Hörrni kära läsare, kan vi göra en deal här?

Jag har det för det mesta ganska körigt. Det är sällan det kommer fram i bloggen, vilket inte heller är min avsikt. Jag har valt att försöka beskriva en del av min vardag genom att se det humoristiska i allt. Ibland lyckas jag, ibland inte.

Hur som helst så surfar jag runt på många, många bloggar. Och jag är superkass på att lämna avtryck. Ibland beror det på avsaknad av tid för jag bara drar igenom inläggen och hastar vidare till nästa. Men ibland beror det på att jag känner mig som en inkräktare och skäms lite. Som att tjuvläsa en dagbok. Hur man nu kan känna så då det är offentliga bloggar vi talar om.

Och vi är många som har något att säga. Och ibland suger vi på att skriva, men många gånger är det lysande. Själv är jag medveten om min ojämna kvalitet, men faktum är att jag väljer att skita i det. Jag skriver när jag har nåt att säga och sen om det blir bra eller dåligt, well, life sucks ibland.

Och ibland tycker jag själv att jag är svinbra. Och då är jag ute på farliga marker för då märker jag att jag har en tendens att jämföra mig själv med så kallade kända "privatbloggare". Och undrar hur i helvete en del av dem kan få sådan uppmärksamhet. Och varför ser inte hela världen MIG?!

Men så kommer jag på mig själv med att man ska vara ödmjuk. Jag är oerhört tacksam för att någon över huvud taget läser mig. För allt handlar de facto om bekräftelse och jag är inte sämre än någon annan. Och jag försöker vara noga med att tacka för eventuella komplimanger. För jag blir genuint varm i hjärtat av dem.

Men just det här med ödmjukhet är intressant. Jag noterar nämligen att det finns ett par stycken kända "privatbloggare", alltså människor som inte är regelrätta kändisar, som inte besitter någon som helst ödmjukhet. Där höga besökssiffor och lite mediauppvaktning har fått dem att glömma allt vad tacksamhet och ödmjukhet heter.

Och det var dit jag skulle komma med det här inlägget. Oddsen är inte särskilt höga men om jag någon gång skulle blir "stor" så lyssna noga nu kära vänner: blir jag en sån som inte tackar för komplimanger eller på annat sätt brister i min ödmjukhet; skicka mig en brevbomb för fan. Helt ärligt.

För jag vill INTE bli en högfärdig jävla prettobloggare.