onsdag 28 november 2007

Aldrig kan man pleasa maken

Min man gnäller ibland över att han inte "får" jobba på helgerna. Vilket han i och för sig gör ändå. Han säger att han måste. Och så vidare.

Nu har jag sett till att han ska få en ordentlig jobbhelg.

I morgon lunch, så drar jag ut till skärgården. Och stannar till söndag eftermiddag.

Tonåringen drar till Öland, och är borta hela helgen.

Vad tror du händer?

Det gnälls satan över att han är övergiven. "Vad ska JAG göra då?!" "Är det INGEN som tänker vara hemma?" "Jag vill inte vara ENSAM!"

Och så vidare.

Fattar ingenting. Jag hade blivit fullständigt överlycklig om jag fick vara hemma en hel helg ENSAM!

Han får väl gå ut och ragga upp nån helgfru, eller nåt.

Rösta på mig

Envishet lönar sig.

Mmm, talibanen kom springandes och sa "förlåååt mamma, jag äääälskar dig."

När vi är hemma så berättar hon att det varit bråk vid lunchbordet. Jag tror genast att en kompis varit involverad. Icke. Det var hon som hade bråkat med personalen om vart hon ville sitta.

Jag frågar varför hon bråkade om en sån sak.

"Jag vet inte mamma, min kropp ville bråka."

Rösta på mig

Och vem vinner kampen?

Kommer till dagis för att hämta talibanen.

Som är på skithumör och skriker att hon vill att pappa ska komma istället. Jag talar om att han inte kan, sen vänder jag på klacken och går.

Tror i min enfald att hon ska komma skrikandes efter.

Icke.

Så jag tar bilen hem. Och ringer dagis. Och de föreslår att jag ska komma strax innan stängningsdags.

Så nu sitter jag här och väntar. Ska bli tre´s intresante och se hennes reaktion när jag kommer tillbaka.

Rösta på mig

tisdag 27 november 2007

Det finns idioter. Och så finns det IDIOTER!

Och jag som tyckte att jag och exmaken hade århundradets mest skitiga skilsmässa.

Det finns INGEN som förtjänar ett sånt här beteende. Och i synnerhet inga barn.

Hörrni, skicka henne lite styrkekramar.

måndag 26 november 2007

Så går det, när man inte har koll..

Vi läser ju bok för talibanen varje kväll. Igår hittade hon en bok, som hon ville att vi skulle läsa ikväll.

Jag tittade inte så noga.

Jag skulle ha tittat noga.

Tar boken, slår upp första kapitlet, som hette nåt med Skuggflickan, och börjar läsa.

Den handlade om hur Gud (!) bestämmer sig för att ta bort skuggorna på allt; människor, djur, växter och saker.

Alltså.

Jag tror inte på Gud. Kan ha nåt med att göra att halva släkten är Jehovas vittnen, och jag fick min beskärda del av domedagsprofetior som barn.

Så jag snubblar över orden, byter ut vartannat ord, hittar på en massa skit, använder alla avancerade ord jag bara kan komma på, låter så osammanhängande jag bara kan.

För jag vet att, föreslår jag en annan bok, så åker jag på att läsa den här skitboken varenda kväll. Vartenda kapitel. Baraföratt...

Efter första kapitlet så säger talibanen;

"Mamma, jag tog nog fel, det var en vuxenbok va?"

Och hur i helvete hamnade den i det här huset? Måste vara min döda farmor som smugit in den med onaturliga krafter.

I morgon blir det Mamma Mu. Efter att jag har gått igenom hennes bibliotek.

Rösta på mig

söndag 25 november 2007

Somliga straffar Gud med detsamma

Jag har ju inte ätit något onyttigt på ett par månader.

Talibanen har varit hos mormor & morfar och bakat pepparkakor. Som hon villigt delade med sig av.

Jag har svårt med gränser när det gäller ätbara saker.

Så det blev en 5-6 stycken. Vid närmare eftertanke så var det kanske 9.

Och nu ligger jag på soffan och kvider satan. Värsta magknipet.

Och jag och tonåringen som alldeles snart börjar vår årliga tradition av "kolla-vilket-varumärke-som-har-bäst-pepparkaksdeg".

Dvs, vi går igenom marknadens utbud av samtliga pepparkaksdegsmärken. Baka? Icke. Bara degätning.

Jag får fan lämna walk over.

Rösta på mig

Dilemma

Jag har hamnat i ett grymt dilemma.

En kompis i tonåringens yttre bekantskapskrets vill kontakta soc och be att få bli fosterhemsplacerad hos oss.

Jag vet inte riktigt vad det innebär. Alltså, i förlängningen. Orkar man, kan man?

En bra tjej. Många förutsättningar. Men mår värre än skit.

Nån som har erfarenhet?

Trött i håret idag

Jag är 42 år.

Många av mina kompisar är äldre.

Igår var jag på 50-års fest.

Talibanen utleasad till mormor & morfar.

Grönjävlig mensvärk, och verkligen inte sugen. Så planen var en stilla middagssittning, och sen bilen hem.

För hur kul är en 50-års fest?

Okey. Det gick inte riktigt som jag planerat.

Kom i säng 03.30.

Ont i halsen = sjungit som en babian (näpp, inte nåt fjantigt karaoke)

Stel i lederna = inte dansat på 10 år.

Blir väckt kl 11.00.

När fan hände det senast?

(Mmmm, hittade sminket. Väry fiffigt gömställe!)

Rösta på mig

lördag 24 november 2007

"Jag filosoferar"

Kommer hem, efter en mycket trevlig eftermiddag hos Christina. Som introducerade mig för något jag aldrig tidigare varit med om: en shoppingtur på Myrornas! Tack bäjben, det var kul!

Tonåring, med kompis, sitter och tittar på den senaste Pirates of Caribbean. Filmen är strax slut. Never the less, så tycker jag inte att det är nåt för en 4-åring. Så jag tvingar henne att rita. Sittandes på golvet bakom ena fåtöljen. Vilket hon gör.

Efter en stund noterar jag ett par fötter som sticker ut bakom fåtöljen, dom liksom ligger ned. Det är tyst. Jag fattar att hon smygtittar på filmen. Jag frågar vad hon gör.

"Ingenting. Jag filosoferar."

Ehh. Och vad kom det ordet i från?

Nu ska jag fortsätta att leta efter min sminkväska.

Rösta på mig

Måste jag.......sminkproblem.....tonåring...

Jag älskar min tonåring över allt annat, och jag älskar även hennes kompisar.

MEN, jag får inte ha mina grejer i fred. Jag blir tokig. Jag gömmer, hon hittar.

MÅSTE jag investera i ett mindre kassaskåp? Där jag kan gömma mitt dyrsmink.

Måste jag gå och köpa nån cheap-avsminkningskräm, för att jag just upptäckte att min svindyra är slut?!

Och kom inte och säg att det bara är att säga åt dem. För då har ni inte haft med tonårsbrudar att göra. Icke.

Jag provade till och med att sätta på ett hänglås på min sminväska. (Amen vad fan, jag är desperat!) Men med lite bending, så gick den att öppna i alla fall.

Och nej, jag har inte lust att gå över till Apotekets ACO, och annat billigt. Jag vill ha MITT smink.

Och nu är det kris. Jag ska på stor fest i kväll. Jag har gömt min sminkväska.

Jag har gömt den så bra, att jag inte kan hitta den nu!

Rösta på mig

fredag 23 november 2007

Mamma-power!

Tonåringen och hennes ena kompis är hemma. De skall ut. De väntar på att några andra tjejkompisar skall komma över. Tonåringen är den som är mest sugen på utgång.

