna, hamnade bakom ratten på den här bilen.

Så där lite nedlåtande. Typ "lilla gumman, ha'ru lånat makens bil". Ungefär.

Jag sitter kolugnt och väntar på grönt. Filar gärna naglarna, om det går. Sen. Sen när det slår om. Då är jag plötsligt 100 meter framför dom. På några sekunder.

Vissa män, är män nog att ta det där. Andra, oftast yngre småpojkar, kan inte ta det där att bli omkörd av en kärring. Så dom bränner på. I tron att jag ska fega ur.

Skulle inte tro det.

Sen att jag håller på att skita på mig, om sträckan är för lång, är en annan sak.

Men jag fegar inte ur.

Töntar.

Rösta på mig