Oh my Godness, vilken vecka det var! Del 2.

Fredag morgon.

Planering i teorin:

7.40 Tandläkare med stora dottern
10.00 Skolavslutning
12.00 Panikbesök till godis/läskgrossisten för att fylla på en av butikerna då den vanliga leverantören inte skulle hinna leverera före helgen.
14.00 Packa resväskan inför helgens affärsresa till Hamburg

Planering i teorin, som går åt helvete i realiteten:

8.15 På väg hem från tandläkaren ringer dagis och säger att vi måste joura (för er som inte vet; föräldrakooperativ = 2 jourdagar varannan månad, som utfaller om någon personal blir sjuk. I normala fall så byter jag bort dem i tid med andra föräldrar, om jag har något viktigt som jag inte kan missa. Men glömde så klart det.)

Ringer hem till maken, som inser att det är HAN som får åka till dagis (och bl a få laga lunch till 16 barn!). Han slänger på sig kläderna och trycker in talibanen i en klänning och drar iväg till godisgrossisten. Han fick anstånd med att vara på dagis till kl 10.00.

Jag sticker iväg på skolavslutning. Någonstans mellan den allmänna körsången och betygsutdelning ringer en kollega och talar om att en personal i en av butikerna dragit från arbetsplatsen pga av ett mail från mig till en kollega. Som hon inte skulle ha läst. Men som hon tjuvläste. Hon talar dessutom om att hon tänker bränna ned butiken och sätta "dit oss". Butiken står tom på personal. En stor, viktig butik dessutom. Jag får ett cp-anfall och ber kollegan ringa in personal. Ringer själv till vår fackliga företrädare och frågar vad vi kan göra. Vi enas om att höras efter helgen. Människan ifråga har en bakgrund, samt en sambo som är oroväckande för butikens framtid...

Jag avlöser maken efter lunch och är lekmamma samtidigt som jag försöker ha diverse telefonkonferenser för att lösa vårt butiksdilemma, detta medan jag försöker underhålla ett gäng ungar på dagisgården.

Vi är dessutom uppsatta på jour till 16.00. Vi måste lämna Bromma 15.00 för att hinna med flyget.

Mina årliga inköp av semlor, påskägg, sommar- och julpresenter lönar sig. Jag får lämna dagis vid 14.30. När jag springer hem, med talibanen hängandes kring handleden, och för en gång skull använder vår huvudentré (använder jämt köksingången) så upptäcker jag världens finaste blomkruka på trappan.
Den har stått där i två dagar....från M och J. Blir superglad. In och panikpacka "Det är bara att slänga ner nåt", som maken sa. Det funkar inte så bra om man tillhör kategorin "more to love" vad beträffar fysiken.

Nåväl, vi kommer iväg till Arlanda. Av bara farten så har jag min dator med mig. For no reason, men det var försent att vända. Maken hade dessutom lämnat sin hemma. Jaja, det var bara att kånka.

Mitt i flygningen så frågar maken reseledaren, det vill säga undertecknad, om vart vi ska bo.

Ehh, reseledaren, som är supernoga och ordningsam, känner paniken. Leverantören som vi ska besöka har bokat hotell till världens alla distributörer, varav vi då är en av dem. Ehhh, har ingen aning, säger jag.

Maken tror att jag skojar, eftersom det aldrig har hänt förr. Jag känner ångesten och de senaste veckornas stress komma över mig. Och inte hade vi några telefonnummer med oss heller.

Då, precis då, kom jag på att jag hade min älskade kära dator med mig. Packa upp och starta igång och yes, där fanns informationen.

Ja, vad kan man då inte säga om ödet! Jag som alltid lämnar datorn hemma...