lördag 30 juni 2007

Varför vila på en lördag...?!

Ja, så kom då "barnvaktslördagen". Hade jag varit smart så hade jag tagit det lugnt hela dagen, tills grannflickorna anlände. Måste ha hål i huvudet, för det är det sista jag jag har gjort idag.

Efter frukosten så åkte maken (som vanligt) i väg till jobbet. Kl var typ 10 och jag fick för mig att det var en bra dag för att rensa lite. Gick igenom talibanens alla garderober. Förbannar mig själv för att jag jämt hittar kläder som blivit för små, som fortfarande har prislappen kvar. Problemet med min lilla dotter är att hon väljer sina kläder själv. Jag har för länge sedan gett upp. Alltså får hon numer följa med och välja själv. För jag orkar inte. Någon lärde mig att man ska välja sina fajter, så jag har helt enkelt bestämt mig för att det är helt okey om hon nu vill ha 3 par trosor på sig en dag. Eller rosa ballerinaklänning till dagis. So what...

I alla fall; 2 sopsäckar senare så var jag klar. Funderade en millisekund på att rensa i stora dotterns klädkammare. Passa på medan hon inte är hemma. Jag ångrade mig när jag öppnade dörren och alla bråte höll på att attackera mig. Stängde snabbt, och lovade mig själv att hota henne med fosterhem om hon inte tar itu med skiten OMGÅENDE!

Makens garderob ska vi inte ens snacka om. Jag gav upp för flera år sen. Så länge jag kan stänga dörrarna så jag slipper se eländet så överlever jag. Nästan i alla fall.

Kl 16.00 kom tjejerna. 16.20 kom första världskriget. 16.55 kom det andra. Middag utan problem. Popcorn till Bolibompa. Efter det kom det tredje världskriget. Jag trodde jag hade garderat mig med att hämta upp stora dotterns gamla barbiedockor plus kläder från garaget. Icke sa nicke. 3 tjejer som skulle dela på 13 (!) st barbies och alla glitterkläder kunde bara sluta på ett sätt. Alla skulle naturligtvis ha samma docka och samma glitterklänning. Jag var domare, som fick rycka in 100 ggr innan jag fick nog och sa att det var sängdags.

Nu är kl 20.30 och de sover fortfarande inte. De gick till sängs för en timme sen. Trots mina hot om att morgondagens picknick blir inställd om jag så mycket som hör ett enda fotsteg. Eller att jag tänker bädda i garaget åt talibanen, om de inte är tysta.

Jag har ett stort hus. Jag sitter i soffan på nedre våningen och hör precis allt vad de säger. Detta eftersom två av tre tjejer (inkluderat min) har begåvats med röstresurser som hörs till Turkmenistan. Jag är helt slut. Som tur är så vet jag att maken kommer att somna i soffan. Och vakna vid 03.30, och smyga upp till sängen. Och vara för trött för att märka att jag inte ligger i sängen. För jag kommer givetvis att vara smart och lägga mig i ena gästrummet nere i källaren....För jag tänker INTE vakna tidigt i morgon....

Och nu hör jag att talibanen gallskriker däruppe. Grannens ena tjej har en förmåga att dra henne i håret. Jag måste dra.

fredag 29 juni 2007

Kundservice- my ass!

Jag blir så trött på alla företags så kallade kundservice. Lyssna på det här;

Igår tillbringade jag hela dagen i vår senaste videobutik. Maken och jag håller på med ett godisexperiment. I normala fall så beställer vi lösviktsgodis och övrig konfektyr från stora draken Axfood. Till den här butiken så köper vi, dels "vanligt godis" men så har vi hittat en leverantör som säljer jätteroliga saker. Typ Spidermanklubbor, Dora-dockor med godis. Ja allt möjligt, som inte finns någon annanstans. Och givetvis fulla med kemikalier. Som med allt roligt godis.

Nåväl, jag kom av mig lite. Jag har alltså varit och storhandlat till denna butik och tillbringar hela dagen med att göra i ordning. Och städa. Har ju tidigare nämnt att det är Sveriges skitigaste butik alla kategorier.
Och det kommer att ta tid att få i ordning. Nåväl. Vårt kassasystem är helt avhängigt internet. (Därav makens sjuka beteende av att gå in varje timme, hemifrån, och kolla siffrorna i alla butiker.)

Så, pajar internet så kan vi inte hyra ut. Eller rättare sagt, vi får skriva lappar. Vilket är öken. Hur som helst, jag lämnar butiken 17.00 och rattar hem. En kvart senare havererar hela internet. Det närmar sig alltså kväll = mycket uthyrning. Som pricken över i:et så regnar det också = väldans mycket uthyrning.

I och med köpet av denna butik så "ärvde" vi internetleverantören Com Hem. Jag ringer dem. 1 miljon människor i kö. Lägger på efter ett tag då jag måste fixa mat. Ringer igen. Lägger på efter ett tag då jag måste lägga talibanen. Ringer igen. Och lägger på för jag måste gå på toa (jamen vafan). Ringer igen. Sitter och väntar. Efter 45 minuter så tar batteriet slut. Ringer igen. Efter knappt en timme (!!!)i kö så kopplas en telefonsvarare på, som så fint meddelar mig att telefontiden nu är över...

I morse ringer maken. Han ringer 8.30 hemifrån köket. Jag har inte ens fått morgonkaffe. Jag är jävligt sur på morgnarna, innan jag har fått mitt kaffe. Plötsligt så kommer han fram och lever djävulen med dem. När han väl måste andas igen så får han svaret; "Avstängt pga obetald räkning"! VAAA! Sa vi.

Till historien hör att vi tog över 1 juni. Gamla ägaren har inte alla indianer i kanoten, för jag frågade honom om vem som var hans internetleverantör (vi måste ju ta över abonnemanget givetvis). Han visste inte(!). Efter en kvart så kommer han fram till att han "tror" att det är Com Hem eller Tele2. Den snubben har inga högre studieskulder kan jag lova!

