Jösses vad jag är trött på allt just nu. Får man verkligen vara det? Efter vår lilla semestervecka så blev det rivstart igen på jobbet. Detta meför naturligtvis att det just nu känns som om det var flera år sedan vi hade semester.
Jag jobbar som en galning; pressar in 10 timmars arbetstid på mina fjösiga 6 timmar, kör på två hjul till dagis, järnet hem, packar upp matpåsen, laga sig lite mat, tröstar en totalt slut 3-åring, tjatar sönder en seg tonåring som aldrig tömmer diskmaskinen, plockar undan efter maten, på med lite barn-tv, räknar sekunderna till klockan blir 19.00, har den sedvanliga "tävlingen" om vem som snabbast kommer upp till badrummet för påklädning av pjamsing, läsa samma jävla saga (Mamma Mu får ett plåster, eller nåt) som vi kört de senaste 4 veckorna, pussa go'natt, ned till soffan, logga på datorn, fortsätta att arbeta med nya hemsidan, som ska vara klar 30/4, som inte kommer att vara klar för det är helt jävla orimligt, gå och lägga sig, ställa in tv-timern, somna efter en timme, vakna, trött som en babian, järnet i väg till kontoret, jobba, jobba jobba. Hur hinner M och T med att uppdatera sina bloggar? Och dessutom låta glada på kuppen. Usch, jag är verkligen megagrinig.
Geeez, jag är supertrött! Saknar mina scrapkompisar, som jag suger på att höra av mig till. Försöker få maken att inse vad skönt han skulle ha det om han tar med sig talibanen ut i skärgården en helg, SÅ ATT JAG KAN TA HEM MINA SCRAPVÄNNER!
Han har fått nån jädra mersmak på att vara hemma på helgerna! Plötsligt deklarerar han ena helgen att det är dags att ta upp löven (som han så fint glömde i höstas) och nästa helg att han ska slipa alla utemöbler. Alltså, här pratar vi om någon som vanligtvis inte tar ett steg ut i trädgården, utom för att åtnjuta lite sol vid frukost- eller middagsbordet. Visst, det jobbas ju lite mellan varven på helgerna, men ändå! Jag som är van att vara helt själv hela dagarna på helgerna har plötsligt en man som vill vara hemma lite mer. Och då gnäller jag över det!
Så där ja, då har man fått gnälla av sig lite. Känns genast lite bättre. Eller så beror det på att talibanen är hos grannen och äter middag, tonåringen på besök hos sin far, maken på jobbet.
Vid närmare eftertanke så kanske livet inte suger så hårt ändå!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja det suger ibland. Kör ut maken o Talibanen till ön. Hem med oss andra, vin, godis, goda maten så har vi pyamasmys hela helgen! Kanske i början av juni eller så. Då är det ju fint väder ute på ön?? Locka J med det. Han kan kratta därute istället.
Och att du inte hör av dig gör absolut ingenting. Du är väldens bästa Mona i alla fall.
Med ditt tempo är det fullt förståligt att du är vårtrött, men som Malin skrev, ut med J och talibanen till ön så kommer vi och piggar upp dig!
Skicka en kommentar