Galakväll

Var ju på galapremiären av Arn i går.

Men först var det lite förberedelser hemma. Jag bestämde mig för komma hem vid 14, gräva fram en långklänning, ta fram alla smycken och leta fram sminket, som numer är väl gömt. Sen skulle jag hämta talibanen, leka lite, och vara färdig för avfärd 17.15.
Men så fick jag ångest. ...dålig mamma..och allt det där. Så jag hämtar talibanen kl 14.00 på dagis.

Big mistake. Värsta skithumöret.

Hur som helst. Lyckas göra mig färdig, med henne tjatandes vid fotknölarna.

Jag bestämmer att vi tar bilen. Maken tycker att jag är tråkig. (Men hustru känner på sig att det var rätt val. För taxibilarna lyste med sin frånvaro många timmar senare..)

Nu är inte jag den som blir särskilt imponerad av s k kändisar. Maken däremot, som är uppvuxen not in Stockholm, tycker fortfarande att det är fascinerande. Eftersom alla människor som är värda epitetet kändis var där. Alla. Hade nån slängt in en bomb i biografen, så hade Se&Hör, och allt vad dom heter, fått lägga ned nästa dag.

20 minuter in i filmen somnar maken. Jag blir varse det genom tunga andetag, som är på god väg att övergå i snarkningar. Så jag väcker honom. Tänker att han kan fan inte sitta och sova till en film som kostat 210 miljoner kronor. Och som vi lyckats få 3 biljetter till, trots att merparten av just videobranschen, som vi representerade, inte fick några biljetter alls. Så han höll sig vaken.

Filmen var otroligt bra. Ett par ställen svajade lite, men den var mycket välgjord.

Efteråt så stod det bussar utanför för vidare transport till Stadshuset för middag. Givetvis tog vi bilen. Och parkerade utanför.

Herr Bindefelt hade som vanligt överträffat sig själv. Vi har varit i Stadshuset förr, men den här gången så hade man även öppnat upp Gyllene Salen för kaffe och dessert samt magdansuppträdande(!).

Och det var ungefär där jag blev imponerad. För det var en konstig känsla att gå upp för trappan, som man sett så många gånger på Nobelfesten, och in i den Gyllene Salen. Det spelades musik i bakgrunden, och plötsligt bjuder en branschkollega upp mig till dans.

Och även om det kändes pinsamt att vara det enda paret som dansade, eftersom det inte var nån sedvanlig dansevenemang, så var det en häftig känsla att dansa där alla nobeltomtar dansar varje år!

Och tonåringen blev svårt imponerad av att jag hade stått och pratat med Stellan Skarsgård.

Men nu är man tillbaka i verkligheten igen.

Rösta på mig