Jag ringer och kollar och det är ju då Com Hem. Jag ber dem skicka en överlåtelse direkt till mig, eftersom förra ägaren som sagt inte är redig i pallet. Överlåtelsen kommer. Där kan man bara fylla i personnummer. Jag ringer kundtjänst typ 6 ggr men får det bara förklarat att en privatperson måste stå på abonnemanget. Till slut ger jag upp och fyller i makens uppgifter. Com Hem har meddelat mig att det är förra ägaren, i egenskap av privatperson som står som juridiskt ansvarig. Först idag får jag reda på (av den 15:e handläggaren på Com Hems kundservice) att abonnemanget står på ett handelsbolag..

Tillbaka till i dag. Det visar sig att räkningarna gått till förra ägaren. Som inte har meddelat oss. Räkningen skulle varit betald 31 maj. Dvs en dag före vårt övertagande. Ärendet har hamnat på inkassobyrå. Jag ringer. Säger att vi måste få det påkopplat idag. Butiken öppnar om 11 minuter. Inkassobyrån ber mig ringa till Com Hem. Håller på fram och tillbaka så där några gånger. Till slut kopplas det på. Efter det att jag panikbetalat och faxat kopia.

Summa summarum: under 3 veckor så har jag ringt totalt 21 samtal till Com Hem. Just det; 21 samtal. Alltid hamnat på typ plats nr 14 i kön. Pratat med ett gäng virrpannor, som gett mig olika information om vad som gäller.

Den som till slut hjälpte oss att få igång trafiken igen var handläggaren på inkassobolaget. Inte idioterna på Com Hem. Och det kan jag säga; i samma sekund som avtalet går igenom, att det är vi som tagit över, i samma jävla sekund går jag över till Telia.

Efter jobbet rattar jag in till butiken för att lämna papper. En mamma från talibanens gamla dagis kommer in. Hon frågar hur det är. Jag ler och säger att det är bra, "men lite körigt". Hon svarar: "ja, du ser lite sliten ut". !!!!!

Jesus Christ, jag har fan inte tid med sånt här.

onsdag 27 juni 2007

Jag får väl behålla honom...



Ja, det var ju inte så att ansökningarna om gratis make haglade precis.

Så jag tror att jag ska vara gift ett tag till. Nu har jag jobbstrejkat i två dagar och det var jätteskönt. Fick en himla massa gjort hemma. T ex så gjorde jag klart talibanens rum: satte upp jättefina blomwallies på hennes nytapetserade väggar.

Och så passade jag på att shoppa. Allt vad jag kunde. Jag gör det så bra när jag är förbannad. Så bra att jag återigen har maximerat tre kreditkort på en månad. Måste nog hejda mig lite nu. Litegrand i alla fall.

I helgen har jag lovat grannarna att vara barnvakt åt deras tjejer; 3 och 5 år. Det var kris, ordinarie barnvakten ringde återbud och inga släktingar finns i Stockholm. Vet inte om jag förlorade förståndet där, när jag erbjöd mig. Dessa tjejer umgås flitigt med talibanen. Går även på samma dagis. Och bråkar satan varje gång de leker alla tre tillsammans.

Så jag kommer att vara helt slut på söndag. Och måndag. För jag lade till: "stressa inte på söndagmorgon, sov ut och ta det lugnt".

Jag är inte klok, men klart att man måste ställa upp. Eller?

söndag 24 juni 2007

KLAAAAAAR!

Ja just det. Glömde ju att tala om för alla mina scrappande kompisar; JAG ÄR ÄNTLIGEN KLAR MED MITT BRÖLLOPSALBUM!!! Det tog 4 år!


Ojdå, kommer just precis nu på vad Carina sa till mig en gång: "Tänk om ni är skilda när du väl är klar med det där".

Ehh, hmmpff. Jävla skitalbum.

Make bortskänkes. Mot hämtning. Typ OMGÅENDE!

Midsommar. Ja, det låter ju bra. För normala familjer kanske. Jag är stensur, och just nu så ska jag skilja mig i morgon när tingsrätten, eller vart f-n man vänder sig, öppnar.

Packade bilen full, tryckte in talibanen och drog ut i skärgården i torsdags, vid lunchtid. Maken skulle givetvis jobba, och därför komma på kvällen. Det var bra, för jag och W kunde packa upp alla våra grejer och sätta igång. Lyckligtvis har hon två barn; 8 och 10 år = väldans bra barnvakter, så vi fick lite lugn och ro. Maken anlände. Givetvis två timmar efter utsatt tid, men jag är van.

Midsommaraftons morgon. Hustrun är en god hustru och smyger ut ur gästhuset med talibanen kl 07.15. Upp till stora huset. Så att maken ska få sovmorgon. Mmm, jag är snäll jag.

Maken kommer flera timmar senare. Utvilad och på gott humör.

Dagen gick och det givna löftet från värdparet, till andra människor på närliggande ö, om att komma allihopa och dansa/klä midsommarstång, lyckades jag och W krångla oss ur. "Alltså, jag måste baka en kaka, så att den är klar till middagen, och Wendy måste duka, och bla bla bla". En extra timme för scrapping. Baka kaka snabbt. Duka ännu snabbare. Resten av familjen kommer tillbaka med ytterligare matgäster.

Tiden går. Undertecknade är småstressad över talibanens sovtider. Hon blir pain in the ass, om hon lägger sig för sent. Tryckte desperat i henne köttbullar och spaghetti och beordrade maken att lägga henne. Inga problem. Vi sätter oss till bords. Ett litet sällskap på 8 personer och alla barnen sover.

När alla femitelva "förrätter" var intagna så började jag bli lagom irriterad över att läggandet av dottern tagit sådan tid. Jag ringer makens mobil, som bara tutat upptaget. Efter ytterligare 30 minuter så bolmar det ur mina öron. Fortfarande upptaget. Jag ursäktar mig och säger att jag ska gå och se vart han tagit vägen.

