Packade kärringar.

Av olika anledningar så var min introduktion i makens släkt inte särskilt smärtfri på den tiden det begav sig.

Och när det vankas samkväm med dem så känner jag mig aningen obekväm.

Så när jag igår blev erbjuden ett glas vin så där på eftermiddagen så tackade jag ja utan tvekan.

Jag är inte så van vid alkohol.

Två snabba glas senare så får jag anstränga mig hårt för att inte snubbla på orden.

Vinet åker raka vägen upp till penthousevåningen.

Efter ytterligare två glas så inser jag att jag nog ska tacka nej till ett 5:e.

Och sitta still för att få rummet att sluta och snurra.

Och eftersom jag är typen som aldrig förlorar kontrollen så är det ingen som noterar läget.

På vägen hem hamnar jag vid ett någon annas bord, någon annanstans, och drar i mig en flaska till.

Lyckligtvis så har min dryckesbroder, en kvinna i det här fallet, svårare än jag att hålla ett straight face. Så all fokus hamnar på henne.

Och jag kan lugnt åka hem och sova ruset av mig.

Imorse vaknar jag och inser att jag fortfarande är fyrtitrejävla år.

Och bör kanske bete mig därefter också.