måndag 19 maj 2008

En mammas/hustrus klagan och vardag.

Pratar hastig med en vän idag.

Och konstaterar att hon är lika trött på vardagen som jag.

Jag kommer hem från jobbet och gör min vanliga upptäcksfärd/runda;

Packa upp matvaror.

Konstaterar att tonåringen förvisso har tömt diskmaskin och tvättmaskin, men lämnat en halvt uppskuren tomat på skärbrädan.

Och lämnat osten i sin (öppnade) originalförpackning i kylskåpet. För femtioelfte gången.

Tar den sedvanligt avkastade herrtröjan som ligger i ena köksstolen, och går upp med den till makens garderob.

Öppnar tonåringens dörr och noterar att det ser ut som vanligt;

obäddad säng
glas och tallrikar på sängbordet
juicepaketet på golvet
kläder i fåtöljerna

Suckar och tänker att det är hennes rum. Jag skriker först när antalet dricksglas i köksskåpet understiger 5.

Fyller på tvättmaskinen och undrar varför tonåringen så snällt tömt den, men skitit i att sätta på en ny maskin. What´s the point liksom. Torkar bort sminkrester runt de båda handfaten. Viker tvätt från torken.

Tar av mig kläderna och på med huskostymen; mjukisbrallor och t-shirt. Är glad över att jag sällan sminkar mig så jag åtminstone slipper den proceduren.

Talibanen gör samma sak som jag. Med den skillnaden att hon byter om till finkläder. Varje dag.

Går sedan ned och kopplar upp laptopen. Talibanen tar fram spel och vi spelar lite.

På med Barnkanalen och sedan vidare ut till köket för att fixa middag. Kollar mailen i väntan på att riset ska bli färdigt.

Maken ringer sitt 11:e samtal för dagen och jag konstaterar att det är ovanligt få. Han har förmodligen fullt upp med att packa upp i montern.

Äter middag och får en "blick" från talibanen när jag sneglar på en intressant, oläst heminredningstidning som ligger på matsalsbordet. "Man läser inte vid matbordet mamma!" Nä, man gör inte det.

Diskar upp och tackar SVT för Bolibompa. Passar på att plocka efter maken: företagspapper på köksön, filmer som ska tillbaka till butiken, väskor som står 1 meter utanför hans arbetsrum, men som tydligen är för jobbigt att lyfta in där.

Ytterligare en stickad herrtröja på den vita fåtöljen. Och se där, ett par strumpor också. Lägger allt i trappan, i väntan på sista anhalten vid talibanens sänggång. Vore ju för jävligt med för mycket motion om man gick upp och ned med allt..

Gör sedan en pastasallad till talibanens veckobesök i skogen med dagis.

Klockan 19.00 ska hon i säng.

Klockan 19.30 ska mamsen titta på Dr Phil. Och svara på jobbmail. Och läsa bloggar.

Min vardag. Måndag till torsdag. Every day.

Plötsligt verkar USA-trippen mycket avlägsen.

Allt är som vanligt.

Rösta på mig

1 kommentar:

Anonym sa...

Men va fan är det med oss kvinnor egentligen?! Jag känner och har det PRECIS som du. Åsså undrar jag varför jag ibland blir så arg utan synbar anledning. Vill bara explodera!! Konstigt? NOT!!! Jag har inte sökt det här jobbet som städerska, hushållerska, inköpare, "hållakontaktenmedhantverkare"-person, kock - you name it! Det har attackerat mig och nästlat sig fast i mig. Och jag har tillåtit det att göra det. I hate myself....