Hur klarade man sig förr i tiden och mina små svarta vänner har checkat in igen..

Jag förstår inte varför lagen om all jävelskap alltid skall hända när det inte är läge;

I två dagar så har jag varit utan min mobiltelefon. Eller ja, inte utan rent fysiskt, utan den har helt enkelt inte fungerat. Först trodde jag att själva telefonen var paj och såg en möjlighet att införskaffa en ny men så enkelt var det ju naturligtvis inte! Jag ringer min nätoperatör som säger att dom inte heller kan förstå problemet "men vi gör en felanmälan omgående". Det var i går det.

Denna dag börjar med att talibanen bestämmer sig för att vakna 05.30. Jag har jobbat hårt för att hon ska förstå skillnad mellan natt och dag, men när jag i morse försöker förklara att DET ÄR FAKTISKT MITT I NATTEN, varpå hon genast svarar "men mamma, solen lyser ju" så är det ju lite svårt att gå i svaromål. Nåväl, hon vaknar som sagt men innan jag har ovan konversation med henne så ligger hon och skriker efter sin pappa.
Hon har plötsligt glömt bort att han är borta på mässa hela veckan. Nu skulle man ju kunna tro att hon är 1 år eller nåt, men hon har börjat med en ny olat: skrika på pappa att han ska komma och BÄRA in henne till oss. Han som alltid jobbar och endast har morgnarna med henne, ger alltid efter. Givetvis.

Men inte jag. Till saken hör också att jag är, eehh, ja, lite sur på morgnarna. För att uttrycka mig diplomatiskt. Jag är ännu mer sur när jag inte kunnat somna kvällen innan för att jag har legat och stressat upp mig över arbetsuppgifter som brinner. Som typ att skapa en ny broschyr, som jag gick på dyr kurs för häromsistens. Somnade vid 2-rycket.

Så förutsättningarna för att vara en god moder kl 05.30 var inte direkt stora. Man kan säga att jag var allt annat än klämkäck.

Efter dagisdumpningen så sätter jag på min mobil. Fungerar fortfarande inte. Suck. Kommer till jobbet och riggar upp min bärbara och ska printa ut lite dokument. Skrivaren har pajat. Nåväl, kan klara mig utan idag. Får väl lov till det. Bestämmer mig för att faxa in lite grejer till Bolagsverket. Strul med faxen, öppna och försöker leka mekaniker. Går inte så bra, den så kallade trumman har tagit slut. Vilken tur att jag beställde en ny häromdagen "så den kommer absolut senast idag", tänker jag.

Går tillbaka till mitt rum och har lite ärenden på internet. Kommer inte in. Nu börjar jag lacka helt. Nåt skitfel med nätverket. Jag tänker att jag måste ringa vår datakille. Ögonblicket senare konstaterar jag att jag nog inte är ensam om att INTE ha alla telefonnummer i huvudet. Alla mina nummer ligger ju så klart i MIN MOBIL.
Jag har dessutom slängt alla telefonkataloger för "vem behöver det när man har internet"!! Jag har också ganska många samtal att ringa i dag. Pricken över i:et kommer nån timme senare. Då ringer Temo och säger att dom på uppdrag av Eniro vill göra en undersökning: "vi ser att du har använt dig av Eniros telefonupplysningstjänst idag". Jag trodde först att det var nåt skämt. Nejdå, jag svarade så fint på frågorna och jag var sååå nöjd över att telefonisterna givit mig alla nummer jag efterfrågat.

Jagar datakillen hela dagen och lämnar förtiåtta desperata meddelanden. Ger upp tidigt på eftermiddagen; ingen jädra datakille, ingen leverans av trumma, ingen jävla kontakt med omvärlden. Är på grymt dåligt humör. Får med mig ett par kuvert (med handskrivna brev!) och ska posta utanför lokala ICA-affären. Rattar in på parkeringen och kliver ur bilen, gräver i väskan efter kuverten. Öppnar luckan till den gula postlådan. När jag precis släpper det jag släpper, så inser jag att jag precis postat min kalender. Min stora svarta tunga omöjligt-att-ta-fel-kalender! Ser hur hela min framtid försvinner. Nåja, de närmaste veckornas viktiga möten och andra avtalade tider i alla fall. Står helt handfallen och tänker att det händer faktiskt inte mig. Till slut inser jag att ICA-personalen måste kunna hjälpa mig, och mycket riktigt, de har en extranyckel. Thhhännk ju gaaad, säger jag.

Kommer hem med trött taliban och matkassar som väger bly. Telefonen ringer och det är vår datakille. Han har råkat ringa till maken, som by the way tar upp vårt nätverksproblem och undrar om jag fått tag i honom. Det visar sig att jag lämnat meddelande till helt fel person. Hhm, den personen lär ju undra vad jag var för desperat wacko med tanke på mina meddelanden.

Packar ur matkassarna och tycker nog att dom där enstaka myrorna jag såg på köksgolvet igår har förökat sig en aning. (Mina gamla forumkompisar minns kanske mitt myrhelvete som jag hade förra året.) Jag tänker att jag orkar nog inte mer nu. Går upp på övervåningen, dit förra årets generation av myror aldrig tog sig, och ser att västra Stockholms alla myror insett att det är gratis inkvartering hos oss i år igen OCH att hotellet dessutom har en penthousevåning! Fanihelvetesjävlaskit. Jag ooooorkar inte igen. Det är myror ÖVERALLT. Jag ringer Anticimex och följande samtal äger rum:

-nä du, jag kan inte hitta dig i systemet så du får....

Jag avbryter: - om du kommer att säga att jag ska samla in myror igen i en liten jädra burk och skicka in, bara för att ni om två veckor komma skicka ett brev där ni talar om för mig VILKET JÄVLA LATINSK NAMN DOM HAR, utan att ens meddela ett datum för sanering; SÅ KAN DU FAKTISKT GLÖMMA DET! Det tog er nästan två månader förra året, innan ni kom hit och jag vägrar gå igenom det igen!

- alltså, är du säker på att det är svartmyror då?

-JAG ÄR VÄÄÄÄLDIGT SÄKER PÅ DET SERRU!

-okey, då bokar vi in en tid den 28:e. Tänk på att du måste....

-JAG VET EXAKT VILKA FÖRBEREDELSER JAG MÅSTE GÖRA. Det här är 4.e året i rad som jag har agerat hyresvärd, så jag veeet! Tacksåmyckethej.

Så nu har vi tofflor på oss.

Och i morgonbitti ska jag stå givakt på kontoret kl 07.30 och öppna för datakillen. Lyckades övertala tonåringen, som börjar kl 11 att lämna talibanen på dagis. Och så måste jag visst släpa med mig min hemmaskrivare. Och kommer inte leveransen av trumman till faxen, så vet jag inte vad jag gör. Sen kommer jag att ringa och säga några mindre väl valda ord till min mobiltelefonoperatör om dom inte löser problemet.

Är det inte märkligt hur sårbara vi är utan all denna apparatur och hur några små söta minimyror kan få en att bli hysterisk?! Eller ja, det där sista tar jag nog tillbaka....

Fast min fot mår bra nu. Det är ju i alla fall något.