Får en mamma göra så här?

Dottern följde med pappa och hälsade på nya bebisen. Kommer hem och säger att hon är likgiltig.

Jag känner att jag inte kan göra så mycket. Jag har lagt av med det. Att försvara och förklara och förklara och förklara. Jag svarar bara att jag inte vet, när hon ställer frågor om honom.

I fredags så laddade jag äntligen ned papper från Skatteverket. Hon har alltid varit skriven hos honom. Nu ska han få skriva under att hon folkbokför sig hos mig. Papperet är daterat den 7 juni. När nya bebisen kom. Jag hoppas att hans IQ noterar datumet när han skriver under. Då kanske han äntligen fattar vad han har ställt till med.

Han ringde i eftermiddags och frågar om hon är hemma.

"Tja, är hon där?"

"Ett ögonblick", säger jag, och räcker över luren. Jag sa inte ens grattis. Jag gör det till mamman vid senare tillfälle, för det är ju knappast bebisens fel allting...

Hon fyller som sagt 16 år den 9 juli. I dag bokade jag en resa till Grekland. Vi åker den 7 juli. Dottern vill inte fira sedvanligt med mamma, pappa och resten av släkten, hemma hos oss. Som vi gjort i alla år.

Exmaken kommer att gå i taket. Han kommer att bli fullständigt j-ä vansinnig. Och vet ni, jag bryr mig inte.

Men frågan är om jag verkligen "får" göra så här. På onsdag går den stora balen av stapeln. Jag är med under hela kvällen. Alla föräldrar får fotografera fram till 18.30, då balen börjar, sen gå hem. Pappan ska dit. Med sin nya familj. Och klaga på att urringningen är på tok för djup. Dottern är säker på det. Jag tror att jag precis då, i det ögonblicket han säger det, talar om att vi har bokat resa.

Jag har just bestämt mig för att jag skiter högaktningsfullt i vad han tycker. Om både resa och urringning.

Och han kan fortfarande fara åt helvete.