Har suttit och pratat med några kompisar ett par timmar.
Och det slår mig att man aldrig/sällan pratar med sin respektive om hur man vill bli begraven. Och sånt runt omkring.
Jag kom på hur jag vill ha det.
Jag är en ytlig jävel.
Maken får se till att bränna mig, sen får han först åka in till Louis Vuitton-affären på Birger Jarlsgatan och diskret strö ut mig lite hur som helst i butiken. Gärna bland väskorna och skorna.
Sen får han ta sig till "min" Tiffany-butik i Las Vegas. Och då käre make, då går du in och sen går du till vänster, förbi första monterdisken, vidare neråt. På vägen så strör du mig lite här och där, för det är många juveler jag vill ha i den butiken. Så det kvittar liksom. Men INTE bland vaserna. Dom är fula.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
33 kommentarer:
hahaha du är skön;)
Bra idé! Själv skulle jag kunna tänka mig att bli strödd bland de trevliga farbröderna på Hemse återvinningscentral, helst i containern med plaståtervinning. För då blir man väl en fleecetröja sen?
respektlöst att skriva sådär om döden när andras nära och kära har avlidit.
Varför ska alltid tjuriga kommentarer vara anonyma? DET är respektlöst! Stå i alla fall för era åsikter. Tycker jag. Som väl också får ngn liten sur anonym kommentar nu.
Mona, you rock.
ehum. "din" tiffany? aj lajk!
förresten. respektlöst av anonym att hålla sig anonym efter så svidande kritik tycker jag.
Fniss, tycker nog att man kan ha humorn kvar även om man just mist någon.
Suck...Man ska kunna skratta åt allt, även döden. Helst i vitögat ( skrattar man nån i vitögat? Jaja, du vet vad jag menar)
Bara tänker; har du funderat på om de städar "din" butik nångång? Lite trist att dras ner i en dammsugare liksom. Jag föreslår att du låter pressa ihop askan till en tjusig diamant som efterlevande kan ha som smycke. Där snackar vi släktklenoder!
Kära Anonym; jag tar inte illa upp över att du är anonym, och beklagar verkligen din sorg.
Det är lätt att tro att jag är en ytlig människa utan bekymmer, kanske för att jag har valt den tonen här, men; tro inte för en sekund att jag inte har sorger.
Tro inte för en sekund att jag inte tar döden seriöst. Jag har min ryggsäck av sorg och annat skit, men det här är mitt sätt att hantera mindre behagliga händelser.
Den här bloggen är mitt utrymme för den sorg jag kanske har på andra sidan. Som jag väljer att inte visa här.
Så ta inte illa upp. Jag är en människa som gått igenom en hel del saker som många människor kanske aldrig kommer i närheten av.
Och tro inte för ett ögonblick att hela jag är så här glättig och ytlig som jag medevetet framställer mig i min blogg.
Jag kan väl därmed säga att jag uppnår syftet med denna blogg rätt bra, om jag lyckats förmedla denna bild av mig.
Så var inte besviken på mig. Ta det för vad det är.
Så välformulerat goaste Mona!
När ska folk begripa, att på bloggen, där VÄLJER man själv den personlighet man vill visa upp??!
Det är kanske så att man måste nå den där extra läskunnighetsnivån. Den, där man klarar av att läsa mellan raderna hos sina favoritbloggare ;).
Stor kram
Mona, du är bäst. Tack vare dina skojiga formuleringar inser man att livet inte är så jävligt. Din s.k. ytlighet är ju vad man läser här för. Fortsätt så!
Men andras nära och kära får ju (oftast) bestämma vad som ska hända med dem när de avlidit... eller? Är det inte valfritt? Sedan får man tycka vad man vill om hanteringen. Min åsikt. Bara.
Bra skrivet Mona! Min erfarenhet är att människor som inte gått igenom sorg och cancersmärtor coh stroke och annat helvete...., det är dom som inte vågar prata om döden. För att kunna raljera om det som är svårt så måste man själv ha stora erfarenheter av det svåra, så nog förstod jag att det ligger mycket allvar bakom det du skrev. Det gjorde det bakom min fleecetröja av plast också.
Man behöver lite Mona när döden dyker upp i tankarna, det är helt klart!
Själv blir det nog Porsche, Lambo och BMW hallar den dagen jag inte skall ratta bil mer. (Om de märkena finns kvar då!)
