När man är #¤%#-igt förbannad på en make

Under flera år så har jag, en gång i kvartalet, gått ut och ätit middag med ett gäng tjejkompisar kärringar. Denna middag är helig och maken varskos i mycket god tid innan.

Av olika anledningar så har just den här träffen blivit uppskjuten tre gånger. Så samtliga deltagare har varit mycket måna om att se till att våra äkta hälfter reserverat denna kväll åt sina barn.

En av tjejerna var här igår och vi kom då att tala om kvällens evenemang. Maken var med och "ja just det ja, jomen jag vet."

Maken ringer kl 18.05 från Nyköping. Cirkus 1,5 timmar hemifrån. Jag hade dessförinnan ringt hans mobil 14 gånger, utan att nå honom, så jag var lagom förbannad när han väl ringde.

"Oj, oj, oj, okey, okey, jag kommer." På med luren.

Han känner mig. Och vet att han är rökt för resten av året om han inte kommer i tid.

Samtidigt säger talibanen att hon ska plocka blommor till pappa. Jag ba': "Mmm, gör det du. "

Couldn't care less ungefär.

Av en händelse så råkar jag titta ut genom fönstret på baksidan av huset. Och se där ja, där har vi ett stycke taliban, som sitter på motorhuven på makens älsklings sport-BMW, och sorterar blommor.

Vad jag gjorde?

Ehh.

Gick och hämtade mobilen för att ta ett kort till bloggen. Sen satte jag mig i soffan. Och andades lugnt och fint.

Efter en kvart ringer telefonen. Det är grannarna som är på andra sidan stan. Maken har ringt dem och varit desperat. "Så han vill att vi skyndar oss på hem så att vi kan ta hand om talibanen, så att du kan gå ut och äta middag."

Jojo, man kan nog lätt påstå att han är mer än desperat.

Flax, flax, flax

Så låter det när man hör sin semester flyga sin kos.

Idag har vi shoppat ett företag.

Och det innebär bl a att jag inte kommer jobba ihop så mycket med maken.

Herregud så tråkigt....not.

När man ska köpa företag i Nyköping

Jag åker i förväg men har så bråttom att jag glömmer att skriva ned adressen. Fast, Nyköping kan väl inte vara så värst stort. Eller?!

Håhåjaja vad jobbigt

Vår server på jobbet har gått sönder.

Företaget som ska fixa det kan inte komma förrän på onsdag eftermiddag.

När jag sitter bakom skrivbordet så ägnar jag 98% åt att arbeta via email.

Nämenojvadtråkigtattjagintekanjobba.

Sa jag att jag älskar talibanen

Jag tar tillbaka det. En stund i alla fall.

Det här är resterna av ett gäng skalperade barbiedockor.

Hon säger att hon bara skulle "klippa topparna, men saxen hamnade åt andra hållet hela tiden....på allihopa."

Hade hon varit 15 så hade hon fått utegångsförbud resten av året. Nu blir straffet ännu hårdare;

Jag har just meddelat att hon kan fetglömma sin största önskan: att få en Mariposa-barbiedocka. Nu har hon gråtit i 40 minuter och påstår att hon "aldrig kommer kunna sluta gråta, och jag gör vad som helst mamma!" Och "jag klippte inte i dom finaste barbisarna mamma."

Och jag var noga med att tala om att jag inte var förbannad. Snarare väldigt besviken. Herrejösses vilken ångest hon har.

%&/&#"#!-unge!

Mors Dag

"du är världens bästa mamma för att du är så bra på att vara ordningssam och vara en bra mamma"

"Mamma, du ser att jag bara använt gemener va?!"

Herregud så kär jag är i mitt barn.

En vanlig söndag

Kära vännen Tara-Christina ringer och och småpratar lite på tåget till Eskilstuna. Hon frågar vad vi ska göra idag.

"Well, vi ska fixa med det sista med lönerna (bokföringen), sen ska vi räkna alla butikskassor och åka och banka. Och så åka till tippen, och sen till kontoret och tömma jeepen med det sista från lagret vi har flyttat."

"Jaha, en vanlig söndag alltså!"

"Japp, en vanlig söndag."

Vad gör ni normala människor?

När man skiter i världsliga problem och vill döda en make

Fråga 1:

Hur jävla dum är man om man hämtar en stege från källaren, som senast var placerad ute i trädgården, för att sen ställa den på en vit heltäckningsmatta i sovrummet, för att man måste fixa nåt med kabeltv-boxen, som sitter vid takbjälkarna?

Exakt HUR jävla dum är man då?

Fråga 2: Kan någon tala om var jag kan hitta Sveriges dyraste heltäckningsmatta.

För det är det enda språk somliga i hushållet fattar: stålars. Och 40 kvadratmeter vit matta lär kännas i hans plånbok.

Den som väntar på nåt gott, alltså när det väl händer

Jag vet ju att många här kommer via Linda/Innandufanns. Krondåren i Uppsala ni vet..

Tänkte bara tala om att jag har fått det hedervärda uppdraget att meddela nedkomsten av Flodhästens lilla Bosse, när det nu sker. (Och "flodhästen" är hennes egen benämning så don't shoot me liksom.) Jag har Lindas inloggningsuppgifter, med noga instruktioner och ett; "ge FAN i att tappa bort det här nu", med tanke på att jag är förvirrad och inte vet var jag stoppar saker...ens i min egen dator.

Så nu är jag skiträdd för att jag inte ska kunna få till ett inlägg hos henne, varför jag tänkte förvarna er...att hålla lika mycket koll hos mig.

Min nya bebis

Var tvungen att köpa en ny. Som givetvis inte alls är lika bra. Men den får duga i väntan på att Singelmamman ska vända upp och ned på sitt kontor.

Och funkar inte det så är det ebay.com som gäller. Tack mi.59. Jag ska kyssa dina fötter, om inte Singelmammans kommer före!

I love my blogg.

Och som av en händelse så har jag en blå tröja...som matchar den blåa kulan. Inte alls nördigt.

På en återvinningsstation i finområdet

Jag vet inte hur det funkar hos er, men här blir vi bjudna på korv och kaffe...

Min älskade tvättmaskin

Jag har en tvättmaskin som jag nyttjar två gånger om dagen. 365 dagar om året.  Och jag kan inte leva utan den.

Sen nån vecka tillbaka så har den börjat konstra. Lägger av mitt i programmet. Och jag får hjärnblödning. Eftersom vi tvättar så mycket så kan jag inte köpa nån billig historia. Så jag har beordrat maken a k a Martin Timellski, att försöka laga den. Ni som hängt länge i min blogg vet vilka skills maken har när det kommer till att vara en handy man. Typ noll. Men jag är beredd att chansa.

Problemet är att han inte kan göra något på egen hand. Jag måste alltid vara sällskap. Och då börjar vi bråka, eftersom jag har så många fantastiska idéer.

Så precis just nu ska vi gå upp och ta tag i saken.

Wish me luck.

När man tar studenten

Jag tog aldrig studenten. Jag tog ett sabbatsår. Som har varat i sisådär 29 år.

Därför är man en extremt stolt mamma när man har en dotter som gör det. Sjukt jä*la stolt är jag. Och de som känner oss privat förstår varför.

Men. Ni måste hjälpa mig. Jag tror jag vet vad jag ska köpa i studentpresent, men jag vill ändå höra med er om idéer. Gärna också ni tjejer och killar som själva tar/kommer att ta studenten. Hon lusläser min blogg, varför jag inte kommer att kunna kommentera några av era förslag...

