Från 0 till 100

Det är sällan jag blir riktigt förbannad på mina barn. I synnerhet den yngsta. Visst, jag kan bli irro, men riktigt jävla tvärförbannad blir jag ytterst sällan.

Och trots att hon har ett sjuhelvetes humör, så tror jag inte att jag någonsin har blivit så där monsterarg på henne.

Tills idag.

Prick 19.00 har vi vår sedvanliga springtävling upp till badrummet.

Talibanen är aptrött. Och vägrar göra som jag säger. Jag talar om att det inte blir någon godnattsaga om hon inte kammar till sig. Hon fortsätter att vara obstinat. Jag avskyr att "hota" men får till slut nog och mumlar nåt om att fredagens dagisutflykt till Kolmården ligger jävligt mycket i riskzonen. Jag står i badrummet och hon sitter i sin säng.

Sen exploderar jag och lyfter in henne i badrummet, borstar tänderna, smörjer in hennes torra kropp och lyfter in henne i sängen. Och för att inget otillbörligt skall hända, så går jag ned till undervåningen. Hon springer efter, skriker och är helt galen.

Jag lyfter henne och minimerar de sedvanliga 30 stegen upp till hennes rum till 18. Nästan, men bara nästan, släpper henne från luften i sängen. Går ut i badrummet och räknar till 20. Talibanen kommer efter och hulkar. Och "vill bara säga en sak mamma;....förlåt."

Vi kramas och jag säger att jag älskar henne över allt annat, även fast jag är "monsterarg".

"I love you", säger hon och lägger sig i sängen. "Mamma, vi börjar om i morgon, det blir en bättre dag."

Säger min älskade lilla övermogna 4-åring.

Jag går ned igen och är helt skakig och genomsvett. Har till och med svettpärlor i pannan.

Satan i gatan. Jag har aldrig någonsin varit så förbannad på henne.

Må det vara första och sista gången.

Rösta på mig