Bra skrivet Mona, vi som känner dig vet vem du är eller hur :)
Kram min vän
Mona,klart du ska ligga bland juveler! Jag jobbar på akuten och vi möter döden i någon skepnad i princip varje dag och ett gäng med sjukare humor får man leta efter. Jag tror att det Mien skrev är sant, lever man med/ eller har upplevt sorg så är raljerandet ett sätt att hantera det. Jag tror också att skämta om döden faktiskt kan ha en positiv effekt- man närmar sig och vågar tänka på "det laddade/farliga". När min farfar hade dött och vi kom hem från sjukhuset, satt vi hemma i farmors kök och GAPSKRATTADE!! Vi delade alla goda/härliga/levande minnen och hade farfar med oss..och så grät vi förstås mellan skrattsalvorna, men sådant är livet Glädje OCH Sorg!! Det gäller att njuta i stunden, btw så vill jag att min aska sprids bland snäckorna på Similand Island.
Vill också passa på att säga att inte många tagit ställning till donation. Vare sig man är för eller emot så är det bra om man bestämt sig. Själv har jag gjort en anmälan till donationsregistret. Antar att man kan göra någon formell "nejtackjagvillbegravasiettstycke"-anmälan också. Kan vara väldigt skönt för familjen att slippa ta sådana beslut.
Go Mona go - you rock. Klart du ska ligga på Tiffanys. Så kommer jag och hälsar på när jag blivit en rik gammal tant med blått hår. (om jag inte ryker först)
Jag tjatar om detta med min man, både glattigt och seriöst och jag försöker även få en diskussion om saken med mina föräldrar då och då. Alla som känner mig (väl) vet vilka låtar jag vill "höra", att jag vill bara ha vita blommor och det inte ska serveras en smörgåstårta. Sedan finns det mer seriösä saker som endast mina närmaste känner till.
Jag kan inte fatta varför människor inte pratar med sina anhöriga om sådana här saker.
PS. Tänkt bara på att din aska i den fiiiiina butiken kommer att falla ned på golvet och hamna i någon stackars underbetalda, illegala invandrares skurhink :D Du förtjänar något mycket bättre!
PPS. Sverige är världens mest sekulariserade land och endast här (!) tror folk att man inte kan skoja om döden.
Mona, min kommentar handlade mycket om att vissa som blivit av med sina nära och kära precis tar illa vid sig när en person skriver så om döden. Därför ska man akta sig för att skriva om detta ämne så pass "lätt" som du gör. Även fast man inte menar något. Och ja, alla som tycker jag är en fet bitterfitta som sitter och skriver anonymt så får dom grytlapparna tycka det. Meningen med att kunna kommentera är ju faktiskt att visa sin åsikt. Så här har ni min och nu tackar jag för mig.
Men kära anonym, gör istället då något vettigt av din sorgetid och sitt inte och kolla in humorbloggar. Då kan man nämligen stöta på lite speciella åsikter. Det är liksom hela vitsen med att ha en EGEN blogg...som man frivilligt går in på.
Själv vill jag bli ekologisk jord och nermyllad i en vacker rosrabatt när jag dör. Döden är förvissa sorglig men vi skall ju alla den vägen vandra...
"vissa som blivit av med sina nära och kära precis tar illa vid sig när en person skriver så om döden. Därför ska man akta sig för att skriva om detta ämne så pass "lätt" som du gör."
Så skrev den person som inte vill sätta ut sitt namn vilket väl får vara ok om man inte vill.
Men jag tror att vi är många här som varit med om så mycket och att vi dessutom kommit igenom både åldrar och händelser så att vi begriper att döden är en del av livet.
"Man" ska inte under några omständigheter "akta sig" för att skriva om döden. Däremot anser jag att man ska "akta sig" för att skriva kränkande och nedlåtande om andra människor.
Hade bloggaren skrivit om någon som gått bort och i sitt inlägg förklarat vad hon ville göra på den personens begravning och i de orden visat respektlöshet hade jag åkt ut till Mona och bankat en lekstuga i skallen på henne.
Men så gör inte vi som varit med om mycket för vi har den största respekt för livet och döden och att livet ibland suger och svider och gör förbannat ont.
Jag märker att jag sitter och tycker det är synd att du missförstår som du gör. Vem har t.ex. skrivit att du är en "fet bitterfitta"? Är det du själv som benämner dig så?