Och tror ni att jag skiter pengar, så tror ni fel. Det ska vara en normal nivå, kanske lite mer. Ja, ni fattar.

Rastlös, eller snarare gråhårig

Har man inget att göra lördagmorgon kl 8, så kan man alltid gå till frissan.

My precious

Rest in peace.

Det är f*n katastrof. Finns det nån därute som har en sån här? I'll pay a fortune.

När det är kris på riktigt

De som har varit hemma hos mig och sett mig när jag sitter i min soffa med datorn och musen kan förstå vidden av min kris som just uppstått.

Jag har en mus. I´m talking datormus här nu. En mus som jag köpte för många år sen. Med trackball (kula).

Och? säger ni. Jo, men min mus är en mus som man har helt stilla, och så rör man bara på trackballen med pekfingret(eh, hur lät det där då?!).

Jag halvligger alltid i soffan. Med fötterna på bordet och datorn i knät. Och musen på ena brösten. Under hakan typ. Folk säger att det ser helt sjukt ut.

I alla fall. Jag har två såna musar och när den första gick sönder för några år sen så fick jag panik eftersom de inte längre tillverkas. Av någon outgrundlig anledning. Jag vågar nämligen påstå att jag är musexpert och den här raringen är överlägsen. Jag har dessutom gått igenom marknadens SAMTLIGA trackballs. Ingen är ens i närheten.

Nu har mus nr 2 pajat. Det skramlar i den varför jag är tämligen säker på att nån i hushållet här har tappat den i golvet.

Men eftersom samtliga misstänkta vet hur kär jag är i min mus, så skulle de hellre äta bajs än att erkänna.

Så nu måste jag använda pekplattan.

Jag hatar pekplattor.

H A T A R

När det är dags att syna alla kort

Jag tänkte jag skulle klä mig i nåt annat än sweetpants och t-shirt, så jag rotar fram lite svart/rosa sötsaker i värsta mjuka materialet från Victoria's Secrets. Och så toppar jag det med blingbling-tofflor. Maken blir nog jättesugen på lite champagne och hankypanky när han får se mig. Absolut.

Sen råkar jag kolla mig i spegeln. Och inser att jag nog kan ta med mig tältpinnarna. För det får plats två i den här outfiten. Dessutom känner jag just på mig att vi har lite olika uppfattningar om hur man klär sig  sexigt. Oavsett om det kommer från VS eller inte.

Ner i byrålådan igen alltså.

Ni får f-n hjälpa till

Nästa gång jag får för mig att ta mig ett bad och dricka skumpa, please skrik allt vad ni orkar. Jag är fortfarande blodröd i ansiktet av värmen, trots en iskall dusch.

Väry bad idea.

Amen allvarligt

Jag skruvar och vrider, men får inte upp fanskapet.

Kan kanske bero på att jag har kokhett badvatten så att svetten rinner i pannan, handsvetten är fullkomlig och glajerna är igenimmade.

Jag ska nog ta en kall dusch och be maken korka upp.

Hej & hå vad det inte gick bra med ensamtid. Och nu droppar det svett nerför kinden. Adjö

När man har bråttom

Medan talibanen äter fredagsmys och tittar på TV, och maken fördjupar sig i en tidning intill, så är det ingen som märker att jag drar upp till badrummet med en flaska skumpa och en god bok.

Det hade kanske är bra om det var skruvkork på den här typen av alkohol. Jag är nämligen skiträdd för flygande korkar, så det brukar vara maken, eller nån annan, som öppnar mina flaskor.

Så nu undrar jag hur jag ska lyckas dricka skumpa utan att få en kork i ögat. Och nää, jag kan inte ropa på maken för då tar det 30 sekunder innan de gör mig sällskap här i jaccuzzin.

När man är en asdålig bloggare

Det ekar här inne. Med lite tur så kanske jag har NÅN läsare kvar! Alla andra har sjappat av tristess!

Herregud så dåligt jag har bloggat denna vecka, sorry. Jag har byggt om vårt lager på vårt kontor. Och eftersom jag är gift med en kärring, som ägnar sig åt viktigare saker såsom försäljning och bokföring, så får jag köra racet själv. Bygga hyllor, såga sig lite, åka 14 vändor till tippen, rensa, flytta, bära, dra. You name it. Och jag har aldrig i hela mitt liv varit så skitig under en och samma vecka.

Nästa vecka är det nya tag. Om inte himlen ramlar ned i helgen så undertecknar vi ett  företagsköp på måndag.

...och i samma sekund så tror jag visst att hela min semester just försvann.

Om dagen som försvann

Vaknar 04.20, nä, jag är inte i klimakteriet. Går upp, duschar och sätter mig och svarar på mail.

Kl 8.15 hämtar jag och maken upp personal för vidare färd mot Upplands Väsby, där vi har butikschefsmöte.

När vi några timmar senare går därifrån så ville flera testsmaka vår nya mjukglassmaskin. Jag är GBP-opererad. Då blir man känslig mot fett och socker. Vilket ni vet vid det här laget. Det heter att man "dumpar", om man känner av något.

Jag vill också ha glass och har givetvis glömt bort måndagens bajshistoria. Äter ungefär 1,5 matsked mjukglass.

När barn får i sig socker så blir de höga. Inte vi. Vi får sockerkoma. 10 minuter senare på motorvägen in mot city, så håller jag på att somna vid ratten, så när vi släpper av personalen så måste maken ta över. Jag lägger mig i baksätet och halvsover ända hem. Då går jag in och lägger mig i sängen. Och slaggar i två timmar.

Vaknar, kastar mig iväg till kontoret för att hämta en present som jag ska ha med mig till kvällens evenemang. Järnet därifrån till en av våra lagerlokaler för att öppna upp till städfirman. Som kommer 1 timme försent, så att grinig unge i skolan är aslack när jag väl kommer dit. "Du lovade att hämta mig tidigt!" Hem och dumpa henne. Noll sekunder till att piffa till mig. Sladda in till stan för att hämta Tara-Christina.

Fräscht att gå på ett releaseparty i samma kläder man sov i för några timmar sen.

När det är körigt och lite tatueringar på det

Jag inser att ni minsann är aningen bortskämda med uppdateringar här på bloggen. I normala fall har jag inte en tanke på sånt, men just nu så är jag inne i en period där jag har väldigt mycket att göra på dagarna, och ännu mer på kvällarna, så tiden räcker inte till.

Idag kom jag hem och fann att tonåringen gjort en tatuering. En liten historia strax ovanför skulderbladen. Nåt om "Att leva är att strida", på latin.

Och inte ett skit kan jag säga. För hon är väl medveten om att mina tatueringar kom till i samma sekund jag fyllde 18. Hon väntade i alla fall ytterligare ett år. Jag tog en bild av den men fick stränga order om att inte visa den i bloggen. Så då gör jag väl inte det då'ra.

Men det var ganska snyggt.

Vad mina tatueringar består av?

Alltså, nu ska man ha i minnet att jag var 18 år här va. Jag har en liten blomma på foten, ganska snyggt måste jag säga. Och jag minns att jag var så himla stolt över att vara först i Sverige med just en tatuering på foten. I synnerhet när jag kom dit och hade bestämt mig för att jag skulle ha en myra på knät. Mmm, jag vet, lite lätt störd var man därute i förorten.

Sen har jag en hmm...oj vad jobbigt det blev nu..Vid den tidpunkten så var jag ihop med en kille, som precis gjorde slut med mig, så jag gjorde ett pluttelitet hjärta med en pil igenom.