Kompisarna som är på väg hit ringer.

Och LITE power verkar man ha. Lyssna på det här:

Jag: "MÅSTE ni gå ut? Jag har värsta huvudvärken och mensvärken, kan ni inte vara hemma och ha filmkväll här i stället?"

Tonåringen: "Men MAMMA! Jag vill UUUT! Jag har inget liv. Vi har varit hemma 3 veckor i sträck!"

Jag tar telefonluren och pratar med kompisarna:

"Nu kommer ni hit, åk förbi videobutiken och hämta filmer och godis, så ses vi sen. Okey!"

Tjejerna i luren: "Okey!"

Så nu är dom på väg. Och tonåringen undrar vem hennes kompisar är kompis med egentligen.....

Moooaahaha!

Rösta på mig

Korkade människor som ödslar sin tid...

Tänk så många människor det finns, som inte har nåt liv. Den här lilla godsaken har inte särskilt höga studieskulder. Eller vad säger ni?!

Anonym:skulle inte rösta på en mamma som kallar sin dotter taliban- hur roligt blir det för henne den dan hon förstår ordet själv. Är det lika okej för henne att kalla dig för hora ( fast du säkert är det lika lite som din dotter är taliban) IDIOT!!

Jag har just lagt in en spärr, så att jag slipper inlägg från fega ANONYMA puckon.

torsdag 22 november 2007

It´s in the genes...

Jag fattar ingenting.

Min mamma är värsta gourmetkocken.

Den genen hoppade över mig. För jag avskyr att laga mat.

Nu, när jag har ändrat mina kostvanor 100%, så har nåt hänt.

Jag har blivit en jävel på att laga mat. Jag har aldrig i mitt liv lagat nån annan fisk än möjligen fiskpinnar. Nu har jag fisk på menyn nästan varje dag. Och det smakar himmelskt.

Kvällens meny: Vitlöksbakad torskfilé med citrontimjan och ugnsbakade vitlökstomater, på en bädd av färsk bladspenat.

Fast, det är fortfarande för jävla tråkigt att stå vid spisen.

Rösta på mig

"Inte läge mamma"

Jag har haft tung huvudvärk i två dagar.

Finns bara två möjliga orsaker; antingen så kommer det bli ett sjuhelvetes väderomslag (har så kallat väderhuvud), eller så håller jag på att få influensa, eller nåt.

Talibanen frågar varför jag är så tyst. Jag förklarar.

"Det är inte bra läge idag mamma, du måste vänta till på fredag. Sen kan du bli sjuk."

Det är ordning och reda på min dotter.

Rösta på mig

Jag visste det!

Hämtar talibanen på dagis.

"Mamma, snälla mamma, kan vi åka och titta på några krockar?"

Rösta på mig

onsdag 21 november 2007

Västerås tur och retur

Talibanen får vara hemma. För att hon var mentalt inställd på det.

Det var inte jag.

Så vi drar iväg till Västerås på eftermiddagen. Jag hinner inte ens ut genom vägtullarna innan hon undrar om vi är framme snart.

På Essingeleden passerar vi en seriekrock med 4 bilar. I motsatta körfältet. Very spännande för talibanen. 15 min senare sover hon. Hela vägen dit. Och vaknar 15 minuter innan vi är hemma. Eller ja: hela resan skulle ta 3 tim. Om det inte var för att vi lyckades hamna mitt emellan två större trafikolyckor;

Mycket trafik. Står i korsningen vid Tensta/Rinkeby/Kista, eller vad det nu heter. Bilen glider fram. Tittar i filen till höger. Lagom för att se en kvinna köra på en man. Talibanen var helt fascinerad. Hon hörde ljudet.

Vi hinner 10 meter långsamt framåt. Sen krockar 3 bilar i den stora korsningen framför. En rejäl krock. Jag har första parkett eftersom jag är precis bakom.
3 brandbilar, ett gäng polisbilar och ambulanser. Och där fastnar vi. Värsta biofilmen.

Talibanen var helt exalterad. Skulle absolut kliva ur bilen. Hon kunde inte fatta varför hon inte fick. "Mamma, jag vill se vart dom har gjort illa sig." Hon har aldrig sett poliser, brandmän och krockade bilar på nära håll förr.

Och nog fan hann hon se. För där satt vi i över en timme. Sen fick vi köra förbi. Köerna var milslånga.

Så våra "sista" 15 minuter hem tog 2,5 timme.

När vi har läst saga så säger hon att hon vill vara hemma med mig varje dag. "För det var jättespännande att vara med dig mamma!"

Så nu är jag värsta action-morsan.

Rösta på mig

Jävlar - 4-års kontrollen

Jag insåg just att jag missade mötet idag.

Helvete. Jag måste alltså ringa henne igen.

Undrar om hon kommer i håg mig.

Sulle tro det va?!

Rösta på mig

Lite internätschonal kanske..

Häromsistens så lade jag ju upp min CV på en jobbsajt. Har inte hunnit fördjupa mig så mycket i saken.

Men.

Sen några dagar tillbaka så regnar det in så kallade matchningar.

Jag måste ha gjort något fel i ilskan.

För samtliga matchningar avser tjänster i utlandet.

Eller så är det ödet som vill föra mig så långt bort som möjligt.

Hhhm. Man kanske ska ta och läsa igenom dem.

Rösta på mig

tisdag 20 november 2007

Maginfluensa. Johejdu.

Jobbar som en galärslav med att få ut varor till kunder till julhandeln. Alla våra leverantörer har varit sjukt sena med leveranser, så det har varit lite körigt med arga telefonsamtal på sistone. Kan man säga.

Och i morgon får vi en jätteleverans med leksaker, som ska ut med vändande bilar. Denna leverans är flera veckor försenad, och skulle ha kommit idag. Så i förra veckan, när en av våra största kunder, DesignTorget, ringde och var fullkomligt vansinniga, så gjorde jag ett misstag. De ska öppna en ny butik i Västerås på torsdag.

Och jag, mitt dumma as, lovade att personligen köra dit med varorna. Ångrade mig i samma sekund, men insåg att jag inte har något val. 20 mil, eller vad det nu är.

Så morgondagen var planerad.

Tills dagisfröken ringde i eftermiddags och talade om att talibanen kräkts.

2 gånger. Det går magsjuka. Så jag fick order om att, om hon inte kräks resten av dagen idag, så får hon ändå vara hemma i morgon, men får gå på torsdag.

Mina Västeråsplaner skrinlades alltså. Jag fick lite lätt panik. Milt sagt.

Strax innan talibanen ska gå till sängs, så pratar vi om det här med maginfluensan. Hon har inte kräkts nåt mer, så jag sa att det kanske berodde på tårtan de fick äta idag. Hon är inte så van vid sötsaker.

Då kläcker hon ur sig anledningen. Hon böjer sig fram emot mitt ansikte och viskar;

"Det var inte tårtan mamma. Det var kritan!"

"KRITAN?!" Säger jag.

"Ja. Jag åt upp en krita. XXX slickade på sin, men jag åt upp HEEELA min!"

Så nu måste jag släpa med henne till Västerås. För jag lovade personalen att hålla henne hemma.

Åhh, jag är redan trött i öronen.

Rösta på mig

måndag 19 november 2007

"Snällkakor"

Vi hade ett litet världskrig med talibanen i går kväll. Det var så pass stort att hon idag hade rejäl ångest för sitt beteende.

Så när jag skulle handla idag så bad hon mig att köpa "snällkakor". För hon har bestämt sig för att bli snäll mot mig och pappa.