Öppnar dörren till gästhuset och finner maken djupt sovandes intill talibanen. Inte oväntat kan jag säga. Dock förvånad över upptagettonen. Tills jag kom på att han vidarekopplat sin mobil till min då han glömt sin laddare. Fint, har suttit och ringt till mig själv i 1,5 timme. Jag är sur som ättika och låter väl inte alltför kärvänlig när jag väcker honom. Han muttrar. Jag säger, "what ever". Och går tillbaka till midsommarfirandet. Och intar rollen som kvällens clown. Som jag alltid gör när jag är riktigt jävla förbannad.

Maken väljer att sova vidare. Kvällern blir riktigt rolig. En del, som inte känner mig så bra, undrar varför jag aldrig har varit så här rolig förr. Ehh, kan bero på att jag ALDRIG känner för att vara rolig när maken är med. Nu blev det mer att jag skulle försöka "fylla ut" hans plats. Korkskalle. Jag alltså.

Hur som helst. Nästa dag gryr. Jag smyger ut med talibanen. Så att maken får sova. Han dyker upp vid 11.30-tiden. Jag är, om möjligt, ännu surare. Nu har alla gäster åkt, endast värdparet kvar. Värden bjuder på middag. Det blir sent. Talibanen ser i kors. Jag "beordrar" maken att lägga henne. Inga problem. Han går förbi en dator, på vägen ut i vardagsrummet, där talibanen sitter. Maken är workoholic. Måste se siffrorna i butikerna (svårt att förklara). Tiden går. Tiden går typ 40 minuter och nu jävlar brinner det i hela huvudet. Jag går till datorn och säger att par mindre väl valda ord. Talibanen övertrött. Talibanen skriker efter mamma. Mamma bestämmer sig för att lägga henne. Maken springer efter, som ett ufo. "Jag skulle bara". Jag lägger talibanen. Strax innan hon somnar, så somnar maken i sin säng. Jag lämnar huset och går upp och tittar på makens medhavda, och en för honom mycket efterlängtad film. Sen går jag tillbaka.

Maken har vaknat och ligger och läser. Hustrun har svårt att sova när det är 30 grader varmt i sovrummet. Efter 10 år så vet maken det. Särskilt då maken dagen innan drog ur kontakten till elementet. Hustrun öppnar fönstret i ett ANNAT rum. Lite på glänt sådär.
Hustrun vaknar femton gånger under natten och tror att hon har blivit dödligt sjuk då hon bokstavligen badar i svett. Går som vanligt upp tidigt med talibanen. Slänger ett getöga på elementet innan. Bara för att konstatera att maken tryckt i kontakten. Hustrun pratar inte med maken på hela jävla dagen. Och det var tur för honom att vi kom i två olika bilar.

Hustrun åker till jobbet. För att klara en deadline till i morgon. Ett riktigt skitjobb, som hustrun lovat maken att göra för tre månader sen. Hustrun har påbörjat flera gånger, men blivit "omdirigerad" av maken; "det här måste gå före". (Svårt att förklara men jag har gått igenom 10 tusentals fakturor för att leta efter några specifika).Flera timmar senare, med ett icke slutfört uppdrag pga att hustrun inte hittat alla kartonger, så åker hustrun hem.

Huset har inga som helst livsmedel hemma. Däremot en tom påse från McDonalds. Tom alltså. Hustrun ger maken det till 90% utförda uppdraget. Inget tack hörs. Däremot så får hustrun veta att hon inte har skött sitt jobb "så nu får jag åka in och göra det du inte klarat av". Då jävlar brinner det där det aldrig har brunnit förr. Hustrun tar av alla jobbrelaterade nycklar från knippan, ger dem till maken och talar om att han kan med glädje få stoppa dem någonstans där solen inte skiner.

Tur att stora dottern är på Gotland, för gissa vem som sover i hennes säng de närmaste dagarna!

Märks det att jag är förbannad, eller?!

onsdag 20 juni 2007

Certifikat i att packa!

Herregud.
Att det kan vara så svårt att packa. Detta inlägg kan endast ni som delar mitt scrappingintresse förstå. Hhm, försöker lägga in en länk här för att förklara, men jag är inte så bra på det här märker jag...

Ja ja, du som inte vet något om denna fanatiska, ja just det: faaaanatiska hobby kan sluta att läsa här....

Jag ska ut till amerikanska väninnan i skärgården i helgen. Våra makar tror att vi ska fira midsommar ihop, men jag och W har bestämt oss för att scrappa HELA helgen, medan makarna tar hand om barnen.

Och hur lyckas man då packa så att maken tror att det bara är en weekendtripp? Jag är värdelös på att planera de sidor jag ska göra, och därmed bara ta med ett urval av grejer.
Nu sitter jag här med 3 väskor fulla. Och inte en enda väska innehåller kläder till vare sig mig, eller resten av familjen. Eller vinflaskorna. Eller maten. Vojne Vojne, det här blir jobbigt att mörka för maken känner jag.

Jag har bestämt mig för att de kläder jag ska ha de närmaste dagarna MÅSTE rymmas i en ICA-påse. Ja, vad är det med det då?! Mina scrapsaker är uppenbarligen av mer betydelse än midsommaraftonsblåsan! Det är bara det att har du någonsin försökt packa kläder i en ICA-påse? Nä, inte jag heller. Vet bara att det måste gå på något sätt.

Samtidigt som jag springer upp och ned i hobbyrummet för att få ihop alla grejer, så sitter jag och gör löner, tömmer tvätt, in med ny tvätt, äter god god jättegod ananaskaka. Som jag skulle haft med ut i skärgården. Men den får inte plats. Måste visst baka ny där ute. Och så börjar Pussycat Dolls alldeles strax och jag är plötsligt svinstressad.

Så mina goda vänner; ha en riktigt trevlig midsommar, oavsett om ni firar med släkt, vänner, eller läser en god bok med ett glas dyrt vin. Vi hörs nästa vecka!

tisdag 19 juni 2007

Pojkvännen har anlänt!