Men det stannade inte där, nä, jag var tvungen att trycka dit en fågeljävel också. Det hela skulle givetjävlavis symbolisera olycklig kärlek och fri som fågeln. Veckan efter blev vi ihop igen, men det var så lagom dags då..

Gudskelov så hade jag tillräcklig sinnesnärvaro att göra dem väldigt små och placerade så att de döljs av behån. Och efter ett bröstlyft för några år sen så halkade den ännu längre in på bröstet. Jag ska göra ett till lyft om några år, och då lär den försvinna.

Så nä, jag kunde inte säga så mycket till tonåringen. Hennes smak var betydligt bättre än min. Dock tycker jag nog att tatueringar är ganska fult. Passar bara en viss typ av tjejer/kvinnor. (Hej Mrs Li!)

Eller så var det det här med åldern igen..

Allt handlar inte om Stockholm

Idag ska maken bestämma sig för om vi ska köpa ett företag till. Ett företag inom inredningsbranschen. Ett grossistföretag. Vi har ju ett sånt sen tidigare men vafan, why not ett till liksom. Säger maken. Och meningen är att jag blir huvudansvarig för det. Plenty of jobb att lära sig produkterna och företagets historik. Det har trots allt funnits sen 1983.

Och det låter ju bra allt det där.

Om det inte vore för den lilla, lilla, yttepyttelilla detaljen att företaget är lokaliserat i Nyköping och skall fortsätta vara det året ut.

Jag skall alltså från och med väry snart pendla mellan Nyköping och Stockholm.

Man kanske skulle passa på att skaffa sig en lägenhet där..

Vad säger ni, vad vet vi om Nyköping?

Skolans populäraste morsa

I ett svagt ögonblick för några månader sen så lovade jag talibanens klass att de skulle få godis från en av våra butiker om de vann en vadslagning.

Idag fick jag samtal om att det var dags. 30 påsar Ahlgrens Bilar, och 8 kg lösviktsgodis senare, så är jag på väg till skolan.

Hej & hå vad alla barn ska älska mig!

(Självklart så har alla päron sagt ja.)

Saker jag skulle kunna skriva om

Med tanke på hur min morgon tedde sig så skulle jag kunna skriva om vad som hände senare.

Jag skulle t ex kunna skriva om att jag kutade in på Plantagen i Märsta (en förort några mil från Stockholm) för att köpa en växt. Att när jag går därinne så hör jag larmet på bilen. Så jag går ut på baksidan av Plantagen, där alla utegrejer ligger, och trycker av larmet. För att sätta på det igen (hade ju dator i bilen), bara för att höra hur det går på igen. Lite stressad kan man då tänka sig att jag gick omkring därinne för att hitta växten. Precis just då så får jag magknip. Förmodligen av att jag suttit i bilen och tuggat och spottat ut tuggummi på löpande band: in i munnen, tugga bort smaken, slänga, in med nytt. Det måste ha varit något laxerande i det där.

Sen så skulle jag kunna skriva om hur jag lämnar korgen där och springer ut till bilen. Och tänker att jag ska köra 10 minuter därifrån till en av våra butiker, för att gå på toa. Och hur jag burnar ut på motorvägen. Och känner att jag kommer bajsa på mig på riktigt. Och att det kanske inte blir så bra på min beiga bilklädsel. Och så skulle jag kunna skriva om hur jag sitter i bilen och skriker högt: "tänk på nåt annat, tänk på nåt annat, TÄNK PÅ NÅT ANNAT FÖR HELVETE!" varje gång jag får ett krampanfall. Och hur jag tänker att det inte ens är värt ett blogginlägg om jag ska behöva erkänna att jag, en övermogen kvinna i fyrtionplus-åldern bajjar ned mig på E4:an. Medan jag kör i 130 blås.

Jag skulle kunna skriva om att jag inser att jag inte hinner till butiken, att jag måste köra av nånstans för nu trycker det på nåt enormt och jag kommer inte att kunna stoppa det. Och om hur jag då ser en McDonalds och rattar in där. I McDrive-filen. Och om hur jag stannar bilen strax efter matluckan. Och springer in på handikapptoan. Och släpper taget om anus. Och om hur jag halvligger över handfatet och har magsmärtor från helvetet.

Jag skulle kunna skriva om att jag blir sittandes i en knapp halvtimme. Och inte förrän jag hör hur en personal säger till nån utanför att "är det eran Volvo som står där?" så inser jag att jag måste dra. Väl ute så konstaterar jag att jag ställt mig aningen fel. En meter framför matluckan. Och jag larmade inte ens bilen. Lite svårt eftersom nyckeln fortfarande satt i tändningslåset. Eller vad det nu heter.

Japp, DET skulle jag kunna skriva om, men det göra jag inte för jag har skrivit nog om mina bajshistorier i den här bloggen.

Virrpanna

Sladdar in på favoritfiket på Östermalm i morse för att köpa frukost i sedvanlig ordning. När jag sätter mig i bilen så kan jag inte hitta bilnyckeln. In på fiket och kolla, men där var den inte. Letar i hela bilen, under säten, på sidan av säten, men ingen djävla nyckel.

In till fiket igen och nu undrar ägaren på allvar om jag är helt störd. Ut igen och kollar nu under bilen. Reser på mig och eftersom bildörren står helt uppställd, så slår jag i huvudet på dörrkarmen och hör 7000 fåglar kvittra. Helt matt sätter jag mig i bilen och ringer maken. Han säger att jag ska ringa tillbaka när jag har lugnat ned mig.

Eftersom jag har parkerat rakt utanför fikets fönster, med tillhörande fullsatt uteservering, så trycker jag telefonen mot örat, så att det ska se ut som om jag är skitupptagen med att prata. Just då ringer det och då jag har maximal ljudnivå på signalen, så passar jag på att få trumhinnan sprängd också.

När 18 minuter har passerat så råkar jag lyfta på den där laminatkartongen ni ser här. Som har legat på exakt samma ställe i två dagar.

Och se på fan, där låg nyckeln. Jag var så mörbultad att jag inte ens orkade fundera på HUR den hamnade där.

Körsbärsträd till salu

...och efter en hel dags meckande så kommer jag nu in i datorn. 

Note to self: nästa gång jag byter lösen, se för f-n till att ha rätt fingersättning på tangenterna. Annars blir bokstaven A lätt ett S.

När man är ett ärkepucko

Innan jag gick och lade mig igår kväll så bytte jag lösen på min dator. Och for some reason så sket jag att fylla i "Ledtråd".

I 20 minuter har jag nu försökt komma in i datorn, för jag har ingen jä*la aning om vilket lösen jag bytte till.

Grattis idiot.

Nån som vet what to do?

As if

Tonåringen protesterar högt när jag bestämmer mig för att ha keps på grillpartyt.

Själv tycker jag att jag är skitsnygg i min beiga keps med beige-bruna bling bling-stenar.

Jag är övertygad om att jag kommer smälta in. Less is more är inte riktigt min stil.

Family time och Solsidan

Här i finhooden har vi ett årligt evenemang som kallas 12-an-loppet. På vår stora by-/affärsgata springer hoodens alla barn och vuxna. Indelade i ålder och kön. Mycket trevlig tradition och lot's of  mingel.

Och eftersom jag bor där jag bor, så är jag lika förvånad varje år över frånvaron av Hänt i Vecket och andra skvallerblaskor.

