Det här med sprutan.

Förstår inte vad folk pratar om. Jag känner ingenting.

Och jag går fortfarande framlänges.

Det här var ju en walk in the park.

..forts. svinsprutan...

Så där ja.

Då får vi se om det växer ut en tå i pannan om nåt halvår då.

Eller om man börjar gå baklänges.

Vaccin. Och service.

Jag hade tänkt att hoppa över den här sprutan, men varje gång jag går in på internet och min startsida, Aftonbladet, ploppar upp, så regnar det historier om folk som dör.

Så jag bestämmer mig för att spruta mig.

Surfar in på Vårdguiden och upptäcker att vi har en liten, liten, pluttig läkarmottagning rakt över gatan här i villaområdet där vi har kontoret.

Så jag ringer. Och är lika ûbertrevlig som jag alltid är i telefon.

En trött kvinna med finsk brytning svarar:

"Äppelvikens Husläkarmottagning" Och så en djup suck.

"Hej, Mona heter jag. Tänkte höra om ni har vaccin?"

"Ja, torsdag och fredag mellan 14-16. Inget långärmat och vi får se hur stor katastrof det blir." Och jag hör att luren är på väg ner i klykan.

"Men hallå, vänta, vadå, vad menar du med katastrof?"
Och tänker på att dom är sprutnissarna brukar ha grymma problem med mina vener och undrar för en sekund om vaccinsprutan på nåt sätt är större en andra sprutor.

Kvinnan, skitirriterad (här skrev jag först svinirro, men det gick bort..);
"Du, det har ringt ungefär 500 personer idag så jag vet inte hur många som kommer!!"
Med en ton som om jag vore helt jävla dum i huvudet.

Så jag lackar ur;

"Men vet du, du kan få ett tips av mig: det finns TELEFONSVARARE! Där kan du prata in det där monotona som du just rabblade upp till mig, så slipper du låta så jävla otrevlig hörrudu!"

Sen lade jag på luren.

Hur svårt kan det vara liksom?

Jä*la surkärring.

Det här med rutiner. Och hur man slösar bort sin tid.

Av någon konstig anledning så har jag som rutin att varje morgon gå in och rensa historiken i min webbläsare, eller vad det nu kallas för på fint språk. Alltså rensa bort alla internetsidor jag varit inne på. Fråga mig inte varför, har alltid gjort så.

Igår tog jag mig i kragen och skulle äntligen göra en större beställning av ett gäng visitkort, så jag surfade runt efter en leverantör på nätet. Reggade mig som kund och skapade ett konto där jag undan för undan sparade respektive uppgifter för varje person.

Tillbringde gott och väl 3 timmar med denna uppgift. Men jag var sen tvungen att hämta talibanen så jag hann inte fullfölja det. Klickade på spara, och drog.

Glad i hågen sladdar jag upp på nätet nu på morgonen. Bara för att inse att jag inte kommer ihåg vilken hemsida jag var inne på.

Ibland blir jag så stolt över mig själv.

När man får lov att boosta sig själv.

Den här hösten har jag varit osedvanligt mycket ur balanas. Höstens mörker brukar sällan påverka mig men jag tycker att det mesta suger just nu. Och inte hittar jag nån välhängd k** i Kina heller.

Så då blir man lite varm i hjärtat när man läser sånt här, och jag skiter i om det inte är politiskt korrekt att outa det så här;

"Tack. Du är så jävla bra och så unik som en av de varmaste, mest omtänksamma människor jag någonsin träffat. Du tar dig tid för andra, behandlar varenda en med respekt och känsla, lyssnar och förstår och gör du inte det så frågar du för att du är intresserad. Du är bara världens bästa. Puss."

Och då skulle det ju ligga nära till hands att tro att det är makens ord, men nähädu. Det är Tara-Christina. Och jag blir väldigt ödmjuk och tacksam.

Så. Nu blev jag glad igen.

....och alltså är jag inte en sån ragata som maken en gång i veckan vill påstå att jag är!

När man inte har så många år kvar.

Det finns fler än jag som tycker att ålder som börjar med en fyra känns lite ansträngande. Grattis på födelsedagen kära Tara-Christina. You're still ahead of me, hehe!

När man är för snabb med musen. Inte DEN musen!

Jag får en hel del mail.

Plus ett gäng från utlandet.

Och eftersom jag, sen nåt år tillbaka, då och då hänger på en kinesisk hemsida för grossister inom present- och inredning så får jag en del reklammail. Trots att man fyllde alla rutor som fanns om att man inte ville ha nåt sånt skit.

Så under ett års tid har jag fått uppåt 8 mail om dagen om Viagra. Vad nu det har med present- och inredningsprodukter att göra. Kan man undra.

Jag har försökt få stopp på dessa mail men det resulterade i att de numera kommer via min andra email. Alltså att jag själv är avsändare.

Hur som helst så deleatar jag dem varje dag. De ser likadana ut så det är inga konstigheter.

Fick just ett mail. Och av bara farten så klickade jag på det. Och läser följande;

"The longer the stick, the longer you last! http://omtr.skinmaxi.com/"

Först tänker jag: "vadå "longer stick"? Kinesiska ätpinnar, eller vadå?

Sen klickar jag på länken.

Mitt dumhuvud.

Och hamnar på samma jävla Viagrasida som har jagat mig i ett år.

Ärthjärna.