Ja. Nu har man klivit upp ytterligare ett pinnhål på åldersstegen. Det måste ju bara vara så, när man har barn som för första gången tar hem pojkvännen. Eller?! Alltså, jag menar att nu har man blivit så gammal att man har barn som har stadig pojkvän; med allt vad det innebär! Hmmpf!

Givetvis så har det väl passerat en del kandidater förr. Men nu är det en riktig. Riktig så till vida att mamsen till och med tillåter vederbörande att sova över.

Fast å andra sidan; om man kommer från Gotland så kan man ju inte gärna be honom sova i boden. Som är dragig. Eller, kan man det? Min amerikanska väninna dog på fläcken när jag berättade att han skulle komma. Hon kunde inte tro sina öron, för I would never agree to that!

Sen har jag ju fått STRIKTA förhållningsorder om att inte skriva om honom på min blogg. Ehh, tror dottern har missat nåt här. Det är MIN blogg, och jag skriver vad jag vill. Så det så J!

I alla fall så är miraklet helt i min smak. Han ringde till och med på min födelsedag i förra veckan. Och då måste man ju smälta. När han kom i söndags så fick jag fina presenter från hans föräldrar, men, och lyssna på det här: han hade ritat en jättefin teckning till mig, som han sen hade ramat in.

Så nu får han stanna här hur länge han vill!

måndag 18 juni 2007

Oh my Godness, vilken vecka det var! Del 2.

Fredag morgon.

Planering i teorin:

7.40 Tandläkare med stora dottern
10.00 Skolavslutning
12.00 Panikbesök till godis/läskgrossisten för att fylla på en av butikerna då den vanliga leverantören inte skulle hinna leverera före helgen.
14.00 Packa resväskan inför helgens affärsresa till Hamburg

Planering i teorin, som går åt helvete i realiteten:

8.15 På väg hem från tandläkaren ringer dagis och säger att vi måste joura (för er som inte vet; föräldrakooperativ = 2 jourdagar varannan månad, som utfaller om någon personal blir sjuk. I normala fall så byter jag bort dem i tid med andra föräldrar, om jag har något viktigt som jag inte kan missa. Men glömde så klart det.)

Ringer hem till maken, som inser att det är HAN som får åka till dagis (och bl a få laga lunch till 16 barn!). Han slänger på sig kläderna och trycker in talibanen i en klänning och drar iväg till godisgrossisten. Han fick anstånd med att vara på dagis till kl 10.00.

Jag sticker iväg på skolavslutning. Någonstans mellan den allmänna körsången och betygsutdelning ringer en kollega och talar om att en personal i en av butikerna dragit från arbetsplatsen pga av ett mail från mig till en kollega. Som hon inte skulle ha läst. Men som hon tjuvläste. Hon talar dessutom om att hon tänker bränna ned butiken och sätta "dit oss". Butiken står tom på personal. En stor, viktig butik dessutom. Jag får ett cp-anfall och ber kollegan ringa in personal. Ringer själv till vår fackliga företrädare och frågar vad vi kan göra. Vi enas om att höras efter helgen. Människan ifråga har en bakgrund, samt en sambo som är oroväckande för butikens framtid...

Jag avlöser maken efter lunch och är lekmamma samtidigt som jag försöker ha diverse telefonkonferenser för att lösa vårt butiksdilemma, detta medan jag försöker underhålla ett gäng ungar på dagisgården.

Vi är dessutom uppsatta på jour till 16.00. Vi måste lämna Bromma 15.00 för att hinna med flyget.

Mina årliga inköp av semlor, påskägg, sommar- och julpresenter lönar sig. Jag får lämna dagis vid 14.30. När jag springer hem, med talibanen hängandes kring handleden, och för en gång skull använder vår huvudentré (använder jämt köksingången) så upptäcker jag världens finaste blomkruka på trappan.
Den har stått där i två dagar....från M och J. Blir superglad. In och panikpacka "Det är bara att slänga ner nåt", som maken sa. Det funkar inte så bra om man tillhör kategorin "more to love" vad beträffar fysiken.

Nåväl, vi kommer iväg till Arlanda. Av bara farten så har jag min dator med mig. For no reason, men det var försent att vända. Maken hade dessutom lämnat sin hemma. Jaja, det var bara att kånka.

Mitt i flygningen så frågar maken reseledaren, det vill säga undertecknad, om vart vi ska bo.

Ehh, reseledaren, som är supernoga och ordningsam, känner paniken. Leverantören som vi ska besöka har bokat hotell till världens alla distributörer, varav vi då är en av dem. Ehhh, har ingen aning, säger jag.

Maken tror att jag skojar, eftersom det aldrig har hänt förr. Jag känner ångesten och de senaste veckornas stress komma över mig. Och inte hade vi några telefonnummer med oss heller.

Då, precis då, kom jag på att jag hade min älskade kära dator med mig. Packa upp och starta igång och yes, där fanns informationen.

Ja, vad kan man då inte säga om ödet! Jag som alltid lämnar datorn hemma...

torsdag 14 juni 2007

Oh my Godness, vilken vecka det var! Del 1

Dra på trisser vad tiden går fort! Jag hinner inte ens titta mig i spegeln på morgnarna, och det är verkligen sant; vakna, in i duschen, ut ur duschen, på med kläder, en kam genom håret, pussa på talibanen, nedför trapporna, greppa datorn och handväskan och poff, iväg till jobbet! Frukost? Nä, tror inte det!

Jag syltade in mig totalt i dotterns balförberedelser. Sa ju "ja" i ett svagt ögonblick i februari, och hade väl kanske inte riktigt räknat med HUR mycket jobb det skulle bli. En balkommitté tillsattes, med en lärare som ansvarig. Denna lärare fanns till hands fram till 17.00 på balkvällen, sen var hon puts väck. Balen skulle börja 18.00. Sjundeklassarna skulle servera under kvällen. Föräldrar skulle jobba i skift i bakgrunden med att lägga upp mat och se till att allt kom ut i tid, och i rätt ordning. Jag backar bandet lite.