Förr jösses vad fotograferna skulle ha att göra.

Ikväll ska vi på fest. Utan taliban. Väry ovanligt. Vi ska till ett annat finområde; Solsidan i Saltsjöbaden. Som alltså finns på riktigt. Och jag tar nog med mig en kompass, huset är 600 kvm. Måste bara komma ihåg att inte ta av mig skorna. För det har jag hört att man inte ska i såna där lite finare hem.

Och jag är i och för sig inte säker, men jag tror att de är människor som bajsar som vi andra.

It's all about tjejmiddag

Är på middag med 12 brudar. Hos Tara-Christina.

Maken är barnvakt.

En mamma med noll koll

Hela veckan har talibanen tjatat om att hon vill köpa nagellack, så imorse lovade jag att vi skulle göra det. På vägen dit gjorde jag misstaget att dessutom säga ja till "får jag välja vilket jag vill, för i så fall vill jag ha ett med glitter!"

Passade på att köpa tre stycken till mig själv då det var 100 år sen, plus att jag inte längre kan sno tonåringens då nån modeidiot därute har kommit på att det ska vara knallblått och liknande, som gäller.  Passar sig inte riktigt när man är över 25.

Inte förrän jag kommer hem upptäcker jag att talibanens nagellack är det dyraste jag ever har köpt i lackväg.
Och maken blev plötsligt väldigt nykter.

Årets bortförklaring

Klockan 10.51;

"Herregud, jag är fortarande full. Jag måste ha blivit alkoholförgiftad."

Jamenellerhur

När man är fyrtioplus och kommer hem fulltankad

02.41 vaknar jag av att det är jordbävning i sängen. Maken har kommit hem, något överförfriskad, och ska försöka lägga sig. Det går inte så bra. Han ramlar raklång tvärsöver sängen och landar med huvudet på min inte alltför lilla röv. Och jag hör ett "aj". Hmm, alltså är den inte så sladdrig som jag fått för mig. Bra att veta liksom.

Han kvittrar som en jä*la kanariefågel och försöker berätta om kvällen. Ut kommer nåt sludder. Och en massa fniss.  Och nåt med "det är ditt fel". Lite för mycket champagne där tror jag visst.

Han kravlar runt och nästlar in sig hos mig med både ben, armar och huvud. 38 sekunder senare hörs ljudliga snarkningar. I mitt öra. Och jag sitter fast. Hur jag än försöker så går det inte att rubba honom. Jag svär alla ramsor som finns, men somnar till slut.

Jag undrar om det inte var i dag som jag tänkte att vi skulle röja på kontorets lager. Bygga om. Lyfta lite pallar med varor. Lite sånt smått och gott. Vad säger ni, det var väl idag va?

Ibland måste man få lov att strunta i Jante

(klicka sig lite)

Kära vänner. Kolla kolla. Jag har listat mig i flera kategorier såsom bloggare i privatklassen och nu ser jag veckans placeringar...Vardagsbetraktelser (22), Föräldraskap och Barn (9) samt i kategorin Alla (66), men den placering som gör mig allra gladast är nog Humor. Plats 5 liksom. (Och jag försöker blunda när jag ser 1:ans besökssiffror. I wish.)

Helskotta, jag är ju faktiskt jättebra.

Och det är fasen inte klokt: 18 500 besökare hittills den här veckan!

Jag måste gå in lite oftare och kolla, jösses vilket bra humör jag blev på.

Hörrni, tack. Som f*n!

Maken ute på galej

...och kan givetvis inte låta bli att meddela mig att han dricker champagne.

Själv är jag barnvakt. För det kan man visst vara åt sina barn.

Faktiskt.

Till och med en sur barnvakt kan man vara.

Oh la la

Sams med maken/chefen efter 4 dagar.

Tror jag ska unna mig nåt fint idag.

Because I'm worth it.

När man är en taskig mamma

Talibanen älskar att plocka blommor till sin mamma.

Mamman i det här hushållet är inte så bra på det här med trädgård. Och sånt. Dealen vid husköpet var att maken skulle chefa utomhus, och jag skulle chefa inomhus.

Man kan säga att nåt gick fel på vägen. Redan efter nåt år så var jag plötsligt gräsklipparchef.

I alla fall.

Man kan alltså gissa lite hur det ser ut på våra 1000 kvm tomt.

Man kan t ex kanske förstå att vi har väldigt många gula blommor.

Maskrosor.

Och talibanen tycker att jag är världens bästa mamma som har planterat så många maskroser ÖVERALLT på tomten.

Så det blir en del buketter. Typ en om dagen.

Igår fick jag nog. Försökte först vara pedagogisk och lallade nåt om att det var synd att plocka alla. Hej och hå, vad det inte gick bra.

Så till slut sa jag som det var. Att de är ogräs. Att de är de fulaste "blommor" som finns.

Och jag kan säga att jag är mycket tacksam för att min 6-åring inte har utvecklat nån mördarblick, för då hade jag varit stendöd nu.

Bad mom. Väry bad mom.

Och har jag inte helt fel så är det väl mors dag alldeles när som helst.

Ingen risk att man får nån present i år.

När man häller lite olja över elden

Är ute och åker när jag får ett ättiks-sms från maken som sitter på kontoret.

När jag köpte min HTC Desire-mobiltelefon för några veckor sen, så var det lite stressigt. Killen bakom disken pratade nåt om internet och kosta skjortan. Men då mitt abonnemang just precis då låg in between två bolag för överföring, så kunde jag inte göra så mycket mer än tacka för informationen...vad det nu var, och åka hem.

Glömde sig lite.

Mina mobilräkningar sträcker sig sällan över 500 spänn.

Denna månad är den på 3 770 kr.

Tror bestämt att det verkligen kostar skjortan att surfa.

Och jag flyttar nog tillbaks ned till källaren ikväll.

Goda vänner

Hur många har kompisar som kommer förbi med en flaska champagne, bara sådär, på jobbet?.....Hand upp!

Tysta leken

Min man är sur på mig. Eller rättare sagt; min chef är sur på mig.

Och jag är sur på honom.  Tänkte att det var lika bra med två flugor i en smäll, så jag passar på att vara sur på maken också.

Således är det väldigt tyst hemma och på jobbet just nu.

Imorgon går vi in på tredje dagen. Jag suger förvisso på att säga förlåt, men det gör inte så mycket eftersom det alltid är han som är dum, för jag är alltid sockersöt och en god hustru/medarbetare/slav.

Men inget som inte har nåt gott med sig, för jag får i alla fall en himla massa gjort.

Om andra samtal man inte vill ha

Häromnyss så ringde svägerskan och talade om att talibanens kusin har loppor....apropå att vi sågs förra helgen. Asså, vi pratar hederliga löss här.

Just precis nu så kliar det i hela huvudet.

Och jag ber till Gud att det är det nya schampot som är problemet.

Å andra sidan så har jag en 18-åring. Been there, done that, got the t-shirt.....så jag kan lugnt säga att jag har norra Europas största samling av anti-löss-medikamenter.

Men låtom oss bedja lite här nu va. Jag har väry långt hår.

Uppdaterat:
Jag har klarat mig. Än så länge. Likaså talibanen. Så nu kan Fröken-Åsa, som läser här, slappna av.=))

Det finns dagar..

..när man älskar sina barn lite extra.

Om att få sin blogg kapad

Inte för att jag inte älskar den där Krondåren i Uppsala, men jag ska nog tala om för alla här att somliga har mina inloggningsuppgifter. Vi har en sån deal. Utifall att nån av oss dör. Eller nåt.