Dagens heta bloggtips från kontoret.

Jobba aldrig ihop med din man.

Gör du det så se till att ha hjälm.

Och öronproppar.

Låt sen bli att slänga chefens skiss på helsidesannons, för att du tyckte att den sög.

För då gastar chefen högt om att han måste ha den, och det är "en kvart till tryck!"

10 min innan har man tömt kontorspapperskorgen i den stora megasoppåsen, så det är bara att vända ut och in på den för att hitta annonshelvetet. Som givetvis låg i botten.

Den skall då scannas från kopiatorn in till servern, för vidare mail till tidningen.

Det KAN vara lämpligt att vid sådana tillfällen inte vara förbannad.

För då missar man lätt att det på annonsens baksida sitter ett tuggummi inkletat.

Och då får man tillbringa 18 minuter med att försöka få bort det från den fina vita duken som sitter på lockets insida och som ser till att pappret snurrar ut från kopiatorn.

Den här skrivarkursen. Och mina ambitioner. Jomenvisst.

Jag noterar en sak.

Varannan tisdag går jag på skrivarkurs.

Och samma tisdagar är jag på särdeles dåligt humör och kan inte blogga.

Alls.

Och igår kunde jag inte hålla mig. Säger till läraren att jag minsann började kursen i tron att jag var nån sorts oslipad August Strindberg i feminin form.

Amen va f-n, ska det va, så ska det va, liksom. Tänkte jag.

Min lilla egohjärna inbillade sig att han skulle nicka instämmande.

Eller hur.

"Det viktiga är att ha en historia att berätta."

Och givetvis tolkar jag det som att det var hans sätt att säga: "Sorry, men skulle inte tro det bruden."

Så nu är jag ännu surare.

Två gånger kvar.

Och jag blir kvar i bloggträsket, 150 miljoner placeringer under Blondinbella, Kissie och allt vad de nu heter.

Knyppling kanske vore nåt?

Det är mycket nu.

Och inte blir dagen bättre av att det är dags för Skrivarkurs. Varannan tisdag, och nu börjar jag undra om jag är här rätt tisdag. Inte en käft är här. Skulle inte förvåna mig om jag är fel ute. Liksom jag i ett nötskal.

Väry god mat.

Vad sa vi om måndagar, bra eller anus?!B-)

Efterfesten.

Filmen helt okey. Nu Berns. Den här gången tänker jag inte missa goodie-bagen!

Att vara välkommen.

Helena Bergström hälsar alla välkomna, och just då ringer makejävelns mobiltelefon, vilket inte undgick någon i salongen kan jag säga.

...och det är packat med kändisar...

...och så jag. Fast det är märkligt: ingen vill fota eller intervjua fru Universum. Tack gode Gud för det!

Jomenvisst. Galapremiär.

Så Olika av Helena Bergström. Efterfest på Berns. Hej Måndag.

När man lyder sin man.

Det vankas Egypten.

Och jag kommer inte undan.

När man inte finns.

För ett år sen var jag med i en bloggtävling och vann då ett 13 månaders fritt mobilt bredband från Glocalnet.

Jag har aldrig använt det och har dessutom förlagt det någonstans.

Förvisso tacksam för vinst, men en trogen Tele2-användare. Och eftersom jag är så ordningsam, så skrev jag en uppsägning i förväg. Den har hängt på anslagstavlan sen i januari. För om jag hade missat den 3 månader långa uppsägninstiden så hade jag varit torsk.

Skickar således in detta i mitten av oktober.

Idag ringer deras kundtjänst och talar om att jag inte finns. Någonstans. Bra så, tack hej. Typ.

Inser att något är skumt här och har ingen lust att åka på att betala ett årsabonnemang för något jag aldrig skulle använda, så jag ringer upp dem igen. Hamnar hos nån annan som säger samma sak men ber mig ringa huvudkontoret.

Växelbönan förstår ingenting och vill hänvisa mig tillbaka till kundtjänst.

Jag är ganska gammal så det där tricket gick jag inte på. 25 minuters väntan och prat med fel personer resulterar i att jag får en jävla brinning. En sekund senare har jag marknadschefen i luren, som ber mig maila in uppsägningen till henne, så bekräftar hon den.

Kan ni vara snälla och påminn mig om att jag ska tacka nej till eventuella tävlingar framledes.

...i alla fall om det ingår "gratis" bredband.

Sånt man inte trodde man skulle bråka om.

Maken och jag är osams.

Och varför inte, det är vi ju alltid på måndagar!

Han vill dra utomlands nästa vecka.

Det vill inte jag.

Så jag säger att han ska dra själv.

Och vila upp sig från gnällig fru och krävande barn. Bara njuta, äta, sova och leva.

Alternativt ta med sig talibanen, om det nu skulle vara för jobbigt att vara ensam.

Men då blir han sur.

Herregud. Säg mig den man som skulle tacka nej till ett sånt erbjudande.

Jag hade dragit som en avlöning.

Vad man inte gör.

Är på bio med tonåringen. Några applåderar när ljuset släcks. Va, har jag missat nåt, och när började vi med sånt?

Kreativ. Eller nåt annat kanske.

Här ska man ha väldigt klart för sig att vi alltid varit väldigt restriktiva med vilka tv-kanaler som är tillåtna här i huset. När man ser sånt här så kan man ju undra varför liksom.