Jag säger att jag inte fattar vad hon menar. Ber henne förklara. Hon böjer sig fram mot mig. Och viskar. Högt och hemlighetsfullt;

"Igår, när pappa o jag var i Vällingbybutiken så gav Eva mig KAKOR, som man blir JÄTTESNÄLL av!"

Ahh, säger jag. "Du menar pepparkakor! Självklart. Jag köper upp hela lagret darling!"

Rösta på mig

Folk är tamejfan dumma i huvudet

Vi har en ny inredningsbutik i Vällingby Centrum. Hyfsat stor för att inte vara Folkhemmet, MIO etc etc.

När man kliver in där, så skall det mycket till för att INTE uppfatta det som en möbel- och inredningsbutik.

Så då undrar man, när någon kommer in och frågar om vi säljer "såna där klistermärkestatueringar."

???

Är dricksvattnet utblandat därborta?

Rösta på mig

söndag 18 november 2007

Sagornas tid snart förbi

Talibanen har, sedan en tid, varit mycket intresserad av bokstäver. Sen 1,5 år tillbaka så kan hon alfabetet. Inga konstigheter. De senaste veckorna har hon bett mig skriva ord med 3 till 4 bokstäver. Inga konstigheter.

I veckan sitter vi och äter middag. Hon tittar på mjölkpaketet. Och plötsligt säger hon "mellanmjölk".

Jag tappar nästan gaffeln. Men inser att hon måste ha hört mig säga det.

Igår är vi på bio. Jag tar fram en filmtidning. Pekar på några ord för skojs skull.

Hon läser dem.

Snart kan hon läsa sina godnattsagor själv.

Jösses vad bra.

Tror jag.

Rösta på mig

Gratis rabatter och alternativ medicin.

Vaknar och känner att någon har flyttat in i min hals. Inte läge nu. Bestämmer mig för att duscha och göra i ordning te.

Talibanen drack te, för första gången, i förra veckan. För att hon hade ont i halsen.

Sätter på teven under tiden som jag värmer tevattnet. Plötsligt hör jag att hon rabblar ett telefonnummer. Hon kommer springades ut i köket. Helt överexalterad. Säger att man kan ringa ett telefonnummer så får man köpa rabatter! Väl medveten om mina obefintliga skills i trädgården.

Jag känner inte för en invecklad förklaring om att telefonnumret går till ett försäkringsbolag. Där man kan samla sina försäkringar. Och få rabatter.

Talibanen säger att hon också vill ha ha te. För hon har fått utslag på handleden.
"Och då rinner teét ner inne i min arm, och då blir armen bra igen."

Ja. Why not?

Rösta på mig

lördag 17 november 2007

Män ska inte lägga sig i.

Maken har ju svårt för förändringar här hemma.

I synnerhet om det står "kronor" bakom förändringen.

Och om förändringar innebär att man exempelvis ska byta gardiner, ja, då förvandlas han till nån sorts neandertalare. Han kan på fullt allvar inte FÖRSTÅ varför man måste byta ut gamla gardiner. "Det är väl inget fel på dom andra?!" Och han har ännu inte smält att jag lade ut 15 000 kr för dessa. Det kommer han aldrig att göra. Och inte jag heller. För fula var dom. Så jag har bidat min tid.

Och för ett tag sedan anlitade jag gode vännen Sömmerskan. Och tillika Esteten. Jag hade en färgidé. Som var galen. Men hon tyckte det var ascoolt;

Svarta matsalsgardiner.

Mitt problem var ju hur jag skulle mörka det här för maken. Han är ju rätt disträ. Hade ju hoppats att han kanske inte skulle märka nåt. Men jag insåg att dessa svarta gardiner skulle bli aningen svåra att undgå.

Hur det nu kom sig, så fick maken reda på planerna. Han muttrade. Och jag dubbelmuttrade. Sen har tiden gått. Jag har inte haft tid att mäta och fixa.

Men i veckan kom gode vännen Sömmerskan. Och mätte. Och maken mumlade nåt om att det inte var "färdigförhandlat".

Och nåt om "då kan jag alltså gå och köpa en ny bil, utan att berätta om det då?!"

Vad fan. Vadå! Det är väl en jävla skillnad!

Väl?

Eller?

Rösta på mig

Postkodmiljonären. Hhhm, hur gick DET till?

Sitter med datorn i knät i soffan, och jobbar. TV 4 sänder just nu Postkodmiljonären. Tonåringen sitter intill. Med sin dator.

Plötsligt är vi båda mycket nära att tappa våra lap-toppar på golvet.

För Rickard Sjöberg ställer en fråga som handlar om MIG (och 24 av min f d klasskompisar)!! Den tävlande får inte veta rätt svar på en gång. Utan måste vänta på reklam. Så nu väntar vi.

Och hur i helskotta kom JAG in i den här frågesporten?

Kryptiskt va?!!

Uppdaterat: den tävlande vann just 30 000 kr på fullständigt värdelöst vetande. Måste vara en idiot som skapar frågorna.

Rösta på mig

På bio med talibanen

Jag har aldrig varit en mamma som pratar bebisspråk. Eller använder förenklade ord för att göra mig förstådd. Så hittills har talibanen haft rätt hyfsad verklighetsuppfattning. Har jag trott i alla fall.

Idag inser jag att hon är 4 år. Vi är på bio och ska se den animerade filmen Råttatouille. Som då handlar om en råtta, som vill, och får, lära sig att laga mat på en gourmetrestaurant i Paris.

Talibanen tjatar hål i huvudet på mig om att hon vill åka till den restaurangen och äta råttans mat.

Jag har en lång utläggning om varför det är omöjligt. Men hon ger sig inte. "Jag ska åka dit när jag är vuxen som du."

Rösta på mig

fredag 16 november 2007

Grava lässvårigheter.

Jag tror att jag har kommit på den perfekta julklappen till maken.

Jag tror att jag ska skicka honom på en matlagningskurs. Modell light.

Bad honom printa ut ett recept på nätet, köpa ingredienser samt läsa innantill.

Det var världens enklaste recept. Just för att det var han som skulle laga maten.

Som bl a innehöll ruccolasallad och persilja.

Vad tror du han köper?

Spenatsallad och gräslök.

Rösta på mig

Jag är trebarnsmamma. Ofrivilligt.

Jag har fött 2 barn. Men jag är mamma för 3. Den tredje är min make. Och chef.

Maken befinner sig i nya inredningsbutiken i Vällingby. För lite "fix".

Maken är MYCKET medveten om att mina lugna fredagar har blivit värsta måndagarna.

Så här ser min dag ut hittills. Och notera att klockan bara är 12.30;

Kastar mig in på kontoret för att färdigställa löner.

Make ringer. "Varför är du så jävla grinig jämt?", när jag får reda på att jag återigen blir ensam på kontoret. (De andra medarbetarna jobbar bara 4 dgr/veckan)

"Kanske har nåt att göra med att jag är ensam med telefonen, som ringer satan, och kunderna är galna,(För att de väntar på leveranser. Som är försenade från Tyskland, Estland och USA)och för att jag tänkte få lite avlastning."

5 min går. Make ringer: "Kan du åka över till revisorn med en pärm?" "Näe, jag skickar budkillen." Svarar jag.

En kvart går: Make ringer: "Kan du ringa Schenker fort som fan. Varorna från Estland blev inte upphämtade av fabrikens transportör. Kolla med Schenker om de kan hämta grejerna. Det brinner!"

Det kan dom inte. Jag emigrerar därmed på måndag. För våra leksakskunder kommer spränga vårt kontor.

20 minuter passerar. Make ringer: "Och glöm inte att ringa Tele2, och föra över mobilnumren."