...och eftersom somliga är så förbannat uttråkade, i väntan på bebis, så fördriver hon tiden med att kapa min blogg och skriva inlägget här under.

Och idag lurade hon mig dessutom. Att bebisen hade kommit. Jag gick på det rätt hårt kan jag säga.

Jävla kärring!

Kärlek

Vill väl bara rent allmänt påpeka att jag verkligen älskar den där krondåren, Linda.
Hon är så fantastisk. Så magnifikt fantastisk. Vad vore mitt liv utan henne? Jättetråkigt.

Smart är hon också. Jag skulle faktiskt vilja vara henne. Det skulle jag.

Älskar henne gör jag. Fantastisk är hon. Och bäst och visst sa jag smart? Och bäst och underbar och anledningen till att solen går upp varje morgon skulle jag tro.
Linda, du är UNDERBAR!

Det här med träning

Jag inleder veckan med sedvanlig träning på St Görans sjukhus. (Vi som är GPB-opererade där har förmånen att få träna där under några månader.)

Ni som nån gång har sett tv-programmet Biggest Loser, vet att det finns en kvinnlig tränare där som är allt annat än en walk in the park. Jag kan säga att vår sjukgymnast har vissa likheter. Om än i en mycket trevligare upplaga. Men stenhård. Dessutom vet jag att hon gillar det där programmet..och det gör knappast saken lättare för oss stackars, stackars människor som är där, hehe.

Dessutom försöker de få i oss att det är lättgympa vi går på. Vad sägs om innebandy förra veckan. Eller yoga och styrketräning. You name it, we have done it.

Och kolla här hur hård hon är! På normala gym har man step up-brädor, men icke här, för här är det inte tu tal om pensionärsträning, här använder man gymmets massagebänkar som step up. Höjd typ 60 cm. Och har man inte koll på var man sätter fötterna, så trampar man snett på bänkjäveln, ramlar baklänges rakt ned på golvet med glasögon som flyger iväg, och stukar foten.

Det är ju det jag alltid har sagt; fysisk träning är livsfarligt!

(Fast å andra sidan skulle jag aldrig gå kvar om inte hon tränade oss. Tuffa kärringar måste ha tuffa brudar.)

Ujuj vad jag kommer få sota för det här inlägget på torsdagsträningen.

På IKEA upplever man mycket

Givetvis så ligger min vara allra längst in på lagret. När jag kommer fram skräms jag ihjäl av en kärring som kommer fram ur det här hålet, med ett barn i 3-4 års åldern.

Jag ser en stor blöt fläck och ett papper. Och får ett tokspel.

"Men geezus, jag hoppas verkligen du säger till personalen!"

"Ja, det ska jag. Jag vet hur man gör här i Sverige!" Med en grekisk brytning.

"Vad har DET med saken att göra?!!

Utan att svara så tog hon ungen och gick. Och eftersom maken och talibanen gick strax före henne i gången, så hade hon inget val när de gick förbi personalen.

Vafan är det för fel på folk?!

(Toaletterna låg ett stenkast därifrån.)

Om slem och att vara kärring

Imorse var jag tvungen att dra ut på ett jobbärende, och därmed trotsa veckans enda legala vilodag.

Jag har varit sjuk i veckan. Svinförkyld. Och vad händer då? Well, låtom oss säga att det ansamlas en massa slem i kroppen.

Kvinnor över 20 spottar inte. Om ens någonsin. Inte i min värld. Möjligen hemmavid. Om man måste.

Sitter i bilen och får ett hostanfall modell större. Så kraftigt att jag höll på att köra av vägen. Känner att jag hostar upp en massa slem. I storleksordning som en slempropp, och då vet alla som fött barn vad jag talar om.

Jag kan ju givetvis inte svälja, för då hade kvävts. Om inte annat så av äckel. Och det fanns inte ett skit i bilen som jag kunde spotta i.

Men man har väl sett på tv.

Så jag drar ned fönstret och spottar. Jag befinner mig just då, i full kareta, svischandes över en bro.

Lektion 1 i hur man spottar från en bil i aningen hög fart:

se till att ha huvudet tillräckligt mycket utanför fönstret.

Annars landar en slempropp rakt tillbaka på halsen/axeln. Och får sitta där tills man kommer hem.

Sa jag att jag är fyrtioplus?

Arla morgon

Det här mina vänner, det är Östermalmstorg kl 7 en söndagmorgon.

Somliga idioter jobbar. Alla normala sover.

Om kvalitet på kompisar

På senare år har jag decimerat min vänskapskrets en aning för att istället vårda de kompisar som betyder allra mest. Jag är dessutom en sån som har vänner inom alla så kallade samhällsklasser. Nästan alla har en gemensam nämnare; ödmjukhet.

Som den här killen. Han är uppvuxen på Solsidan i Saltsjöbaden men bor nu ett stenkast från oss, äger Stockholms största byggvaruhus i Nacka, dom där som alltid är med i Äntligen Hemma ni vet.., kör omkring i min drömbil (Lincoln Navigator), har källan full av champagne för törstiga tomtar som jag. (Det är i det här huset jag har lärt mig att dricka skumpa. Deras fel alltså!)

Men, träffar du honom så finns det inte en möjlighet att lista ut det. Eller ja, inte om han tar cykeln, hehe. För han har båda fötterna på jorden. Och det är såna människor jag älskar. Normala. Där inget stigit dem åt huvudet.

Nä,  man ska värna om riktigt goda vänner.

This is life quality

Ett sms där det står att champagnen är på kylning och hej o hå vad välkomna vi är.

Och man var ju inte direkt nödbedd, så jag sladdar förbi den supergoda restaurangen och hämtar käk.

Nu njuta!

Skål!

Hur man slösar bort en lördag

Vad kul att det har varit sol hela dagen i Stockholm. Och inte så lite sol heller.

Och vad ännu roligare det har varit att ha jobbat som flyttgubbe på ett skitigt lager i 6 timmar. The whole family. Talibanen mutades med ett gäng dvd-filmer och en dvd-spelare.

Inte förrän på väg hem noterade jag 23 graders värme.

Det börjar snart bli dags att söka ett 9-17-jobb inom stat och kommun tror jag visst.

Nu ska jag fundera ut nån riktigt bra restaurang för no hell att jag ställer mig och lagar mat.

Och vad har ni gjort idag?

That's my husband

Maken handlade härom dagen. Nätmelon.

Inga konstigheter. Om det inte vore för att han kom hem och frågade om det var kiwi han köpt.

Det är nog säkrast för alla om jag fortsätter att vara inköpschef i det här hushållet.

Schysst timlön

(klicka sig lite på bilden)

Igår fick jag äntligen maken att följa med och titta på granitskiva till vårt badrum. Den jag har väntat på i 7 år.

Eller ja, jag skulle kunna skriva att det var makens idé, men då faller ju lite av den image jag byggt upp runt honom.

Hur som. Vi hittade ett ställe och fick en offert. Och jag kan lätt konstatera att jag är i fel bransch.

2925 spänn för att komma hem till någon och mäta upp en bänkjävel.  Och säljaren kanske inte var så smart som sa att "det går fort då måtten görs via laser."

Men det är bara att svälja och betala. När vi väl hittat rätt stenleverantör, för givetvis måste vi "kolla bland flera innan vi bestämmer oss."

Gahhh..

Teknikkärringen

Svärsonen kom hem med en ny mobiltelefon igår. En HTC.