Jag tog på mig uppgiften att dekorera och göra dekorerade och handskrivna placeringskort. Skolan är, trots det geografiska läget, "fattig". Budgeten var 100 kr per elev, och i det ingick maten samt hyra av porslin och glas till 165 personer. De korvören som blev över skulle gå till dekoration. Ehh, just det: korvören.

Den ansvarige läraren var mycket bestämd med färger. Ville bl a ha vita bordsdukar. Ja, det vore ju fint, om de var linne förstås, sa jag. Och den budgeten fanns förstås inte. Här var det två starka viljor som skulle enas. Jag kände på en gång att jag var ute på hal is. Visserligen ville tjejerna att jag skulle ansvara för dekorationen. Å andra sidan så var det en bal i skolans regi. Då kom jag på en strålande idé. Jag lutade mig fram mot den ansvarige läraren och sa: du, om jag betalar allt, får jag bestämma allt då?

Givetvis fick jag som jag ville! Så jag bestämde tillsammans med tjejerna att temat skulle vara Gala. Allt skulle gå i svart/guld/rött. Svarta skitsnygga pappersdukar med tygkänsla. Av någon anledning så har jag ett gäng rullar med guldpapper, riktigt bladguld, liggandes. Visserligen tunt som f-n, men det blev en väldigt bra effekt att använda det som löpare på alla långbord. Sen har vi ju turen att hålla på med inredning så jag "lånade" snygga röda ljuslyktor i glas, supersnygga. Till sist hängde vi flera hundra svarta och guldfärgade ballonger överallt.

Ja, och sen kom de små liven på att de skulle göra diplom med en personlig reflektion till varje lärare. Och det var ju bra. Det som inte var så bra var att de aldrig kom till skott. Så då blev det mamsen som fixa det också.

Hur som helst så hade jag fått listor på alla elever från den ansvarige envise läraren. Hon hade tidigt meddelat mig att hon skulle lägga ut placeringen typ en timme innan balens start; "så att inte ungarna ändrar om i placeringen".

Baldagen startar med att familjen uppvaktar mig med presenter på morgonen, det råkade ju vara min födelsedag. Efter det var det järnet iväg för lite mer inköp till kvällens festligheter. Sen startade den riktiga karusellen av körandes fram och tillbaka till den lokala hårsalongen för diverse uppsättningar. Hjälpa till med lösögonfransar och make up. Ut i trädgården för att fotografera innan det var dags för limousinen.

Jag rattar in till skolan 17.00 och får se en annan förälder lägga ut placeringskorten "för den ansvarige läraren är inte här". Rätt var det är noterar jag att det står en del handskrivna lappar vid tallrikarna. Det visar sig att den ansvarige läraren inte gett mig en fullständig lista. Grrr, jag var skitsur. Till råga på allt så var all planering obefintlig; när skulle förrätt, varmrätt och efterrätt ut. Vilka skulle göra vad? Den ansvarige läraren var som sagt spårlöst försvunnen, så vi fick rodda allt själva.

Hur som helst, jag fick agera fotograf hela kvällen och tog runt 650 bilder på de små vackra liven. 22.00 kände jag att det nog fick räcka, så jag åkte hem, drack ett glas vin, sa grattis till mig själv, och dog i sängen.

Ja just det; någonstans mellan lösögonfransar och fotografering i trädgården så fick jag att raus-anfall på exmaken. Han ringde, och eftersom hans tajming sög, så var det bara att trycka på knappen. Jag talade om exakt vilken skithög han var/är och sa att han kunde fara åt pipsvängen om han inte kammade till sig. Avslutade med att informera honom om vår Greklandsresa. Vid det laget så var han så mör att han inte hade mage att protestera.

Japp, det var del 1....

onsdag 13 juni 2007

Kolla in min vackra dotter!



Jag är helt slut. Har jobbat som en galärslav med att hjälpa dotterns skola med den efterlängtade balen. Har precis kommit hem och laddat ned bilderna. Håll med om att det är en babe!

söndag 10 juni 2007

Får en mamma göra så här?

Dottern följde med pappa och hälsade på nya bebisen. Kommer hem och säger att hon är likgiltig.

Jag känner att jag inte kan göra så mycket. Jag har lagt av med det. Att försvara och förklara och förklara och förklara. Jag svarar bara att jag inte vet, när hon ställer frågor om honom.

I fredags så laddade jag äntligen ned papper från Skatteverket. Hon har alltid varit skriven hos honom. Nu ska han få skriva under att hon folkbokför sig hos mig. Papperet är daterat den 7 juni. När nya bebisen kom. Jag hoppas att hans IQ noterar datumet när han skriver under. Då kanske han äntligen fattar vad han har ställt till med.

Han ringde i eftermiddags och frågar om hon är hemma.

"Tja, är hon där?"

"Ett ögonblick", säger jag, och räcker över luren. Jag sa inte ens grattis. Jag gör det till mamman vid senare tillfälle, för det är ju knappast bebisens fel allting...

Hon fyller som sagt 16 år den 9 juli. I dag bokade jag en resa till Grekland. Vi åker den 7 juli. Dottern vill inte fira sedvanligt med mamma, pappa och resten av släkten, hemma hos oss. Som vi gjort i alla år.

Exmaken kommer att gå i taket. Han kommer att bli fullständigt j-ä vansinnig. Och vet ni, jag bryr mig inte.

Men frågan är om jag verkligen "får" göra så här. På onsdag går den stora balen av stapeln. Jag är med under hela kvällen. Alla föräldrar får fotografera fram till 18.30, då balen börjar, sen gå hem. Pappan ska dit. Med sin nya familj. Och klaga på att urringningen är på tok för djup. Dottern är säker på det. Jag tror att jag precis då, i det ögonblicket han säger det, talar om att vi har bokat resa.

Jag har just bestämt mig för att jag skiter högaktningsfullt i vad han tycker. Om både resa och urringning.

Och han kan fortfarande fara åt helvete.

fredag 8 juni 2007

Får man döda sin exmake?

