Skadeglädje, den enda sanna glädjen...

I morse var det dags för det årliga tandläkarbesöket.

För både mig och maken.

I 15 år har min tandläkare (yes, samma) tjatat om tandtråd. Och jag har massor. Som jag aldrig använder. För det är så tråkigt. Och jag glömmer.

Jag har inte haft hål i tänderna på väldigt många år. Och tur är väl det, för jag går hellre till gynekologen en gång i veckan för all framtid. Faktiskt.

Maken däremot. Han får skäll varje gång.

Och varje år ringer tandläkaren till mig och bokar tid för maken. För han svarar inte. För han känner igen numret, och vet att, nu blir det pisk. Sen tandtrådar han satan ända fram till det är dags för undersökningen.

Så han var lite svettig idag. Vår tandläkare är en liten petit sak i vår ålder. Men han är ändå rädd för henne.

Och vad händer?

Maken får beröm.

Och jag har ett hål.

Jag, som i begynnelsen till och med fick bedövning när jag skulle göra en vanlig undersökning, försökte övertala henne att vi säkert kunde vänta till nästa år. Så att jag kunde få tid att förbereda mig mentalt. Och så mumlade jag nåt om att hon kunde få finfin rabatt i vår närliggande inredningsbutik. Men se, den gubben gick inte.

Maken skrattar ihjäl sig av skadeglädje, och var tvungen att berätta det för allt och alla.

Inklusive all personal på lunchrestaurangen.

Kul. Jättekul.

Rösta på mig

PS, om ni är i behov av en sjukt bra tandläkare, som finns i Vällingby, men i Spånga efter sommaren, så hojta till. Hon är specialiserad på freaks som mig. Som är livrädd för tandläkare.