Japp, bra val där.

And let me tell you att det kändes fett nice att det var tant som fick hjälpa honom med diverse världsviktiga tekniska saker.

Herregud vad det visst går att få gamla hundar att sitta.

Och herregud som jag aldrig kommer att köpa en iPhone.

Om hur en 6-åring tänker om nakenhet

Talibanen sitter naken och leker med lego. Tonåringens pojkvän kommer ned för att åka till jobbet. Talibanen får panik och rusar upp från stolen.

"Nu måste jag sätta på mig morronrocken!"

Jag frågar varför.

"Jag kan inte vara naken när han ser."

Vi pratar ju inte direkt om nån som är här för första gången. Snarare bofast här sen dryga halvåret.

Så jag säger pedagogiskt: "Men, vad larvig du är. Alla människor ser ju likadana ut."

"Mamma, det är SKILLNAD mellan vuxna och barn, så det är lättare för er!"

Eh, jaha. Vetefan om svärsonen skulle uppskatta en naken svärmor.

Hur man blir världens mest populära mamma

Spärra samtliga, utom två barnkanaler....

..ignorerea kommentarer såsom "men mamma, jag är alldeles för stor för Playhouse Disney, och Barnkanalen är tråkig."

...och säg "ut och lek istället".

Jesuschristvilketjävlalivdetär

Och än så länge har hon missat att 3:an, 4:an och 5:an har barnprogram. Moahahaha

Hur man är pinsam

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Coca-Cola, men idag när jag hämtade lunch från det där nyttiga haket ni vet, så fick jag plötsligt bad cravings för just det. Problemet är att, då jag är GBP-opererad så har jag problem med socker. Jag beställer därför en Cola Zero.

Jag får all dricka, men maten dröjer och jag ombeds att köra åt sidan. Drar ned fönstret och njuter av majvärmen. Törstig som en örn så häller jag i mig colan. Eller ja, när man är opererad så går det inte längre att klunka, men jag har väl fått i mig halva muggen, när jag konstaterar att det nog var fasligt mycket kolsyra i det där.

Plötsligt och helt okontrollerbart känner jag att en rap är på väg. Inte nån liten fjantig tjejrap. Nä, ut kommer rapen som lätt hade plockat hem förstplatsen i Rap-VM. En sån där äcklig rap som till och med värsta alkisen hade ryggat tillbaka inför. Och den är så vedervärdigt, våldsamt högljudd så att tårna kroknade.

Då, precis då kommer killen med maten. Jag är så fullt upptagen med chocken av rapens längd, att jag först inte ser honom. Precis när den tar slut så sticker han in påsen med maten. "...och här kommer maten, smaklig måltid!"

Jag trodde f*n jag skulle dö.

Och det var sista gången jag var på den McDonald's, that´s for sure.

Skulle inte tro det

Om man nu trodde att man skulle få vara sjuk idag också, så trodde man fel.

Inte heller vara ute i trädgården och låtsas vara intresserad av blommor och annat skit som växer där.

Nä, här jobbas det.

Vad sa ni, röd dag idag? 

Ni får skrika lite högre, maken har vax i öronen.

När man är kreativ

Jag dog inte, men det var inte långt ifrån. Nu är det bara febern och den snoriga näsan kvar.

Man har ju varit med förr varför jag hasade in på ICA för att köpa tamponger, modell mini. Som självklart var slut. Det bor tydligen bara små mufflor här i finområdet.

Tillbaka hem och gräva sig i lite lådor, hittar size normal, och trycker in i varsin näsborre. Talibanen undrar vad det är för nåt och som den utomordentligt gode mor jag är, så berättar jag att dom egentligen är till för näsblod. Att snörena är till för att dra ut dom, så att man inte får blod på fingrarna.

"Ahaa, vad bra, får jag också såna om jag blöder näsblod?"

Amenvaf*n, det är ju inte sååå långt ifrån sanningen!

Herrejösses, Im so sick

Klockan är 03.10 och jag är supersjukt. På riktigt.

Är så stressad över ett möte jag har bokat in i morgon/idag, så jag kan inte sova. Upp och maila sig lite.

Sen går jag och dör. Seriöst. Jag har sällan varit så sjuk. Ont i hela kroppen. Hushållspapper intryckt i vardera näsborre. Väry sexigt.

Så är det tyst här imorgon, så vet ni att jag har kolat.

Samtal man INTE vill ha

Ligger och tycker synd om min snoriga näsa när telefonen ringer.

Jag gillar som sagt inte telefoner. Inte ens den hemma. Ser på displayen att det är riktnummer 054- som ringer. Normalt skulle jag inte svara. Men eftersom jag är ganska korkad och mindre bevandrad bland Sveriges städer, så får jag för mig att det är Örebro. Där Finnpajsaren bor. Så jag svarar.

"Hejsan, jag heter bla bla och ringer från företaget bla bla. Vi håller på med en marknadsundersökning gällande kläder och jag undrar om du vill vara med?"

"Öhh, jaaha, joo."

"Ja, vad bra, vi vänder oss till kvinnor mellan 50 och 62 och..."

"Du, nu slår jag dig. Jag är FAKTISKT bara fyrtiofyra!"

"Jaha, ojdå, då förstår jag."

Klick.

Är det nån som driver med mig?!!

Äntligen nåt kul i Inkorgen

Välkommen på releasefest för Sandra Gustafssons roman-debut Svedd!
Se inbjudan i bifogad fil.

Välkommen!

Sandra, som har skrivit den megauppmärksammade boken "Maskrosungen". Om hur det var att växa upp med en psykiskt sjuk alkoholiserad mamma, och en alkoholiserad pappa. En extremt gripande bok. Här köper du den för en spottstyver.

Svart eller vitt

Min man måste vara ett unikum, för jag tror inte någon av er har samma problem.

Under ett par dagar nu så har jag känt att jag har nåt på gång i kroppen. Förmodligen en förkylning. Och eftersom jag står med ena foten i graven så vågar jag påstå att jag känner min kropp. Eller mina förkylningar kanske jag ska säga, med tanke på upptäckten av rövens cellulliter.

Så jag vet ATT den kommer.

Talibanen är sjuk. Maken och jag delar på dagarna. Eller ja. Jag talade om, både igår och idag, att jag vill ha halva dagen hemma. Att jag känner att jag håller på att bli sjuk. Han hade helst velat sitta och jobba hemifrån hela dagarna för "det är mycket skönare".

Min man fungerar inte som andra. Om jag inte ligger inför döden, eller fysiskt på ett sjukhus, så är jag inte sjuk. Här kan man inte känna sig hängig, för så länge man står upprätt så är det jobba, jobba, jobba som gäller.

Nu är jag väldigt sällan sjuk, men när jag väl blir det så har jag sällan nåt val. Jag blir svinsjuk under 1-2 dygn, sen är jag på g igen. Och själva insjuknandet brukar gå från en timme till en annan när det väl sätter igång.

Så jag kommer hem i alla fall, och avlöser honom. En timme senare ringer han, och då är jag dyngförkyld. Han ba: "Men herregud, vad du låter!"

Samma förvånande fråga år efter år.

I 13 år.

Se så, tala nu om för mig vad era respektive gör, mot bättre vetande.
Hang them high liksom.

Om att ha nollkoll

Jag har bilen på service och ska åka den lokala spårvagnen hem. Två hållplatser.

Senast det hände så var det nog vänstertrafik. Eller nja, kanske inte så länge sen.