En stund senare: "Kan du åka förbi xxxx (andra inredningsbutiken) och plocka upp en Brantevik Hallhylla?"

"Och hur skulle det gå till? Jag har MIN bil idag. Den går inte in." Säger jag. Och blir ännu mer gråhårig.

40 minuter passerar. Make ringer: "Fan, vi har ingen växel här."

Dom står TVÅ i butiken. Jag förklarar att jag har packat ordrar, och måste invänta Schenker. Som kan komma när som helst mellan 12-16. Så jag är fast här.

Så där håller det på. Och dessemellan så ringer kunder och gör beställningar. Eller klagar på att en lampa har gått sönder. Eller idiotsäljare som ska sälja reklamplatser. Och så vidare.

Nån som vill byta?

Rösta på mig

torsdag 15 november 2007

Trotsåldern. Geeez!

Man får inte slå sina barn.

Man får inte kränka sina barn.

Man får inte skrika på sina barn, som i och för sig också är kränkande.

Man får inte sälja sina barn.

Mmm. Talibanen har tur hon.

Hon har tur att hon har en mamma som inte gör något av ovan.

Fast. Är det okey om man GER bort dom?

Jag brukar säga att jag har fått henne för mina synder.

Fy för i helvete vad jag måste ha syndat.

Rösta på mig

onsdag 14 november 2007

Inte läge....att sitta på toa med telefon....

Min lilla älskade Taliban har "begåvats" med rejäla röstresurser. Gäll. Rösten når igenom allt. Och då menar jag ALLT!

Men, om du är allergisk mot toalettbesök, så kan du sluta läsa här.

Jag har ägnat mig åt 4 veckors diet. I söndags var det slut. Jag har därmed börjat min nya livsstil. Med annorlunda mat. Lite mer åt det gröna hållet. Utan att för den saken bli nån kanin. Ingen pasta. Mycket bulgur. Och sånt.

Den här nya livsstilen innebär att magen inte är som den ska. Efter 42 år av varierad fet mat, så har den fått en hälsochock. Har haft vissa problem med att utföra nr 2. Så att säga.

Men i går var det dags. Och eftersom man absolut inte kan göra det på jobbet, så höll jag mig hela dagen. Så när jag kom hem var det panik. Dock var jag "tvungen" att tömma tvättmaskinen först.

Sen kastade jag mig på toaletten. Precis när det var "för sent" så ringer mobilen. I min byxficka. Jag ser att det står "privat nummer". Som betyder att det är tonåringen. Så jag svarar.

Det är det inte. Det är BVC. Talibanen skulle ha varit på 4-års kontroll i somras. Men det har varit lite körigt. Så jag ringde häromdagen och pratade in på telefonsvararen. Att de kunde ringa mig för tidsbokning. Vi har ringt om varandra jättelänge och sköterskan har varit megasvår att nå.

Så nu ringer dom. Mitt i mitt nummer 2. Och jag kunde inte...hmmm....ta mig från toaletten. Och jag tackar gud för att jag precis innan tömt tvättkorgen på golvet, och delat upp högar. För det dämpade badrumsekot. Så att säga.

Så jag sitter där och pratar. Något stressad. Det känns lite obekvämt. Ja, du förstår.

Då öppnas dörren. Talibanen, som aldrig, NATURLIGTVIS, har sett mig på toa, med en telefon, säger högt:

"MAMMA, SITTER DU OCH BAAAAAJSAR?!"

Jag gestikulerar hej vilt, och mimar att hon ska vara tyst.

BVC-sköterskan undrar om hon ringer olägligt. Jag svarar "oh, nej, det är bara en pratglad 4-åring som låter."

Talibanen bryr sig inte för fem öre. Och fortsätter. Hööögt;

"MAMMA, MAN KAN INTE PRATA I TELEFONEN NÄR MAN BAJSAR! MAAAMMMA!"

Klart och tydligt.

Sköterskan säger lite försynt; jag kanske ska återkomma, om du är upptagen?

Jag svarar att det inte är några problem. Och känner att jag kallsvettas och blir, om än mer stressad.

Då. Precis då, händer något som aldrig brukar hända frivilligt. Totalt okontrollerat.

Värsta fisprutten. Som ekar i hela badrummet.

Talibanen, som aldrig har hört mig fisa, börjar asgarva. Och skriker:

"MAMMA! HA HA HA, MAMMA, DU PRUTTADE, NU FÅR DU BE OM URSÄKT!"

Jag avslutade snabbt samtalet och bara DOG. På fläcken.

Och nästa onsdag, 15.00, så ska jag med talibanen till BVC.

Tror jag skickar maken.

Rösta på mig

tisdag 13 november 2007

"Tyst ko, jag tänker!"

Talibanens favoritbok är serien om Mamma Mu (om en kossa, för er som inte vet). Denna kossa har en rätt kaxig kompis, som heter Kråkan.

Talibanen har, liksom många andra i hennes ålder, svårt att höra nyanser i ord, eller innebörden i vissa meningar.

Talibanen är också extremt duktig på att lära sig texter utantill.

Denna (jädra) fågelvän Kråkan är rätt burdus i sitt språk. Vilket då inte Talibanen uppfattar riktigt.

Så när jag häromsistens stod i en affär med henne, hon var lite smågnällig, så ställde jag en fråga till henne. Jag fick inget direkt svar, så jag upprepade frågan. Varpå hon svarar:

"TYST KO, JAG TÄNKER!"

Och JAG vet ju att det är ett direktcitat från boken.

Men det vet inte folk runt omkring. Så de höjer en aning på ögonbrynen, och undrar vad det är för huliganunge jag har.

Detta har hänt ett antal gånger, så nu överväger jag starkt att packa ned dessa böcker i källaren. Det är inte bara den meningen. För du kan ju tänka dig hur det uppfattas när hon t ex säger:

"Hörru din gamla kossa, nu går vi!"

eller

"Far och flyg din gamla ko".

Och inte hjälper det att jag, lite diskret, försökt tala om att det inte är så lämpligt. För i hennes värld så är Kråkan jätterolig och hon ser inga som helst likheter mellan en ko och en 42-årig lönnfet morsa...

Rösta på mig

måndag 12 november 2007

Fars Dag - resultat

Taliban väcker mamma.

Taliban gör, 90% på egen hand, en äggröra med skinka.

Hustru laddar två frukostbrickor.

Taliban tar fram Fars-Dag-teckning.

Tonåring, taliban och hustru sjunger "ja må han leva", enligt talibanens önskemål.

Maken blir glad. Fast undrar var presenten är...Hustrun blir irro.

Hela familjen äter, för första och sista gången, frukost på 8000-krs lakanen. Hustrun blir nervös över eventuella fläckar.

Familjen softar, och åker sen på överraskningslunch på nice restaurang. Maken glad.

Familjen åker till NK för shopping av 1 st vinteroverall.

1980 kr senare är maken mindre glad.

Familjen gör lite jobbärenden. Maken glad att få det ur världen.

Familjen åker hem. Tonåring åker till sin far.

Maken plötsligt trött. Och utarbetad. Och startar världskrig.

Hustrun hakar på och utvecklar det till 3:e världskriget. Hustrun går sen upp till sovrummet.

Make kommer och ber om ursäkt. Hustru också, fast hustru är frustrerad.

58 dagar kvar till julafton. Måste komma på bra make-julklappar...

Rösta på mig

lördag 10 november 2007

Fars-dag-ångest...

Som jag tidigare har nämnt så är min man extremt förtjust i bemärkelsedagar av alla de slag. Detta inbegriper naturligtvis presenterna. Om jag t ex skulle köpa honom mössa, vantar och halsduk, så MÅSTE det vara tre separata paket. Helst vantarna i varsitt paket. The more, the better.