Gör inte det. Det är respektlöst mot dig själv.
Och ha respekt för allas olikheter. Omvänt också, skulle jag vilja säga till de som i kommentarerna "hackar" på "anonym" ;)
När jag dör vill jag ha fest.
Min kista ska vara byggd lite liknande en bar,där en vodka och antalet nubbeglas står på. Istället för att alla kliver fram, gråter och lämnar en blomma så häller de upp en nubbe,skålar med mig och dricker upp.
Efteråt ska det vara en fest med ihopklippna bilder från min tid på jorden. Min favoritmusik ska spelas i högtalarna och begravningskaffet är utbytt mot paraplydrinkar och dansgolv.
Färgval av kläder får gärna vara mina favoritfärger: Lila och svart.
Så jag vill vinkas av med en hejdundrande fest, därför att min tid på jorden hellre firas än att mitt avsked sörjs. Man kan faktiskt skratta och sörja samtidigt.
Om man hela tiden skulle ta hänsyn till hur andra uppfattar saker och ting då ska vi lägga ner bloggandet i landet. Det finns alltid någon som har ett bagage som gör att man tar sig illa vid av olika skriverier. själv fick jag en hel harang om hur illa jag betedde mig när jag råkade tycka att Mattias flink kunde sitta inne ett tag till.. Hela mitt synsätt var tydligen galet.
Jag ids knappt bry mig om sånt, vad jag däremot bryr mig är alltid hur människor i min närhet mår och jag skulle aldrig, liksom Mona här, medvetet såra någon annan. Men man måste få raljera om vad man vill i sin egen blogg. Det är väl självklart att Mona bryr sig om människor som mist nära och kära men varken hon eller jag eller någon annan kan ta hänsyn till allas känslor jämt och ständigt.
F.ö har mina barn lovat mig följande: Fest till min ära, två låtar "Jag är glad att det är över" och "Living in a box" samt att jag ska få bli frystorkad och jag vägrar en sån där fånig dikt om livets strid..etc..
Till mina barn kommer jag säga sörj inte över att jag är död, gläds över att jag har levat!
Fin helg Mona!
När både farmor och farfar dog efterlämnade de något som kallas för vita arkivet, om jag inte minns fel. Där hade de skrivit hur de ville att begravningen skulle vara, vilken musik som skulle spelas, hur annonsen skulle se ut mm. Det gjorde det hela väldigt mkt lättare för oss i familjen att veta hur det skulle vara, det blev inget bråk mellan syskon som det så lätt kan bli när något svårt inträffat och man vill att det ska bli rätt.
Jagt jobbar med svårt sjuka barn och ibland händer det som ingen vill ska hända, de dör. Jag vet barn som har börjat planera sin egen begravning, det låter säkert makabert men det är nog ett sätt för dem att hantera vad som händer. Dessutom blir det återigen lättare för familjen att låta det bli som barnen velat...
Så fram för fler samtal om döden, om alla i samtalet är med på det förstås.
@anonym: Vita arkivet är så bra för att det finns nog många som vill planera det som är slutet på livet och början på något annat. Kanske mycket handlar om vad vi tror på?
Jag tror att jag ska komma tillbaka. Som en vindpust i mina barns gardiner eller en syrenkvist för min syster att plocka. Men livet - och döden - blir inte som vi tänker och planerar. Men återigen, döden är en del av livet.
På min begravning (och jag önskar en minnesstund utan kista men med aska som jag vill - just idag - ska spridas över ett hav) vill jag att man ska låta ljuda över den nejd där man befinner sig ... "Alwsays look on the bright side of life" från en film som du säkert kan googla fram. Så tänker jag idag för som jag lever vill jag inte att mina nära ska sörja. Jag vill att de ska glädjas åt att jag levt. Inte att jag dött.
Det bästa man kan göra är att prata med sina nära och kära hur man vill ha sin begravning. Hur makabert det nu än må vara, men vi skall alla åt det hållet förr eller senare.
När min mamma gick bort efter 15 år med cancer fanns all information hur hon ville ha det nerskrivet - det var bara att följa den lilla "manual" hon lämnat efter sig och vi behövde inte fundera en sekund över om vi trodde att hon skulle vilja haft det si eller så. Hur underbart som helst mitt i all bedrövelse.