I alla fall så ställer jag mig på fel perrongsida och tänker på helt annat när tåget kommer. 5 minuter innan hade tonåringen noggrant instruerat mig om hur man köper biljett. Just det ja, HUR man tjackar en biljett. För nä, nu för tiden köper man inte av Herr Konduktör, nä, nu ska man sms:a och få nån kvittens.

Så tåget kommer och jag blir skitnervös eftersom nån kvittens inte kommit, men jag kliver på ändå.

När jag tittar upp så noterar jag att jag åker åt fel håll.  Hamnar på ändstationen. Åker tillbaka. Kliver av en hållplats försent. Väntar på nästa tåg. UTAN att gå över rälsen. Kliver på och upptäcker misstaget too late.

En tripp som skulle ta 2-3 minuter tog nästan en timme. Man fattar att puckon som jag ska sitta bakom en ratt.

Spårvagn. Hmpf, jävla påhitt.

Märkliga människor

Jag gillar inte att prata i telefon. Jag närmare bestämt avskyr min mobiltelefon. Hellre SMS. Det går fortare, man får fram vad man vill, och det spar tid. Men jag inser att jag måste ha en telefon. Och då tar jag mig friheten att bestämma hur jag vill använda den.

Så därför säger jag så här i mitt mobilsvar:" ...och det är ingen idé att ni talar in ett meddelande då jag inte lyssnar av mobilsvaret.."

Varje dag blir jag lika förvånad. I dag tex. Jag får ett sms om att jag har "14 nya röstmeddelanden.."

Varje dag gör jag samma sak; raderar. Utan att ha lyssnat av.

Alltså. Är jag på något sätt otydlig?

Ni som har Tele2, hur fanken kopplar man ur mobilsvar? Och så förklarar vi p e d a g o g i s k t för tant va?!

Om att spela luffarschack på röven

Maken, som i normala fall alltid kommenterar allt, har inte sagt ett ljud om mitt häckinlägg.

Ska man tolka det som att jag är överlägsen vinnare av VM i Röv-Luffarschack?

Men seriöst

..det är den 11 maj.

Förlåt, men jag kan inte motstå....om rumpor och cellulliter

Kvällens roligaste kommentar från Jenny;

"Fördelen är att om jag drar ena skinkan åt endera håll så bildar ränderna ett mönster som gör att man kan spela luffarschack på den. Mkt praktiskt om man är sysslolös. "

Kvällens lästips

Gå in och läs kommentarerna bakom mitt inlägg: "Saggig häck" här under.

Mina bloggläsare saknar ju inte humor i alla fall, ni är f*n helt störda allihop!=))

Hur då

"Skär trevliga bitar av fiskfilén.."

Vadå "trevliga"?

Saggig häck

Hörrni tanter därute, ja inte tjejer, för ni lär ju inte ha dom problemen;

Jag har en leverfläck, eller nåt, mitt på ryggen som jag tycker kliar lite för mycket, varför jag efter duschen imorse, satte på mig glasögonen för att ta en närmare titt.

Alltså, jag tittar sällan på mig själv i spegeln. Uppenbarligen. För på 1 sekund glömde jag allt vad cancerfyllda jag-kommer-snart-dö-leverfläckar hette, när jag råkade få syn min häck.

Ingen bakdel, bara en världsdel. Los rövos alltså.

Jag vill bara veta om jag är ensam i världen om att ha cellulliter i häcken? Eller PÅ häcken heter det väl.

Seriöst.

Va,va,va,va,va?!

Om ett annat världskrig...skolklassvärldskrig

Man blir så trött.

Jag var på en reunion i lördags. Idag ringer min bror och talar om att han är nedringd av människor som läst min blogg och tagit illa vid sig.

H e r r e g u d

Då tar vi det igen.

Arrangörerna av det hela gjorde ett mycket bra jobb och ingen av dem var i åtanke i gårdagens inlägg. I n g e n  a v  d e m. Tvärtom.

Om JAG tycker att det finns människor som har stannat i utveckling, så är det MIN åsikt. Om JAG tycker att det är patetiskt att man i vår ålder blir drängfulla och det ska gapas som om man vore 16, så är det MIN åsikt.

Om JAG tyckte att det var skämmigt att JAG inte kände igen 2 av 10, så är det MIN skam. Sorry för att det har gått 30 år och att folk har förändrats. En del av oss till de sämre, andra till det bättre.

Om JAG valde att gå därifrån, tillsammans med några andra, många timmar innan det var slut, och efter att ha haft det VÄLDIGT trevligt, så var det MITT beslut. Jag satt hela kvällen på samma ställe. Jag sprang INTE runt och snackade en massa skit. Folk kom fram till mig och pratade och alla utom EN var välkomna kan jag säga.

Att JAG valde att hänga ut en person, är MITT val. Personen i fråga har jag extremt dåliga erfarenheter av. Personen i fråga valde att komma fram till mig, for whatever reason. För hon gillar inte mig heller, så vad var poängen liksom. Och vet ni: det är MIN blogg, och jag må ha en stor blogg, men den är fortfarande min och jag skriver vad jag vill. Att påven ser opålitlig ut, att jag är övertygad om att den där Mats Alm, som sitter anklagad för mord på sin flickvän, mest troligt är skyldig. My choice of words liksom.

Tre saker med föregående inlägg är tråkiga; att TB tog illa vid sig, att en del killar, som tydligen klär sig som om de fortfarande vore 18 (som inte alls fanns i tankarna när jag skrev, jag syftade på helt andra) blev lite sura, och att AS misstolkade min extrema nervositet för att jag istället var kylig. Sorry about that. Inte alls meningen.

Nu lämnar jag den här bakom mig. Herrejösses, hur gamla är vi egentligen. Varför ens bry er? Den klick av människor som jag skrev om, och som borde ha brytt sig, hittar inte ens in hit, så varför ödsla er tid på saker som inte innefattar er? Alls. Och som flera kloka har sagt; läser man inlägget så som det ska läsas, så förstår man vad det är du skriver. Du skriver dessutom det som många av oss tänkte, men inte vågade säga.   

Och sluta att lasta min bror för vad hans syster med sin feta röv tycker.

Så, nu skiter vi i det här. Ni som fortfarande har en bismak i munnen; varsågod och klicka er ut härifrån. Och ska ni komma med syrliga kommentarer, så ser för fan till att ni åtminstone står för dom, istället för att kommentera anonymt.

Jag har en blogg att underhålla och har inte tid med sånt här trams.

Liv i luckan

Det är världskrig här hemma.

Jag är stenhård med vad talibanen får se och inte se på tv. För en tid sen så fick vi nya parabolboxar, vilket gjorde att alla de tidigare spärrade barnkanalerna plötsligt var tillgängliga.

Jag har varit lite slapp och inte satt mig in i hur man spärrar dom på de här nya boxarna, men idag gjorde jag slag i saken.

Tog bort rubbet utom 3 st; Barnkanalen, PlayhouseDisney, DisneyChannel. Varav den sista är på test. Dvs jag måste titta på lite av utbudet för att se om det är lika dåligt som de jag spärrade.

Jösses Amalia, vilket sabla liv det blev på talibanen. Efter gap, skrik och en time out på rummet så kom förhandlingsMärta igång;  "Lika många kanaler som du spärrar för mig, lika många får du spärra för dig i så fall."

Inga problem. Varför inte.

Jag tror jag väljer, Viasat Sport, Eurosport, Canal+Sport 1 & 2, Canal+ Sport Extra.