Så du kan ju förstå hur besviken han kommer vara i morgon, när han för första gången under alla våra år, inte kommer att få någon present. Jag har inte haft en sekund över.

Så jag tänkte bjuda hela familjen på en nice restaurang istället. För vi umgås aldrig. Tyckte att det var en fiffig idé.

Men jag kommer inte att vinna priset för Årets Hustru. Den saken är säker. För det är presenterna som är det viktiga.

Rösta på mig

Märkliga konstellationer

Det är lika roligt varje gång.

Att få människor ur fattning.

Jag umgås med min f.d man. Och hans nya sambo. Dessemellan var han omgift, men tyvärr dog hon i cancer.

Exmaken har barn med alla sina "kvinnor".

Så när man är på nåt event, som t ex dagens dop av det senaste tillskottet, och man skall presentera sig för nya människor, så är det alltid lika roligt att sträcka fram handen och säga: "Mona, exfrun."

Folk stelnar ofrivilligt till. Man ser hur dom inte får ihop det i huvudet. "Ehh, är inte hans förra fru död?" Eller: "va, umgås han med exfrun?"

Efter hustru nummer 2:s bortgång så åkte vi allihopa till Grekland på semester. Den lokala befolkningen fick inte ihop det; "vadå, så du är mamma till tonåringen där, men inte till tvillingarna? Och han där är din man. Och den där är exmannen?"

Jag garvar alltid läppen av mig.

Rösta på mig

fredag 9 november 2007

Det är ju så typiskt. Han får ju alltid rätt.

Fredagar brukar vara min favoritdag. För att alla andra är lediga. Så jag har det lugnt och skönt. Ingen dum chef. Eller andra störande moment.

Den senaste månaden har fredagar utvecklats till värsta måndagar. Leveranser stup i kvarten, telefonen som ringer satan.

Så jag är helstirrig.

Chefen ringer mitt i allt kaos och säger att jag måste köra iväg en utlandsbetalning. "Bråttom som fan."

Jag skötte sånt här förr. Men har för mycket annat omkring mig, så det var ett tag sen. Fast, har men en gång lärt sig cykla...osv..

Chefen tillägger: "se till att du gör rätt, det får inte bli fel, för då blir det strul med bokföringen".

Jag lackar ur. Säger nåt om att jag inte är efterbliven och "jag veeeet för fan hur man gör."

Och vad händer? Jag drar i väg 100 000 kr, klappar mig på axeln. Ska precis sätta in fakturorna i pärmen. Och upptäcker att jag betalat fel. Jag har betalat fakturor som ännu inte har förfallit. Det är typ en månad kvar.

Kastar mig på telefonen till internetsupporten på banken, skriker "stoooopppa betalningen för jösse namn!"

"Nä, du vet, när du väl har godkänt, då har det gått iväg. Det går fort vettu." Säger bankmannen.

Jag ringer vår ekonomitantalona. Som säger att hon reder ut det på måndag. Chefen ringer. Jag förhalar. Han frågar om det gick bra. Om jag betalade rätt.

Så jag fick bekänna färg. Och väntade på det sedvanliga anfallet.

Det kom inget. Han till och med skrattade. Jag tittade på telefonen och undrade om "linan" var trasig. Sen. Av någon märklig tankeöverföringsanledning, så frågar han om fakturorna hade förfallit.

"Ehh, det var väl just den lilla detaljen som jag tänkte att du inte behövde veta", sa jag, och drog efter andan. Och erkände.

Och han blev inte arg nu heller.

Jag fattar ingenting.

Eller så hade han ätit lunch med nån snygg brud. Eller nåt.

Puuh. Ska nog hålla mig ifrån betalningarna tror jag visst.

Rösta på mig

Dyrast är bäst? Kan du ge dig på!

Vartannat år köper jag två overaller till talibanen; en billig och en dyr. Måste ha två då jag inte har torktumlare och måste hinna tvätta, ja du fattar. Lite för stora, så att hon kan ha dem i två säsonger. Det ena köpet får hon själv välja. Det andra bestämmer givetvis jag.

Så för några veckor sedan åker vi ut till Barkaby Outlet för att köpa hennes val. Hon hittar en beige overall på Arctic Kid, kostar runt 700-800 kr.

Jag har inte hunnit köpa "dyroverallen" ännu, så det har varit lite körigt med tvättandet av denna beiga overall. Häromdagen hjälper hon mig att öppna tvättmaskinen, bara för att konstatera att hållaren i blixlåset har slitits loss. Den har förmodligen fastnat i nåt av trummans små hål.

Detta resulterade i att overallen är helt söndersliten. Hela grenen, och även mitt på "låren", där inga sömmar finns, är heelt söndertrasat.

Talibanen, och tillika århundradets Drama Queen, faller omkull i en pose på golvet och gråter krokodiltårar. Det tar 20 minuter att lugna henne, med löften om att genast införskaffa en likadan (sulle inte tro det).

Sen kutar jag över till grannen för att låna en overall av henne.

Så idag skall jag till min hovleverantör. Jag ska till NK och spendera 1800 kr på en riktig overall. Av ett märke jag använt i alla år. Även till tonåringen.

Och reklamationen av den andra lämnar jag med varm hand över till maken. Han har precis rätt humör för att ta en dust med butiken.

Rösta på mig

Skolkade lite...

Ursäkta mig men jag skolkade från bloggen igår. Var på tjejmiddag och det blidde lite sent.

Jag återkommer i kväll!

onsdag 7 november 2007

Sådan dotter, sådan mor. OBS! Mycket långt!

När jag startade min blogg för många månader sen så hade jag en tonåring som svassade runt mig, som ville veta vad den hette. Jag ville inte delge henne det. Hon fortsatte att tjata. Och sa: "om jag får veta vad din heter, så får du veta vad min heter." Jag lät saken bero.
En dag talade hon om att hon rotat runt i min dator och, trots att jag har den sparade under ett aliasnamn i favoriter, snokat reda på den. Jag bad då att få reda på hennes.
Men se nej, det fick jag inte. Det gick ett par månader. Jag tog reda på vad hennes heter. Och har låtsats som om det regnat. Men så glömde jag bort namnet på den. Så jag var ute på en liten snokningsturné i helgen.
Och för en stund sen, när jag gick in där och kollade, så fick jag en chock, för hon har skrivit värsta kärleksbrevet om mig. Min bääääbis. Min stora stolthet.
Men så rundade hon av det med att avslöja mig! Och eftersom jag blev så glad över vad hon skrev, så kopierar jag här över det. För jag bidde lite stolt. I lööv you honey.

De allra flesta människor har någon (eller några) som de ser upp till. En människa som de beundrar. En människa som ger dem motivation i livet. En idol, eller en förebild.

Jag har också en förebild.
Ända sedan den stund då jag har varit så pass gammal att jag har förstått vad folk säger till mig, så har jag fått höra att jag är lik henne. Att jag är en kopia av henne, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Jag har inte tyckt att det har varit så roligt att jämt och ständigt få höra att jag är en kopia av henne; dels för att jag inte har velat förknippas med någon annan än mig själv, och dels för att jag inte alltid har sett henne som en förebild. Men åren har gått. Och idag vet jag att jag inte kan få en bättre grund att stå på, än den som hon har skapat till mig. Idag vet jag att jag inte kan få en bättre vägledare, bästa vän och förebild, än vad jag redan har.

Idag vet jag att ingen kan få det bättre än vad jag har.