Jag svär en del. Dock brukar jag fööörsöka att inte göra det när jag bloggar. Idag tänker jag tamejfan inte försöka alls. Jag är så in i helskotta förbannad så det ryker ur öronen på mig, och jag måste få skriva av mig lite. Min exmake har ingen aning om denna blogg, och det kanske är lika bra det. Och det är synd att jag har moral, för annars hade jag skrivit ut hans extremt ovanliga efternamn, så att hela jävla världen kunde få veta. Men jag kan inte göra så mot dottern.

Min stora dotter fyller 16 år den 9 juli. Jag skilde mig från hennes far när hon var 6 år. Hennes far tog inte skilsmässan särskilt bra. Detta tog sig i uttryck exempelvis när jag ringde till henne; "det är din hormorsa i telefonen", eller "din horjävel till morsa vill prata med dig". Ja, ni hör nivån.

Detta pågick ungefär ett år, sen blev han tillsammans med en kollega, flyttade ihop och fick tvillingar. Eftersom denna nya kvinnan var den ende som "inte pratade skit om mamma" (well, inte i dotterns närvaro i alla fall) så kom dom att stå varandra mycket nära. Med tiden så kunde vi börja umgås och vi införde traditioner, tillsammans med mina exsvärföräldrar och exsvägerska. Dotterns halvbröder är idag 5 år. För 3 år sedan så dog mamman i cancer. Dotterns liv rasade ihop totalt. Likaså exmakens.

Det har varit en lång, och mycket svår tid för oss alla. Först nu i höstas så började hon må bra. Tack vare samtalsterapi. Hennes pappa har varit hennes allt. Fram till för ett år sedan så körde vi "varannanvecka-modellen", men sen flyttade hon för gott till oss.

4 månader efter hustruns död så träffar exmaken en ny sambo. Mycket bra kvinna. Tiden har gått, exmaken har bearbetat sin sorg, men trots mina ihärdiga påstötningar så har han undvikit att hjälpa dottern att bearbeta hennes sorg. Av naturliga skäl så är han den ende som kan ta sig in genom den hårt stängda dörr, och bryta itu den förnekelse hon befinner sig i. Hon vägrar envist att bearbeta denna traumatiska händelse, och tillåter sig aldrig att tänka på vad som har varit.

Den nya sambon blir gravid. Dottern förstår att sambon vill ha "ett eget barn". Dottern tycker mycket om den nya sambon, "för hon är så bra med grabbarna". Den nya sambon skulle föda i morgon. Det enda smolket i bägaren har varit en kommentar från sin far: "bara det inte blir en tjej, jag orkar inte gå igenom den här skiten igen", och syftar (antagligen) på den sedvanligt jobbiga tonårstiden för tjejer. Exmaken menar naturligtvis inte vad han säger (hoppas jag innerligt) men det förstår inte dottern. Hon hör något annat.

För någon vecka sedan uttrycker dottern en stark önskan till sin far; hon vill vara med killarna när det är "dags". Jag vet inte vad fadern säger, men dottern får intrycket att så skall det bli.

I går kväll, 20.40 ringer fadern. Exhustrun svarar (med dottern bredvid). Telefonen strular, så knappen för högtalare trycks in. Exhustrun ber maken att han skall se till och betala halva balklänningen, som han har lovat. Exmaken svarar; "det blir lite svårt, vi är på BB". Dottern hinner först inte tänka utan skriker av lycka och undrar hur det har gått. Exmaken sätter den sista spiken (av många de senaste åren) i kistan och säger: "värkarna började vid 00.00 i natt, men precis nu så har vattnet gått, och hon är öppen 6 cm."

(Här räknar man snabbt ut att det har pågått i nästan 21 timmar, och därmed gott om tid för ett telefonsamtal.)

Dottern är smart. Lite för smart och snabbtänkt. "Men, var är killarna?"

- "farmor och farfar kom vid 5 i morse". (vid koll visar det sig att de kom 03.30)

Dottern tänker, ännu snabbare: "men pappa, du lovade ju att ringa mig".

Farföräldrarna har tagit hand om pojkarna hela dagen (bortsett från dagisstunden), och kvällen. Sannolikt så har dom meddelat exsvägerskan med familj, att det är på gång. (Exsvärmor har svårt att hålla tyst..)

Ingen har ringt min dotter. Och varför skulle någon, när det är faderns självklara uppgift...

Dottern ber pappa ringa när det är klart. Pappan svarar att det ska han göra, "eller skicka ett sms". (!!!!)

Dottern lägger på och då brister allt. Hon frågar, lydig som hon är; "mamma, får jag svära?"
"ja, svarar modern"

"JÄVLA IDIOT!"

Modern får äntligen det anfall, som har legat och pyrt i 10 år, och ringer exsvärfadern. Berättar hela historien. Han försöker försvara.

Modern tar till otillåtna medel och räcker över luren till dottern, som gestikulerar "neeeej mammma, jag vill inte, varför ringde du, jag vägrar prata", men tar lydigt telefonen. Det går 2 sekunder sen släpper hon sina känslor igen och gråter och gråter. Exsvärfadern, som håller just det här förstfödda barnbarnet som lite favorit, har aldrig sett/hört henne gråta i "vuxen ålder". Han blir förtvivlad, men försöker försvara sin son, som traditionen sig bör.

23.45 ringer fadern. I slutet av samtalet ljuger han (hans far har garanterat pratat med honom) och säger att han skickat ett sms kl 6 på morgonen. Men dessförinnan så släpper han bomben;

"Det blev en Sara".

"Mamma, varför är jag inte glad?" säger dottern, och vet att hon är ersatt.

Så du. Min kära exman, som jag levde med i 12 år. Eftersom jag ALDRIG kommer att diskutera gårdagkvällen med dig, så vill jag bara säga en sak:

FAR ÅT HELVETE DIN FÖRBANNADE JÄVLA IDIOTJÄVELSPISSRÅTTA.

JAG KOMMER ATT HATA DIG FÖR RESTEN AV MITT LIV!

onsdag 6 juni 2007

Tänk att man kan bli så glad!


