söndag 18 mars 2007

JAG HAR BLIVIT GAMMAL...

Tack vare att jag, på något sätt, har ett mycket bra förhållande med min snart 16-åriga dotter så är jag förunnad att "få vara med" när hon har sina tjejkompisar hemma. Var och varannan helg så ramlar det in mellan 4-6 tjejer här och vi tillbringar då kvällen tillsammans med att äta och titta på film. Maken får också vara med på ett hörn, men vet när det är dags att avlägsna sig in på kontoret!

Hur som helst så inser jag att jag har blivit gammal när man sitter och lyssnar på dom. Och det känns lite småjobbigt faktiskt. F-n, jag tycker inte alls att det är så länge sen jag själv var i den åldern, men uppenbarligen är det så.

Igår kväll var tjejerna helt speedade; de skulle för första gången iväg på lokal. Jag är rätt sträng av mig men har börjat med en ny taktik: frihet under ansvar, för att se vart det bär hän. Dottern min var extra speedad eftersom det var första gången hon skulle få åka utanför Brommas gränser (ja, jag vet, jag är sträng!).

Jag hade lovat att skjutsa alla sju ut till nåt ställe på Lidingö men först skulle ca 4 timmar spenderas i vårt badrum. Lyckligtvis så stort att alla fick plats. Olyckligtvis så går kombinationen 7 tjejer och mitt behov av ordning och reda inte hand i hand. Jag kom upp i halvtid och höll på att smälla av! Att 7 tjejer, som till råga på allt hade minimala kläder på sig; typ shorts och linne, kunde stöka ned så mycket är för mig en gåta. Shorts förresten: vad sägs om storlek grytlapp! Jag trodde att dom skojade och frågade vad resten av kläderna var. Alla himlade med ögonen och upplyste mig om att de minsann skulle dansa flera timmar i sträck och att det skulle bli såååå varmt.. Jag kände att en mindre hjärnblödning var på gång.

Vi kom i alla fall iväg och jag frågade lite käckt om det skulle bli kul att gå på disko! Samtliga skrek rakt ut och förklarade noga att disko gick man på i 3:an, nu skulle dom på "lokal fest"!

Vadå lokal fest, det är ju ett ungdomsställe som kallas för Elverket och då är det väl ett disko??
Dom himlade med ögonen och min dotter upplyste mig om att jag var såååå gammal och att jag inte hängde med.

Som hämnd för att behöva bli påmind om mitt åldrande så såg jag till att stanna bilen 2 meter från den kilometerlånga kön, vilket genast gav upphov till ramaskri, "mammaaaa, du é pinsam" "vi dööööör" och diverse annat. Have fun, sa jag och drog därifrån.

Näste gång dom sitter här hemma i soffan och ställer diverse "vuxenfrågor" så ska jag minsann få dom att tro att svamp i underlivet är riktiga små svampar!

torsdag 8 mars 2007

SENT SKA SYNDAREN VAKNA!

I somras fick jag för mig att jag absolut ville ha en ny kamera, och då helst en Canon EOS 30D. Jag visste inte riktigt hur jag skulle sälja in det här till maken, tills jag kom på en genial idé. Eftersom vi bl a säljer träleksaker till butiker, och därmed ständigt får in nyheter, så måste vi anlita dyra fotografer för att ta bra bilder (tillverkaren suger på högupplösta bilder, eller vad det nu heter. Ja, ni hör ju nivån på mina kunskaper!). Alltså tyckte jag att jag var så fiffig när jag presenterade den nya idén: JAG kunde ju naturligtvis ta bilder på allt nytt som kom in (det kan ju inte vara så svårt). Som vanligt med män så ska ju saker smältas först, för att sen låta som om idén kom från dem. Hur som helst, dyra kameran inhandlades och jag var lycklig. Inte för att jag satt mig in i hur den fungerar, men ändå. Tiden gick och jag har liksom förhalat den här jobbgrejen.

Tills härom veckan. Maken kommer på den briljanta idén att JAG ska lära mig att göra broschyrer åt företaget. Jag själv tyckte väl också att det var en bra idé. Till en början.
Gick genast upp på nätet och beställde dyrdyra måste-ha-programmet InDesign. Det anlände. Jag installerade. Tryckte på ikonen och var inne. Bara för att konstatera att jag fanimej inte fattade ett skit, och loggade ut 4 sekunder senare.
Okey, jag inser att jag nog måste gå på kurs-med-kurt om jag ska klara det här. Kommer på att kära Helena är lärare på Medieskolan, ringer henne och hon säger: "absolut en bra idé". Jag anmäler mig till en kvällskurs som jag påbörjade denna vecka.

Alltså, jag avskyr verkligen nya miljöer och att träffa människor. Var hur som helst tvungen att gå dit, det kostar ju trots allt en säck med pengar. Smyger in i klassrummet och sätter mig längst bak. Ångrar att jag gått dit då jag först noterar att 98% av eleverna är unga fräscha hungriga tjejer, tills jag upptäcker att en Greta, typ 62, har letat sig dit. Kände mig något lättad...
Efter 30 minuter undrar jag på allvar vad fan jag gör där. Fattar ABSOLUT ingenting. I pausen är jag panikslagen och vågar mig fram till läraren och säger att jag köpt programmet och att målet är att kunna göra broschyrer. Han försäkrar mig om att jag hamnat på rätt ställe. Jag står ut några timmar till men åker hem med jordens huvudvärk. Vojne vojne, hur i helskotta ska jag ta mig igenom detta!

Kvällen efter så inleder läraren med att tala om att "gårdagen var ganska tuff för er, det är så i början". Puh, jag kunde andas ut.
3 timmar senare undrar jag fortfarande vad jag gör där. Fattar inte hur jag, trots febrila anteckningar, någonsin ska kunna komma ihåg allt han lär ut.

Hörde när maken pratade med en kund idag och talade om att vi snart är färdiga med nya katalogen....

Jesus Christ, jag vill ha tillbaka min Canon Ixus!

fredag 2 mars 2007

LÄSKIGT MED BLOGG!

Alltså, jag har länge velat fram och tillbaka om huruvida jag ska ta steget till att bli bloggare eller inte. Många har bett mig, men eftersom min yngsta dotters liv och leverne har bidragit till en del roliga historier, så har det känts som att, om jag börjar blogga så måste allt jag skriver vara roligt.
Det kommer det inte att vara, och just därför döpte jag min blogg till "Monas Universum", för då är jag safe!

En sak är i alla fall klar, jag ska nog ligga lågt med den här bloggen! Å andra sidan; vem skriver man för egentligen? En del säger sig skriva för bekräftelse, andra för att komma ihåg händelser längre fram, och med tanke på min, och flera av mina vänners hobby, så är jag nog benägen att hålla med.

Så, med andra ord: jag bloggar för att komma ihåg till mina album. Eller?

Hur som helst: håll till godo och hjärtligt välkomna till "Monas Universum" mina vänner!