Men trots att jag vet det, så visar jag min tacksamhet alltför sällan. Jag tjafsar, gapar och är allmänt hormonstinn, trots att jag vet att hon inte förtjänar det (njae, oftast inte, iallafall). Jag tar för givet, trots att jag vet att det är fullständigt idiotiskt.
Senast förra veckan, fick jag kommentaren: "Åhh, jag skulle dö för en sådan relation som ni har".
Och det är precis i sådana stunder, som jag inser att jag måste uppskatta det lite mer.

Jag har en förebild som har gett (och ger) mig allt. Jag har en förebild som alltid finns där för mig, trots mina hyperhormoner. Jag har en förebild som alltid älskar mig, oavsett vad jag gör.

Och det jag ville säga med det här otroligt känslodrypande (för att vara mig) inlägget, är att jag älskar henne också. Att jag finns där för henne med, även under hennes PMS-perioder. Att jag uppskattar henne också, trots att jag är värdelös på att visa det.

Min förebild och min livskraft är min mamma. För att hon är världens starkaste, och för att jag beundrar henne mer än något och någon annan.

(Även om jag blir lite förbannad för att jag vet att hon har spårat min blogg genom att spionera på mig på Playahead)

Behå. Inga enkla saker.

I dag bestämde jag mig för att köpa en ny behå. Big deal, tänker du.

Jo, det är en Big deal. För om man nu har två boppisar modell större, så är det tyvärr inte så att man kan slinka in på H&M och köpa nåt. Som normala människor.

Nä. Här får man gå till en så kallad specialistbutik. I mitt fall så ligger den i Gamla Stan.

Jag är lat. Mycket lat. Vill helst parkera i entrén till butiker jag ska besöka. Men ni som vet hur det ser ut i Gamla Stan, vet också att det inte är särskilt bilvänligt där.

Så jag fick gå. En lååång bit. Så jag drar mig alltid för dessa besökt. Dels för att mina behåar kostar 6-700 kr st, och dels för att det är sånt meck att ta sig dit.

Men nu gick jag dit i alla fall. Butiken är bra, för man finns i registret. Så man uppger bara sitt namn. Så, poff, så plockar dom fram behåar i rätt storlek.

De flesta kvinnor har noll koll på hur en behå ska sitta. Detta gällde även mig, innan jag hittade dit.

När jag var där första gången, så fick jag på mig en behå, som satt trångt som satan. Så att jag fick valkar. Inte så snyggt. Jag beklagade mig lite för Fru Behåspecialist och tillika butiksinnehavare.

Hon upplyser då mig att valkarna har INGENTING med behån att göra. Att behåns uppgift är att ha bysten i säkert och bekvämt förvar. Sen, om man får valkar runt omkring, det får resten av kroppen svara för. Att det är ointressant ur behåperspektiv.

Jaaahapp. Sa jag. Och betalade.

Idag bestämde jag mig för att vara wild'n crazy. För mina "vanliga" behåar var slut. Så jag köpte en guldfärgad.

Jösses. Har jag hamnat i nån sorts försenad 40-års kris?

Rösta på mig

4-åring säljes. Mycket billigt.

Vetefan vad det är i dricksvattnet här hemma, för jag har en helt jädra rabiat 4-åring. Om jag tidigare tycker mig ha haft perioder då hon varit pain in the ass, så var det rena förspelet. Hela veckan har varit ett ständigt krig.

Så nu jäklar åker hon ut på Blocket vilken sekund som helst.

Det ska tjafsas om ALLT;

"Det heter inte fibe, det heter five", säger jag när vi övar engelska.

"MAN FÅR SÄGA SOM MAN VILL."

"Det står inte 12, det står 21", säger jag när vi övar siffror.

"MAN FÅR SÄGA SOM MAN VILL."

"Du måste stava med två T, annars står det God Nat, och inte God Natt."

"MAN FÅR SKRIVA SOM MAN VILL."

Nu låter det som om vi har värsta skolan här hemma, men då bl a bästa vännen är amerikanska, och bor här 3-4 dagar per vecka, så har det automatiskt blivit så att hon vill lära sig engelska. Sen är hon inne i en period där hon vill lära sig att skriva själv.

"Nu är det dags att gå och lägga sig", säger jag.

"JAG BESTÄMMER NÄR JAG SKA LÄGGA MIG. INGEN KAN BESTÄMMA ÖVER MINA TANKAR."

"Mamma, du ska rita med mig nu!"

"Du bestämmer inte om jag ska rita med dig", svarar jag.

"JAG BESTÄMMER VISST ÖVER MINA RITBLOCK!

Så idag så säger jag att jag överväger att flytta härifrån. Att jag flyttar hem till mormor och morfar, för dom är inte elaka mot mig.

"DU MÅSTE BO KVAR HÄR FÖR DU ÄR MIN MAMMA!"

"Näe, jag måste inte det. För jag har bestämt att jag inte tänker bo med nån som är taskig mot mig, eller som säger emot PRECIS allt, och nu har jag fått NOG av det här tramset."

Säger jag. Och känner att den pedagogiska mamman är bortom all räddning.

Och så tillägger jag: "Eller så åker du ut på Blocket!"

Då får hon råpanik: "MAAAAAMMA, DU KAN INTE SLÄNGA UT MIG PÅ MINA RITBLOCK!"

Om en timme ska hon i säng. Och då börjar nästa världskrig.

Gode Gud, måtte jag vinna på Lotto, eller nåt, så jag kan dra iväg en vecka, tills den här mardrömmen har passerat.

Ja just det. Jag kanske ska berätta vad damen hade på sig idag. Trodde jag skulle dö, när vi kom hem och overallen åkte av: svarta strumbyxor med en miljon stycken Spöket Laban på. Till det hade hon en knallrosa gymnastikdräkt. Med en stor rosa ros på vardera axel. Från gudmor. Som kommer från Amerikat. Herrejävlar. Jag får en hjärtinfarkt endera dagen.

Rösta på mig

tisdag 6 november 2007

Gapa sig lite.

Hata-chefen-ilskan har lagt sig.

En smula. Den här gången. Tack vare det "kända transportföretaget", som hämtar och lämnar prylar hos oss varje dag.

Jag är mycket sällan otrevlig. Vi har många hämtningar/leveranser till vårt kontor. Alla från det "kända transportföretaget" är alltid väldigt trevliga. Kan bero på att vi alltid spelar hjälplösa blondiner. Och dom köper det. Och är schyssta.

Utom en jävel.

När han levererar prylar till oss, så dumpar han oftast allt på lastkajen. Eller på gatan. Eller i hissen. "Det är för trångt." Eller "jag har inte tid."

Så när vi kom i morse, så hade han dumpat 5 pallar på lastkajen. Värdet på varorna är en hel del.

Och efter att ha levt på ananas i två dagar (diethelvetet) så gick jag från 0-100 på en millisekund, och fick ett cp-anfall.
Och ringde det så kallade radiobordet.
Och laddade från tårna.
Och talade om att jag fanimej inte accepterar att han gör så.
Och "hade jag känt dig väl, så hade sagt att den där jädra chauffören skulle behöva lite analsex, eller nåt, så att han slappnar av lite och blir trevlig, men nu känner jag inte dig, så jag säger inte det."

Sa jag.

Och radiobordskillen sa bara "harkel, ja, okey, mmm, jo, jag ska prata med honom".

Så nu lär han garanterat aldrig bli en trevlig kille.

Men det var skönt att få gapa lite.

Och jag ska fortfarande söka nytt jobb.

Rösta på mig

Vadå följa traditioner. Make your own.

De senaste dagarna har talibanen varit a pain in the ass. Big time.