Jösses Amalia vilken härlig Nationaldag!

Planerna på att fortsätta göra klart dom 160 placeringskorten till dotterns skolbal gick i stöpet direkt i morse. Fyra tjejer á 16 år kom nedhasandes och behövde akut hjälp i form av färgval av skor till balklänningar, låna smycken, argument till föräldrar för att få ihop pengar till alla utgifter till den stundande balen nästa vecka.

Efter att ha hjälpt dem att organisera dagen D, så gick de ut och lade sig på gräsmattan. Detta efter att de krasst konstaterat att de nu faktiskt inte har råd att sola solarium, om de skulle få råd till håruppsättning, naglar, lösögonfransar, limo, taxi och alla andra femtioelva accessoarer.
Efter en stund kommer någon av dem på den briljanta idén att man kan ju faktiskt hjälpa moder natur (läs:solen) på traven lite. Jag tittar ut i köket, endast för att finna dem stå och smörja in sig med olivolja!

2 timmar senare så såg dom lagom friterade ut kan jag säga!

Maken var på jobbet fram till lunch, sen bar det i väg till goda vänner för lunch OCH middag i Nationaldagens tecken. Mycket trevligt var det, näe förresten, det var VÄLDIGT trevligt. När man lever ett liv som i stort sett bara kretsar kring de företag man har så blir det sociala livet aningen reducerat, eller rätt obefintligt. Därför blir sådana här dagar mer än bara "trevligt".

I alla fall; vi kom hem och maken ber mig följa med upp till övervåningen. För en sekund så misstolkar jag situationen =) (I wish!) men kommer av mig helt när jag kommer upp;

Min kära mamma och hennes man har varit och köpt/installerat en SOVRUMSDÖRR!(Jag fyller år nästa vecka..) Ja, det är ju lätt att tro att det är varje människas rättighet. En egen sovrumsdörr. Men inte i min familj. Jag har varit utan sovrumsdörr i typ 5 år (vi skulle bygga om lite), med allt vad det innebär...

Jag lever med en man som har en tendens att sluta att "se saker". Ett rivet tak i trappan för tre år sen ("ska bara se om det finns något bakom det"), inget foder kring badrumsdörren, en saknad list här, en saknad list där. Han ser inte ett skit längre än till sina Excelfiler, men han är som sagt mycket bra på att riva "för att undersöka" och "vi fixar det sen". Han är väldans duktig på allt annat än hantverk...

Och saken har ju inte varit bättre av att allas våra sovrum ligger på samma plan. Eller att stora dottern, i stort sett varje helg, har sina kompisar sovandes över.
Och de har ju inte riktigt samma dygnsrytm som vi gamlingar. Detta i kombination med att hustrun i huset vaknar av minsta lilla ljud, gör ju inte livet lättare direkt.

Så nu kan jag äntligen stänga en dörr. Jag kan till och med låsa den om maken är dum!

måndag 4 juni 2007

Cellbes Postorder VS Louis Vuitton, näe, vi kör både och!

Tjolahopp. Är det inte märkligt hur människor är funtade. Eller ja, jag i alla fall. Och det måste ju finnas fler än jag. Hoppas jag verkligen.

Idag fick jag mitt paket från Cellbes Postorder. JAAAA, ett skitföretag, jag vet! Never the less så fick jag lite nya shorts och annat smått och gott. Och på torsdag ska jag äntligen ta mig in till min väskleverantör och införskaffa en liten smidig resväska. Avstår den större varianten då jag inte tar risken med att förlora den vid incheckning.

Alltså, snacka om Jing och Jang, eller vad det nu heter. Några sketna kläder från cheapföretaget Cellbes och en svindyr resväska. Undrar vad pyyyskologen skulle säga. Fast jag bjuder på det. Jag är fullkomligt sinnesjuk när det gäller Louis Vuitton och egyptisk bomull (lakan) men resten skiter jag faktiskt i var det kommer i från.

Och sen, mitt emellan dessa två utomordentligt trevliga dagar, så ska jag på lunch, en väldigt lång lunch hoppas jag, hos en god vän. Och träffa flera kompisar. Fast jag måste först försäkra mig om att NI INTE PRATAR OM MIN BLOGG GIRLFRIENDS!!

Maken försöker snoka, men jag det räcker med att stora dottern har letat i hela cyberspace, och funnit den, jädra unge! Vore ju kul om jag kunde låta bli att begränsa mina utlägg av rädsla för en eventuellt uthängd makes vedergällning! Hmm, tur att han aldrig sett mina inlägg på PappRikas forum!

Så jag är jätteglad idag.

Blommor & Bin-snacket med dottern gick bra. Eller rättare sagt, vi tog det under middagen. Typ;

"om du tänker vara tillsammans med honom en längre stund så är det nog läge att vi skaffar p-piller."

"jaaa"

Ungefär.

Ska fota henne när hon har sin balklänning på sig nästa vecka, så får ni se varför man oroar sig....

söndag 3 juni 2007

Handen i kakburken och min bäääbis har blivit stor!

Efter att har varit i Skitiga butiken halva dagen igår, så var jag lagom mör på kvällskvisten. Maken hade parkerat sig i sovrummet tillsammans med Sverige-Danmark.

Själv bullade jag upp med en stor skål godis, kudde på soffbordet, fötterna ovanpå, dricka på armlängs avstånd och på med en jättebra film (Déjá Vu med Denzel Goding Washington). Typ 12 minuter in i filmen så hör jag låååååångt borta hur det ringer. Jag är på god väg in i John Blunds värld. Tänker att det är konstigt att filmen har samma dörrklocka som vi har. Fattar plötsligt att det faktiskt ringer på min dörr.

Hasar mig fram i min sedvanliga sexiga hemmastass: t-shirt och mjukisbyxor, i tron att det är grannen. Det var det inte. Det var ett par kompisar som jag inte träffat på länge, som var ute på kvällspromenad. Typ såna som man faktiskt måste ha städat huset inför. Som man faktiskt INTE kan visa sig i den sedvanliga sexiga hemmastassen för. Kvinnan är en i min mammagrupp. Mannen är till råga på allt en goding. Jag trodde jag skulle dö på fläcken.

