För nån vecka sedan så gick vår svindyra-går-aldrig-sönder-tvättmaskin sönder. Eftersom jag är lat så finns den på sovrumsplanet.
Jag, som i normala fall, gärna slänger allt som går att slänga, valde att inte slänga den maskin som redan fanns i huset. Eller rättare sagt, i tvättstugan i källaren.
Thank God for that.
Men just nu så känns det som om jag bor i ett våningshus, eftersom jag måste ned från tredje våningen med smutstvätten, och sen upp med allt igen.
Det ingår dock i min markservice här hemma, så jag klagar inte. Inte högt i alla fall.
Men häromdagen så skulle vi ha massor av gäster och jag hann inte ned med smutstvätten. Den hamnade på hallgolvet i väntan på att jag skulle få en sekund över.
Maken kommer hem. Som vanligt typ 20 minuter innan alla gäster kommer. Jag ber honom att ta ned tvätten och stoppa i maskinen.
Vis av erfarenhet så vet jag att även de enklaste instruktioner till min make (män över lag kanske) inte fungerar, så jag ber talibanen följa med honom.
När de kommer upp så visar det sig, mycket riktigt, att maken inte fattade hur man sätter i gång maskinen.
Men det visste talibanen. Även gradantalet.
Det är väl för jävla tur att jag har drillat henne att kunna tvätta kulör- och vittvätt....
Rösta på mig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Två trappor ner? Oj oj stackars Mona. Var tror du andra människor har sina tvättmaskiner? Ser det som ett sätt att få gratis motion.
Verkar bra det där att lilla dottern har koll på tvätten, kanske hennes framtida jobb för att få ihop lite kosing. Hon verkar väldigt envis så med lite mer drillning så får hon nog sin far att springa upp och ner med tvätten också ;)
Smart där mona!!!
Skicka en kommentar