Så imorse fick jag ett tokspel på henne. Jag muttrade nåt om Tradera eller Blocket.Allt slutade med krokodiltårar och "jag looovar att aldrig mer skrika på dig mamma."

Så för en gång skull så var hon glad när jag hämtade henne på dagis. Men plötsligt får hon en gråtattack. Jag frågar vad som är fel.

Det visar sig att hon tycker det är orättvist att det är Fars Dag på söndag. Och Mors Dag på våren. Och varför finns det inte Barns Dag?

Jag hade inte hjärta att tala om för henne att Menlösa Barns Dag är i december. Så vi bestämde att idag så skulle det vara Barns Dag.

Så jag fick noga instruktioner om att då måste man ju få en överraskning. Och att det kunde vara vad som helst. Smått som stort.

Och eftersom man tillhör kategorin alltid-dåligt-samvete-mamma, så lämnade man henne i tonåringens vård, rattade ned till den lokala leksaksaffären. Och köpte en hemlis.

Så nu måste jag skriva in det här i kalendern. Så att man kommer ihåg det nästa år.

Men känner jag henne rätt, så lär man få inrätta Barns Dag några dagar innan Mors Dag också.

Och why not?

Rösta på mig

måndag 5 november 2007

Vad händer med kroppen egentligen?

Jag upptäckte just nåt märkligt.

Råkade hamna i källaren. I min klädkammare. Som innehåller "när-jag-blir-smal-kläder". D v s alla mina dyra märkeskläder, som jag har sparat. För att jag någon gång skulle bli smal och snygg igen.

Jag har gått ned en del i vikt de senaste 3 veckorna. Tillräckligt för att inse att jag kanske kan använda något från min guldgruva.

Nu till saken.

Jag hittar 8-10 kavajer som jag med lätthet får på mig. Blir själaglad.

Tills jag ska knäppa igen dem. Det går inte. Ballonisarna i vägen. Jag blir stensur.

Visst i helskotta brukar det väl vara så att man får mindre boppisar när man går ned i vikt?

Alltså. Jag har BESTÄMT för mig det.

Man måste alltså ringa farbror doktorn. För det lär ju garanterat bli billigare. Och snyggare.

Ja. Jag tror att det får bli så. Ska bara banta lite till.

Rösta på mig

Jämföra med verkligheten

Min chef säger ofta att jag har det bättre än andra. Eller: "så här är det i det verkliga livet." Bla bla bla.

Så när jag då får en kommentar av kära Monica där hon beskriver sin vardag, så undrar jag egentligen vad skillnaden är. Titta här;

Norska Monica skriver;
Du vet nog inte hur bra du har det! Ditt jobb är iallefall flexibelt , händer mycket , olika saker åker på ikea, sätter upp nya mässer , handlar inn saker,osv!Själv får man sitte inne med 17 stk lite galna människor, vissa verre en andra.

Mona svarar;
Jaaa, det låter ju väldans kul och omväxlande. Men när man agerat budbilschaufför tillräckliga länge, så vill man inget annat än att åka till ETT ställe, och vara där hela dagen. Och min chef är som 17 galna människor....no difference at all.

+ dårligt betalt, ingen risk tillägg osv!

Mona svarar;
Ehh. Jag tar endast ut "fickpengar". Och jag, om någon, gör mig mer än väl förtjänt av så kallat risktillägg, med tanke på all skit jag står ut med.

+ att du får gå till sängs med chefen Moohhaaaa, då kan du ju passa på att förhandla lite också efteråt hahaha

Mona svarar;
Hhm. Frågan är om man VILL gå till sängs med sin chef. Jag skulle helst gå i säng med min MAN. Fast det är klart, några sängförhandlingar har väl passerat genom åren.

Och DU jag menar inte att jag vil hoppa till sängs med chefen, absolut inte! Dessutom är chefen en hon.

Mona svarar;
Som det ser ut nu, så kan jag gladeligen byta honom mot en HON!

Och jag är fortfarande förbannad. Märks det..

Rösta på mig

Anger Management-kurs!

Okey. Jag kan konstatera att det inte är så bra att tillbringa 1 timme med att skriva, och lägga upp en CV på en jobbsajt när man är fly förbannad.

För nu kommer jag inte in.

För jag har glömt det jävla lösenordet.

Så nu måste jag vänta tills de mailar tillbaka.

Fan också. Jag som tänkte gå till mitt nya jobb i morgon.

För det är väl så det funkar?!

Eller inte.

Rösta på mig

Bloody Mondays!

Vad är det med måndagar egentligen? Jag HATAR måndagar.

Av olika orsaker så har jag min värsta arbetsdag på måndagar. Jag gör ett rutinjobb, som måste göras på måndagar. Och jag är den som måste göra det.

Och det kan jag leva med.

Men så har jag en chef, som de senaste måndagarna, förvandlas till komplett galning. Som inte har förmåga att hantera stress what so ever. Som är universums mest krävande människa. Som inte accepterar några som helst misstag. Ever.

När dessa två händelser inträffar på samma dag, så är ett världskrig oundvikligt.

Och inte gör det saken bättre att vi har ett sjujäkla humör båda två. Så gissa om det ryker!

Idag blev jag så arg, så för första gången på en miljon år, så har jag lagt ut mitt CV på en jobbsajt.

För jag har äntligen bestämt mig för att man inte MÅSTE jobba i hop med den man är gift med.

Satan. Jag är så förbannad så det bolmar ur öronen på mig.

Rösta på mig

söndag 4 november 2007

Man kan ju inte få allt i en man. Eller?

Tro't eller ej, men maken har många kvalitéer.

Dock saknas ett par väsentliga.

Först har vi ordning och reda. Hustrun förstår inte hur någon, som är sjukligt pedant med arbetspapper, kan vara så inihelskotta slarvig hemma.

Sen är det matlagning.

Det bara GÅR inte.

De få gånger han står framför spisen, så måste hustrun ge noga instruktioner. Och då pratar vi LÖJLIGT noga intstruktioner.

En gång, för många år sedan, när hustrun hade opererat ögonen, och var tvungen att ha dem stängda, så skulle maken laga mat.

Hustrun var någorlunda medveten om makens "skills", så något annat än makaroner och falukorv var inte aktuellt.

Världens enklaste mat. Tänkte hustrun.

Men det var när maken frågade hustrun hur tjockt man skulle skära falukorvsskivorna, som hustrun förstod att kökstjänsten för all framtid skulle tilltvingas henne.

Och hon är inte ens intresserad av matlagning.

Stackars barn.

Rösta på mig

lördag 3 november 2007

Rembrandt. Or not.

Mitt i garageröjningen frågar talibanen om jag kan titta på en barnfilm med henne.

Vi sätter oss i fåtöljen. Något i högra ögonvrån pockar på uppmärksamhet.

Jag vänder på huvudet och noterar att vi har ett konstverk mitt på den vita väggen.

Jag noterar också att det varken är jag, maken eller tonåringen som är orsak till denna målning.

Vad sägs om bläckpenna. Och krusiduller.

För ett par veckor sedan tycker jag mig se några konstiga linjer i parketten. Jag tror att det är repor. För jag får inte bort det. Så jag låter det vara.

I veckan sitter jag på toaletten på nedre våningen. Plötsligt ser jag omisskännliga pennstreck i bläck på dörrkarmen. Och på den vita badrumsdörren.

Jag har ett snack med brottslingen. Som loooovar att aldrig göra om det.

När jag nu då konstaterar ytterligare ett konstverk så säger jag:

"Du. Nu blir jag riktigt ledsen på dig. Nu har du förstört hela väggen. Och nu får vi köpa tapeter, i stället för att åka till Thailand. Och sen får vi nog prata om det här med lördagsgodis. Och om tomten.

