Åka bil med maken.

(Ja, det är ett företagsköp på gång. Eller rättare sagt; på önskelistan. Men skit i det nu.)

I sina ungdoms dagar så jobbade maken som säljare under några år. Det blev många, många mil i bil.

Och eftersom han var konsult så innebar det att hans kontor var i bilen. Eller rättare sagt; i hans knä.

Så än idag sitter (o)laterna i: man pratar i telefon, styr med ena knät och håller i ett papper och en penna med händerna.

Hustrun tycker att detta är något jobbigt.

Så jobbigt att det ilar i anus rektus varje gång man sitter bredvid.

Idag äter vi lunch inne i Stockholm city. Jag ser till att sätta mig på förarsätet när vi drar iväg från kontoret.

Och om jag kunde räkna alla jävla: "Ohhh, akta, akta, akta" eller "Tare lugnt för f-n", och så några"iiiiiiiii!"....
....för att inte tala om alla gånger han drar in luften mellan tänderna så att det låter som om han ska dö vilken sekund som helst, så skulle jag vara mångmiljonär idag.

Så här är det varje gång jag kör.

Tilläggas skall att hustrun aldrig har krockat. (Alltså, om man väldigt snabbt glömmer grindstolpen hemma då'ra. Bara lite. Bara byte av en dörr, eller så.)

Men det har maken.

Och senast med min bil för 3 dagar sen.

Så när han för 100:ade gången visualiserar sin död genom diverse läten så är jag färdig att sparka ut honom genom takluckan.

Jamen allvarligt.

Vafan är problemet egentligen!

Och han kan se sig i röven efter fler lunchdejter med den underbara hustrun.