Får man döda sin exmake?

Jag svär en del. Dock brukar jag fööörsöka att inte göra det när jag bloggar. Idag tänker jag tamejfan inte försöka alls. Jag är så in i helskotta förbannad så det ryker ur öronen på mig, och jag måste få skriva av mig lite. Min exmake har ingen aning om denna blogg, och det kanske är lika bra det. Och det är synd att jag har moral, för annars hade jag skrivit ut hans extremt ovanliga efternamn, så att hela jävla världen kunde få veta. Men jag kan inte göra så mot dottern.

Min stora dotter fyller 16 år den 9 juli. Jag skilde mig från hennes far när hon var 6 år. Hennes far tog inte skilsmässan särskilt bra. Detta tog sig i uttryck exempelvis när jag ringde till henne; "det är din hormorsa i telefonen", eller "din horjävel till morsa vill prata med dig". Ja, ni hör nivån.

Detta pågick ungefär ett år, sen blev han tillsammans med en kollega, flyttade ihop och fick tvillingar. Eftersom denna nya kvinnan var den ende som "inte pratade skit om mamma" (well, inte i dotterns närvaro i alla fall) så kom dom att stå varandra mycket nära. Med tiden så kunde vi börja umgås och vi införde traditioner, tillsammans med mina exsvärföräldrar och exsvägerska. Dotterns halvbröder är idag 5 år. För 3 år sedan så dog mamman i cancer. Dotterns liv rasade ihop totalt. Likaså exmakens.

Det har varit en lång, och mycket svår tid för oss alla. Först nu i höstas så började hon må bra. Tack vare samtalsterapi. Hennes pappa har varit hennes allt. Fram till för ett år sedan så körde vi "varannanvecka-modellen", men sen flyttade hon för gott till oss.

4 månader efter hustruns död så träffar exmaken en ny sambo. Mycket bra kvinna. Tiden har gått, exmaken har bearbetat sin sorg, men trots mina ihärdiga påstötningar så har han undvikit att hjälpa dottern att bearbeta hennes sorg. Av naturliga skäl så är han den ende som kan ta sig in genom den hårt stängda dörr, och bryta itu den förnekelse hon befinner sig i. Hon vägrar envist att bearbeta denna traumatiska händelse, och tillåter sig aldrig att tänka på vad som har varit.

Den nya sambon blir gravid. Dottern förstår att sambon vill ha "ett eget barn". Dottern tycker mycket om den nya sambon, "för hon är så bra med grabbarna". Den nya sambon skulle föda i morgon. Det enda smolket i bägaren har varit en kommentar från sin far: "bara det inte blir en tjej, jag orkar inte gå igenom den här skiten igen", och syftar (antagligen) på den sedvanligt jobbiga tonårstiden för tjejer. Exmaken menar naturligtvis inte vad han säger (hoppas jag innerligt) men det förstår inte dottern. Hon hör något annat.

För någon vecka sedan uttrycker dottern en stark önskan till sin far; hon vill vara med killarna när det är "dags". Jag vet inte vad fadern säger, men dottern får intrycket att så skall det bli.

I går kväll, 20.40 ringer fadern. Exhustrun svarar (med dottern bredvid). Telefonen strular, så knappen för högtalare trycks in. Exhustrun ber maken att han skall se till och betala halva balklänningen, som han har lovat. Exmaken svarar; "det blir lite svårt, vi är på BB". Dottern hinner först inte tänka utan skriker av lycka och undrar hur det har gått. Exmaken sätter den sista spiken (av många de senaste åren) i kistan och säger: "värkarna började vid 00.00 i natt, men precis nu så har vattnet gått, och hon är öppen 6 cm."

(Här räknar man snabbt ut att det har pågått i nästan 21 timmar, och därmed gott om tid för ett telefonsamtal.)

Dottern är smart. Lite för smart och snabbtänkt. "Men, var är killarna?"

- "farmor och farfar kom vid 5 i morse". (vid koll visar det sig att de kom 03.30)

Dottern tänker, ännu snabbare: "men pappa, du lovade ju att ringa mig".

Farföräldrarna har tagit hand om pojkarna hela dagen (bortsett från dagisstunden), och kvällen. Sannolikt så har dom meddelat exsvägerskan med familj, att det är på gång. (Exsvärmor har svårt att hålla tyst..)

Ingen har ringt min dotter. Och varför skulle någon, när det är faderns självklara uppgift...

Dottern ber pappa ringa när det är klart. Pappan svarar att det ska han göra, "eller skicka ett sms". (!!!!)

Dottern lägger på och då brister allt. Hon frågar, lydig som hon är; "mamma, får jag svära?"
"ja, svarar modern"

"JÄVLA IDIOT!"

Modern får äntligen det anfall, som har legat och pyrt i 10 år, och ringer exsvärfadern. Berättar hela historien. Han försöker försvara.

Modern tar till otillåtna medel och räcker över luren till dottern, som gestikulerar "neeeej mammma, jag vill inte, varför ringde du, jag vägrar prata", men tar lydigt telefonen. Det går 2 sekunder sen släpper hon sina känslor igen och gråter och gråter. Exsvärfadern, som håller just det här förstfödda barnbarnet som lite favorit, har aldrig sett/hört henne gråta i "vuxen ålder". Han blir förtvivlad, men försöker försvara sin son, som traditionen sig bör.

23.45 ringer fadern. I slutet av samtalet ljuger han (hans far har garanterat pratat med honom) och säger att han skickat ett sms kl 6 på morgonen. Men dessförinnan så släpper han bomben;

"Det blev en Sara".

"Mamma, varför är jag inte glad?" säger dottern, och vet att hon är ersatt.

Så du. Min kära exman, som jag levde med i 12 år. Eftersom jag ALDRIG kommer att diskutera gårdagkvällen med dig, så vill jag bara säga en sak:

FAR ÅT HELVETE DIN FÖRBANNADE JÄVLA IDIOTJÄVELSPISSRÅTTA.

JAG KOMMER ATT HATA DIG FÖR RESTEN AV MITT LIV!