Oavsett om man vill ha party eller en stilla stund så TALA OM det för någon, eller skriv ner och TALA OM att det finns nerskrivet.
Man kan akta sig för mycket här i världen. Som eld och djupa vatten. Men man får aldrig aldrig gå iväg från skratten.
J'suis snob....
Et quand je serai mort
J'veux un suaire de chez Dior
sa Boris Vian.
Du skriver härligt och jag är helt övertygad om att du inte är en ytlig människa. När jag läser min bloggrunda avslutar jag jämt med din. För att må bra efter att kanske ha läst något tungt. Tack för att du delar med dig.
Gamlingen
Gamlingen: Haha, min gamla skolfranska klarade det där. Den var bra!
Och tack. Varmt tack! Och som jag tidigare skrivit; ni som lyssnar därute är anledningen till att jag skriver.
Jag har faktiskt pratat mycket med mina ungar om begravning. Det blev så efter skilsmässan att barnen ville inte flytta till sin pappa om jag dog, utan då ville de bo hos mormor och morfar.
Tidigare hade jag en mycket bestämd uppfattning om hur jag ville ha det med kista, sånger osv. Men nu är min inställning allt mer pragmatisk; ungarna får göra som de vill. Jag har gått vidare och kan inte lägga mig i. Det viktiga är att det blir bra för dem.
Men askan kan de få strö i havet. Och visst låter det härligt med stort kalas och glada människor som minns mig med glädje och skratt!
Döden är en del av livet och man måste kunna skämta om livet!
Själv hoppas jag att det finns så mycket pengar över så att alla vänner (inga sura släktingar) kan träffas efter en maffig gudstjänst till en ännu maffigare fest där de ohämmat berättar om mina tokigheter (utan att jag avbryter).
*hahaha* kan inte tänka mig nåt lämpligare ställe för dig Mona, mitt bland alla fina väskor & juveler :-)
Vilket skönt inlägg! :)
Om man aldrig pratar om döden eller vad som händer när det väl hänt, tja... snacka om att man får en chock när man ligger där. Död som en sten. Man kan ju liksom inte spola tillbaka och liksom "Aaa just det! Jag hann inte säga det innan jag kolade men jag skulle vilja att ni spelade 'Hello Dolly' när ni begraver mig..." typ...
Själv har jag inte bestämt vilken musik jag vill ha än, men det ska vara glatt å knasigt, typ Tingeling kanske? Ingen får bära svart och så vill jag ha massor av prästkragar (blommorna alltså). Sen vill jag ligga bredvid mormor å morfar, så morfar kan fortsätta berätta sina sagor för mig å mormor mata mig med sockerkaka. Döden är inte farlig, det är tiden innan man dör som man dör av... :)
Tjingelin!
Hörrödu Christina, jag sa inte att andra läsare hade kallat mig en bitterfitta men av formuleringarna från deras kommentarer att döma så skulle jag nog kunna uttrycka mig något åt det hållet. Att dom tycker att jag är en bitterfitta. Och jag, som alla andra egentligen borde göra accepterar allas åsikter kring saker och ting, synd bara att andra inte kan göra det. Om man har en blogg så är det alltid någon läsare som kan känna sig stött, kränkt, glad, ledsen eller arg över personens blogginlägg. I Sverige rådet det tryck- och yttrandefrihet och den metoden använder jag mig av i detta fall. Alla har rätt att säga sin mening och alla har rätt till att debattera, och jag tycker att jag hade rätt att skriva min åsikt om Monas inlägg så därför gjorde jag det. Synd bara att ni som vuxna inte riktigt kan hantera andras åsikter. Och då skulle kanske ni nog säga att jag inte accepterar Monas eller er åsikt om saker och ting, men där har ni fel. Jag läser och tar till mig det ni skrivit och accepterar det, men då har även jag som person rätt att svara.
Tro mig, jag vet att döden är en del av livet, tro mig. Men för det, enligt mig just nu tycker jag inte att man ska skämta så pass lättsamt om det, eftersom att jag som sagt precis förlorade en närstående, och antagligen är det därför jag är extra känslig för sådana slags skämt då, men ja, så är det. Inget mer.
Försök acceptera andras åsikt någon gång, och inte ta det så hårt om man skriver en "sur" kommentar
Skicka en kommentar