HEMMA FRÅN SEMESTERN, UTAN FÖRDOMAR!

Har precis kommit hem från en liten semestertripp från Spanien. Av någon anledning så har jag alltid tyckt att Kanarieöarna varit ett, hhmm, ja, inte ett ställe som har tilltalat mig. Nu blev det i alla fall så att vi hamnade där. För familjefridens (läs: makens) skull så var vi i akut behov av semester tillsammans, alla fyra. Sanningen för min del var nog att jag var skräckslagen och såg verkligen INTE fram emot att åka.

Alltså, bortsett från en sketen vecka i Grekland för snart 3 år sedan, tillsammans med min exman (!), vilket är en annan galen historia, så har vi inte varit i väg någonstans. Fram till Jennifer föddes för snart 4 år sedan så reste vi enormt mycket. Vi reste långt. Vi reste till jordens alla möjliga paradis och ratade allt vad charter hette. För att vi kunde.

I samband med att Jennifer föddes så sålde vi ett företag och startade om helt och hållet med flera nya verksamheter, så de senaste åren har varit "all vaken tid är arbetstid" för maken min. Han jobbar sena kväller och oftast varje helg, vilket har lett till att vi faktiskt inte umgås så mycket. Och nu skulle vi plötsligt iväg på semester tillsammans...Visserligen så skulle ju då barnen (snart 4 och snart 16) med, så man kunde ju gömma sig lite bakom dom, men herre jisses; vad skulle vi prata om egentligen. De senaste åren så har allt, och då menar jag ALLT kretsat kring våra företag. Jag var så desperat så jag, som alltid varit förbannad på att maken under alla våra 10 år tillsammans alltid släpat med sig sin jäkla dator, vart än i världen vi har varit, SLÄPADE MED MIG MIN DATOR!

"Jamen, fan du vet ju att jag ligger efter med hemsidan!" Yea right! Men helt ärligt; jag var panikslagen och det låter ju märkligt för alla vanliga människor därute, men plötsligt så skulle jag och min man UMGÅS som gifta, som familj, som partners!!

Hur som helst: bortsett från;

att gå upp kl 04.00 (när man sovit i 1,5 timme pga en branschgala på Cirkus) för att hinna med planet som skulle lyfta 06.35

att planet taxade ut på startbanan (eller vad fasen det nu heter) gasade satan, bara för att tvärnita med beskedet om att ena bromsen pajat, vända tillbaka till parkeringen, vänta på mekaniker; "det tar bara ca 15 min" som blev till två timmar..

att man fick en sketen jävla lunch servererad 09.30 och ingenting därefter (flygtid: knappt 6 tim)

att vänta på charterbussen 1,5 tim

att anlända till hotellet med en migrän som fullkomligt exploderade i hotellentrén

att jag, för första gången i mitt snart 42-åriga liv, spydde så kopiöst mycket pga migränen, att jag till och med kissade på mig (!)

att maken och jag hade två välutvecklade världskrig med varandra

att jag gick med på att sista dagen åka till en strand eftersom familjen tjatade. (Jag HATAR sand på fötterna = pool, parasoll och lite goda drinkar är mitt gig.)Kände mig som en strandad val i 6 timmar och råkade glömma att stoppa in ena foten under mitt parasoll (här solas ingenting) så jag brände upp den totalt.

att jag och Jennifer sista dagen gick ut med handbagaget i förväg, noterade att vår charterbuss till flygplatsen anlände och jag gick på, för att sätta Jennifer på plats, för att kunna gå tillbaka till receptionen och hämta resten av familjen och alla väskor, bara för att i samma sekund jag placerade henne på sätet kunde konstatera att busschaufförsjäveln kör i väg i 180 knyck med oss två och 50 danskar ombord, rusandes fram för att få chaufförsjäveln att stanna bussen, men han pratade ingen jävla engelska.
Tillbaka till Jennifer som vid det laget fattat galoppen, skrek som en babian att hon ALDRIG MER KOMMER ATT TRÄFFA PAPPA OCH JOHANNA! Jag febrilt letandes i handbagaget efter telefonjäveln, svetten drypandes, och i allmänt chocktillstånd eftersom jag insåg att om hade det gått 10 sekunder till så hade jag klivit av bussen och den hade åkt iväg med Jennifer ensam. En danska vänder sig om och frågar om jag verkligen är på rätt buss! UPPENBARLIGEN INTE! Hur som helst så gick den till flygplatsen. Maken och stora dotter går under tiden ut från hotellet och undrar vart vi tagit vägen. Efter 15 min så hittar jag telefonen och kan ringa och lugna dem.....

att Jennifer, som var den ende av oss 4 som under hela veckan, från det att vi låste huset, varit en ÄNGEL, tog igen hela skiten på flygplanet hem. Spillde bl a ut pappas coca cola så att den skyndsamt rann ned i hans dataväska, där även hans nya 6500 krs telefon låg. Och jag svär till Gud: hade fönstrena kunnat öppnas så hade vi varit en familjemedlem färre...

så var hela resan hur nice som helst! Vi till och med funderar på att köpa en andelslägenhet där. Jag veeet, loosers! Men denna affärsidé är inte dum: man köper en pent house lgh med plats för 8 personer och vill man inte utnyttja sina veckor där så väljer man lägenhet överallt i hela världen. Alltså inte fast på samma ställe, som det traditionsenliga.

Och nu vill dessutom resten av familjen att vi ska ö-luffa i Grekland i sommar!

Ääähum, vet inte riktigt om det är läge att utmana ödet så hårt....