Bästa förhandlingen ever.

Kärringen har ingen ork längre

Amen hej på er!

Nu är det dags för helgens tredje evenemang, 60-års kalas.

Herregud, tant är för gammal för sånt här. Och vad hände med lediga helger liksom.

Dagen efter en skolåterträff

Jag har tillbringat 40 min med att funderat på hur jag på bästa sätt ska formulera mig om gårdagkvällen, men till slut inser jag att jag behöver inte var politisk korrekt någonstans, i synnerhet inte i min egen blogg.

Det började med att jag givetvis åkte fel. Jag hamnade i grannkommunen och kära barndomsvännen kommenterar det senare med att säga: "se det som ett sundhetstecken, du har verkligen lyckats förtränga var du kommer ifrån!"

Det är ganska intressant att träffa människor som man kände under sina första 9 skolår.  Man glömmer att 30 år har passerat och att människor förändras. Misstag man gjorde då ska givetvis ventileras idag. För herregud, man är ju självklart densamma. Jag fascineras oerhört av människor och gillar att studera beteendet i sammhang som dessa.

Och i går kväll fanns hela spektrat där: han som var så snygg då, men som ser ut som ett jävla stolpskott nu. Hon som kom packad, redan innan fördrinken. De (dock få) som åldrats med behag. (Så jävla orättvist.) De som än idag är genomtrevliga. De som var puckon då, men som stilat till sig genom åren. De som fortfarande klär sig som om de vore 21. De som har synliga alkohol- och drogproblem. Och så Svenssons-människorna. De som fortfarande inte har lämnat kommungränsen och är inne på tredje snubben från den lokala pizzerian. Eller bruden, för den delen.

Och så skolans bitterhagga. Givetvis. Henne hade jag nästan glömt bort. En människa som redan då var extremt illa omtyckt av majoriteten. Jag råkar veta att just den här personen och jag idag har ha en gemensam kompis. Och så här fungerar en sån loser:

- "Nämen hej, jag tänkte att jag skulle hälsa." (Nåt i den stilen)
Först kände jag inte igen henne. Tills jag jag tittade rakt in i hennes elaka ögon.
-"Hej Agge!" Och så en forcerad kram på det. Och så säger jag:
-"Just det ja, det är du som känner E!" Bara för att ha nåt att säga.
Då säger den falska människan, som mer än gärna pratar skit om mig till andra. Så här 30 år senare;
-"Jaaa (och så en låtsad förvånad min), känner du henne?!"

Öhh. Efter ytterligare några stelbenta meningar så vände jag mig lite snyggt mot de andra jag stod med, så till slut gav hon upp och gick tillbaka till sitt svarta hål.

Under 8 sekunder så blev jag plötsligt 15 år och tänkte att "jag nitar brudjäveln, hur fan kan man vara så falsk?". Men så kom jag på att jag faktiskt... faktiskt är fyrtio-nånting, har diamanter på fingrarna, bor i fint hus, har egna företag, har två välartade barn och en make jag älskar. Och då slår man inte ned bitterf****r från förorten. Livet har tagit hand om henne på välförtjänt sätt ändå.

Men jävlar så det kliade i fingrarna. Och då ska man veta att jag verkligen inte är den typen. 

Jag är lyckligt lottad som har tre mycket goda, och nära vänner från den tiden. Men bortsett från dom så fanns det ett par till som det var roligt att träffa. Och maten var god.

Men sorry, never ever more att jag går på nåt sånt där. Waste of time. Även om jag blev varmt välkomnad av arrangören.

Maken och tro sig vara kul

Jag har inga kontanter varför jag ber maken om cash.

Han tycker att han är århundradets yrkeskomiker när han ger mig 600 kr 20-lappar.

Jamen why not: bli helt bortgjord liksom.

Om att gå på fest och vara trött

När tonåringen säger: "mamma, du är verkligen skitsnygg, men det är synd att du har dom där påsarna under ögonen!", ja då vet man att man är djävligt körd.

Som sagt, det är 20 år sen och.jag kommet glida in med ICA-påsar under ögonen.

Lovely

Så där dagen efter och timmarna före en skolreunion.

Jag sov mittemellan dessa två raringar inatt.

En var förkyld och låg och hostade hela natten.

Den andra snarkade så att makens snarkningar framstod som ljuv musik. Ähuum, överdriver en smula, men never the less så kvalar nattens sömnkvalitet inte in på nån top 10-lista. Och vem som var vem får ni gissa er till!

Så jag kommer hem och tänker att jag ska sova middag inför festen ikväll, men givetjävlavis så går det inte att sova på beställning.

Ja. Ikväll är det fest. En skolfest. I mina gamla hoods i södra förorten till Stockholm. Jag har konsekvent vägrat att gå på såna här tillställningar då det endast brukar handla om vem som blivit fetast och vem som har störst plånbok. Och sånt intresserar inte mig.

Men jag blev övertalad. Så då går jag väl. Problemet är att jag har taskigt minne. Jag kommer inte ihåg nästan någon från den tiden. Min bror rabblar namn och jag ba'; "ehh, nä, vet inte". Han tror att jag är störd i huvudet som inte kommer ihåg. Hur kan man glömma liksom. Jag kan. Utan problem.

Och det beror mest på andra omständigheter. Av olika anledningar så var jag mycket på tv när jag var liten. Mycket. Detta medförde en del "komplikationer" varför jag lärde mig att hata stället jag kommer ifrån. Och således minns jag inte heller särskilt många människor.

Och det är också en bidragande orsak till varför jag aldrig velat gå på dessa klassfester. För jag är skiträdd att folk ska tro att jag är stroppig. Men bror min tycker att jag ska spela teater och låtsas känna igen allt och alla. Och det kanske går. Så länge de inte ställer frågor, för då är jag tvärkörd!

Sen kommer nästa problem. Jag avskyr att behöva tala om vad jag jobbar med. Det låter mer än vad det är nämligen. Plus att man alltid blir bedömd utifrån hur man ser ut och i synnerhet för vad man jobbar med. Så jag brukar ljuga. Ni som har hängt här länge vet att jag brukar köra med att jag sitter i kassan på den lokala ICA-butiken. Alltid lika kul att se folks dalande intresse i samma sekund man säger det. Och så ska man klä sig diskret. Gärna se ut som om man klivit ut från ett provrum från H&M. Lämna märkesväskorna hemma. Utrota alla eventuella spår av vad det nu månde vara...Bara vara plain. För jag fullkomligt älskar när folk missbedömer mig.

Amenfyfan vad jag babblar. Hur som helst så kommer 4 personer vara där som jag verkligen vill träffa, och det får räcka som legitim anledning att häva mitt löfte om att aldrig dyka upp på såna där evenemang!

Gruppen Cookies & Beans

..underhåller. Mycket bra.

Mera Charlotte

..och den alltid lika snygga Vimmelmamman Lotta!

Mixmegapol

Man kan nästan tro att det är personalfest här.

Rara programledaren Charlotte Lauterbach och super-supertrevliga radioprofilen Kjell Eriksson, är några..

Kvällens program

Talibanen var i extas: Bolibompa sände live och  det var fullt ös..

Ahh, njuta sig lite

Sitta i loungen och dricka te, kaffe, Prosecco och champagne.

...och glo på kändisar så att ögonen trillar ur skallen.

Själva då, vad gör ni så här en fredagkväll?

Fattas bara annat

Tant har jobbat hårt idag.

Skål på er!