"Stör vi?, vi kan komma tillbaka en annan dag annars".

"Oh nej, kom in. Absolut!" Sa jag.

Och in kom dom. Hela vägen förbi köket, som var i fullständig kaos, in i vardagrummet, där jag för en gång skulle inte hade städat upp efter talibanen och hennes kompisars vanliga räd. Jag bad om ursäkt hundra gånger och trodde jag skulle sjunka genom jorden. Bjöd på kaffe och försökte snabbstäda samtidigt. Det gick inte så bra.

Efter en timme så kunde jag för första gången, i mitt snart 42-åriga liv, konstatera att det faktiskt inte var så farligt att ha rörigt när man har objudna gäster. Att hemmet inte behöver vara 100% tipptopp. Jag hade faktiskt ganska trevligt. Fattar ingenting. Jag som känner en viss samhörighet med Bree i Desperate Housewifes (den rödhårige ni vet..) och som hellre skulle låtsas som om jag inte är hemma, om jag mot förmodan skulle få oväntat besök om det nu skulle vara stökigt. Jag var ju så säker på att det var grannen, som i så fall skulle ha stått kvar på trappan vid just den tidpunkten på kvällen. En saknad sko, en kvarglömd tröja, och allt det där vanliga som brukar beröra våra små döttrar...

Och jag borde ju ha vant mig under mina 10 år med maken. Han (och stora dottern för all del) är världens "stökigaste" människa. Jag är en sån som mår fysiskt illa om jag har stökigt. Struntar dock fullständigt i hur det ser ut hos vänner, men klarar INTE av att ha det så hemma...

Stora dottern ja. Hon har ju skaffat sig en pojkvän som bor på Gotland. En mycket trevlig liten sak. De ringer varandra 14 gånger om dagen så vilken dag som helst så ska jag se till att skaffa Skype-abonnemang, eftersom jag inte längre har någon som helst tillgång till min telefon.

Hur som helst, hon har ju varit där nere några gånger nu, och eftersom jag alltid ringer henne typ 4 gånger om dagen, så har jag nästan varje gång skämtat och sagt:
"har ni haft sex?!"
Varje gång så har svaret alltid varit: "maaaaaamma, sluta." "maaaamma lägg av nu" osv. Ställde samma fråga idag och hon svarade

"Ja"

"VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!! SKOJAR DU MED MIG?"

"näe"

"ehh, vi får prata när du kommer hem i kväll" Sa jag.

Har suttit halva eftermiddagen och undrat hur man gör nu. Ska jag prata p-piller. Ska jag fråga om kondom. Ska jag fråga något över huvud taget? HUR FAN GÖR MAN?!

Hon kom nyss.

"Jaha, hur, ehhh, hur...

"vi gjorde det igår, i morse och mitt på dagen, och det var jättebra. Första gången tog det typ 5 sekunder, men sen var det bra!"

"???????? gulp"

"Jamen du frågar ju och då svarar jag. Finns det någon mat hemma?"

Bara så där. Over and out. Jag tror att jag måste ta upp p-piller-frågan en annan dag. Jag måste hämta mig från chocken tror jag visst.

Och jävlar vad glad jag är för att han bor på Gotland. Jag ska tänka lite mer på det när jag storstädar i morgon.

fredag 1 juni 2007

Thank God it's Friday. Eller?

I dag fick vi äntligen tillträde till vår 10:e videobutik. Vi har aldrig startat en enda butik, utan endast tagit över befintliga.

Så jag har varit med några gånger kan man säga.

Idag fick jag dock uppleva den skitigaste videobutik jag någonsin sett. Förra ägaren har haft den utarrenderad sedan oktober förra året och det kanske säger något om jag berättar att det inte ens fanns en dammsugare där! Disktrasorna var i det närmaste förmultna. Som tur är så ligger butiken 2 min hemifrån så det var bara att ratta hem och hämta dammsugare och tvättprylar.

Jag är ju en kontorsråtta, så att stå upp 8 timmar i sträck tog på krafterna kan jag säga. När jag åkte hem för att hämta alla städgrejer så kom jag på att jag faktiskt har en dotter som skulle hämtas på dagis, så det var bara att plocka upp henne på vägen.

Inte så smart idé att ta med sig en 3-åring, en fredageftermiddag till "jobbet".

Försökte lite käckt få henne att hjälpa mig att diska alla godislådor. Inte heller så smart med tanke på att hon inte får äta godis förrän hon slutar att suga på tummen. Hon är dock mycket väl medveten om det, så hon kom på att hon kunde räkna allt godis. "Ehh, Jennifer, inte så bra, det här är LÖSGODIS i alla lådor, det får man inte röra förstår du."
Det hela slutade med att hon radade upp olika sorters styckegodisar och klubbor och ville ha mig att lova "att jag får dom här när jag blir stor".
"Självklart så ska du få det, sa jag.

En stor fet glass och 40-minuter-Bamse-på-butiksteven senare, så intog vi en delikat "Fredagsmysmiddag" på lokala McDonalds. Samma skitMcDonalds där jag för något år sedan satt på toa, medan Jennifer snällt öppnade dörren, så att alla som stod i köerna kunde se rakt in på mig. Har av dessa skäl noga sett till att i möjligaste mån undvika just den restaurangen. Lyckligtvis så är säkert all personal utbytt, och det var nog inte heller samma människor som stod i kön denna gång.

Ja, så nu sitter jag här i soffan med sanslöst värkande fötter på soffbordet och bara vill sova, fast kl är strax efter 20.00! Jag orkar inte ens sträcka mig efter fjärrkontrollen och ännu mindre släpa mig upp till sängen.Stora dottern flög till Gotland i dag och maken är kvar i Skitiga Butiken och fejar.

Tjolahopp vilken najs fredagkväll! Måste påminna båda döttrarna att ALDRIG bli egna företagare.