"Men mamma, du och pappa behöver inte betala någonting. Jag har massor av pengar i min Barbapappasparbössa så jag kan betala det!"

Jag antar att den "om 5-år"-iga planen på omtapetsering kommer att ske snabbare än planerat.

Jädra skitunge.

Rösta på mig

fredag 2 november 2007

Sexualkunskap med en 4-åring...

Jaha. Då gick det inte att komma undan längre.

Under nån månads tid, så har talibanen då och då ställt frågan om hur barnen kommer in i mammans mage.

Jag har förhalat det hela, i väntan på att köpa en bra bok och berätta. Men hann inte.

I dag sitter vi i bilen. I baksätet sitter tonåringen med en kompis.

"Mamma, hur kommer bebisen in i magen?"

Kvävda skrattsalvor i baksätet.

En mamma som harklar, och hostar lite. Och kommer med en oerhört intelligent fråga;

"Eh, varför undrar du det?"

"Jamen, jag veeet ju hur bebisen kommer ut (gudskelov genom kejsarsnitt, i hennes fall), men hur kommer den IN?"

"Jaaadu. Det är ett litet frö som kommer in i mamman, och så simmar den in i ett ägg. Alltså, inte sådana ägg som vi äter till frukost. Sen får man vänta i 9 månader, det tar jättelång tid, sen kommer bebisen" Säger den puckade mamman.

"JAMEN HUR KOMMER FRÖET IIIIIIIIIIIIN, MAMMA?"

"Ehh, harkel, det kommer från pappans snopp."

Talibanen fnissar. "Va?! Pappans SNOPP?!!!"

Nu ligger två tonåringar dubbelvikta i baksätet och har klara problem med få ned luft i lungorna.

"MEN MAMMA, HUR KOMMER FRÖÖÖÖÖÖET IN I MAMMAN?"

"Ähhhum, ja, ehhh, alltså, pappan stoppar in snoppen i mammans snippa. MEN DET ÄR BARA VUXNA SOM FÅR GÖRA SÅ. INTE ENS STORASYSTER FÅR GÖRA DET." (well....)

Puh. Så där ja. Då var det klart.

Trodde jag.

"Men hur kommer fröet uuuuuut från pappans snopp, och in i ägget?"

"Jaaa. Hmmm. Alltså, det kommer ut från ett hål längst ut på snoppen."

Nu kastar sig den stora dottern ut från bilen, dubbelvikt. Kompisen klarar inte att hålla sig, och vrålar ur sig skrattsalvor. Talibanen blir confused, och undrar varför dom skrattar så mycket.

"För att du är så söt" får hon till svar.

"Jaha. För att jag är söt." Säger talibanen. Och byter samtalsämne till nåt helt annat.

OH MY GODNESS! Har inget minne att det var så här svårt förra gången.

Måste gå och köpa den där jävla boken. Känner jag henne rätt så kommer det följdfrågor. Vilken dag som helst. Och hon kommer GARANTERAT att be pappa visa hålet i snoppen i morgonbitti. Garanterat!

Inget fel på fantasin i alla fall!

Jag är, som bekant, på uruselt humör när jag vaknar. Behöver "vakna" i duschen. Ensam.

Är på väg in i duschen i morse, och talibanen rusar efter.

Jag frågar om det är okey att jag duschar själv. För att jag vill vara i fred en stund. Att jag vill att det ska vara tyst.

Vårt badrum är inte helt färdigrenoverat ännu. Bl a så fattas dörrkarmarna. Varför det är en springa in runt hela dörramen.

Talibanen tycker att hon kommer på en genial idé.

"Mamma, om jag står utanför och pratar genom springan, då kommer det ju bara smala bokstäver in till dig."

Det finns INGET hon inte har svar på. Stöööön.

Rösta på mig

Problem med stämbanden önskas, tack.

Är hemma med talibanen. Dag 2.

Jag är övertygad om att någon betalar henne för att prata.

Igår ber jag henne vila munnen lite. För jag har träningsvärk i öronen.

"Men mamma, om man inte pratar så ramlar tungan ner i halsen."

"Vem säger det?"

"JAG säger det. För så är det faktiskt. Och det är sant mamma."

Rösta på mig

torsdag 1 november 2007

Krypa sig lite

Ähhum.

Det händer sällan.

Men nu händer det.

Jag måste krypa till korset.

Jag hittade mina cd-skivor.

Noggrant instoppade i en programvarukartong. Av mig.

Förlåt mig lilla maken.

Rösta på mig

En efterbliven i grönsaksvärlden.

Jag är ingen vän av sallader och sånt tjafs. Barnen äter givetvis, men jag har bestämt mig för att jag är 42, och jag kan avstå sånt.

Och eftersom jag inte har någon större erfarenheter av grönsakslandet, så har jag heller ingen koll på kompletteringar såsom dressingar o dyl. Som jag absolut måste ha för att få i mig joxet.

För ett tag sen var jag på middag. Där serverades bl a en grönsallad med en kalasgod dressing. Jag blev förvånad över att jag gillade det. Frågade vad det var för dressing.

Det var Balsamicovinäger med hallonsmak.

Och nu är jag ju på diet. Vid några tillfällen de senaste 14 dagarna så har det stått "sallad" på menyn. Så jag tänkte att, om jag kan hitta den här hallonvinägern, så vore det ju finfint. Och jag hittade den.

Men varje gång jag har använt den i salladen, så har jag tyckt att det har varit aningen starkt.

För jag är inte en sån som duttar med ett par droppar. Nej, här hälls det.

Och det har liksom brunnit lite i munnen. Men jag har trott att det har varit min 42-åriga sallads-oerfarna munhåla som inte är så van. Så "jag vänjer mig väl."

Idag åt jag lunch. Sallad. Med hallonbalsamicovinägern. Känner att jag nog får lägga ned dom här salladsdagarna. För det smakar verkligen fööör starkt.

Jag råkar läsa på flaskan.

Att den ska spädas ut med vanlig olja.

No wonder att det har brunnit satan i munnen varje gång.

Rösta på mig

Saatana perkele!

Bestämmer mig för att försöka jobba. Måste fixa våra hemsidor. Till min hjälp har jag ett antal cd-skivor med produktbilder.

Dessa har legat i en påse. Som jag tog med hem. Letar som en babian. Borta. Frågar maken, om han vet.

Han säger nåt om "ja, dom låg inne på kontoret här, jag flyttade dem hit." Och pekar på min hörna av vårt långa skrivbord.

Och med denna tillkännagivelse så vet jag, av erfarenhet, att dessa cd-skivor kan befinna sig precis var som helst i världen.

För allt han tar i, försvinner mirakulöst!

Så nu blir det playtime heeela dagen.

Jag är redan trött.

Rösta på mig

"Host, host, mamma, jag är sjuk"

De senaste dagarna har talibanen harklat sig en del. Hon är väl införstådd med att i den här familjen blir man sjuk på fredag eftermiddag. Och är frisk på måndag morgon.

I morse säger hon: "mamma, jag har ont i halsen, fast det är torsdag."

Jag inser plötsligt att mitt när-vi-ska-vara-sjuka-skämt är taget på fullaste allvar.

Så jag meddelar att det går bra att vara sjuk på en torsdag också. Om det inte händer för ofta förstås.

Hon tittar på mig mig med sina stora blå ögon och säger: "Är det okey om jag är sjuk i morgon också mamma?"

Så idag är vi hemma. Och harklar oss.

Rösta på mig