Härom kvällen kommer 20-åringens pojkvän nedrusandes från deras rum och talar om att hon inte kan andas. Jag springer upp och hittar henne på golvet. Hon hyperventilerar och skakar i hela kroppen. Jag lyckas få ur henne att det sticker i bröstet och att hon inte känner sina armar. Jag kastar mig på telefonen och ringer 112, som skickar ut en ambulans. Minuter kommer nu att kännas som timmar.
Och här kommer det skumma. Mitt beteende. Jag är en så kallad "doer". När något händer så kopplar jag in autopiloten och stänger av alla känslor. Alla. Och gör de mest besynnerliga saker.
Som att kolla mig i spegeln och vara säker på att jag kan ha på mig kläderna på akuten. F-n, bopparna ploppar fram för mycket i den där urringningen, bäst att ta på sig en tröja över. Kan inte se ut som en hooker på akuten.
Tittar in till 20-åringen, hon har fortfarandes svårt med andningen. Springer upp och nedför trappan för att kolla om ambulansen kommit. Maken och pojkvännen sitter vid hennes sida. Jag stänger av igen och går in i badrummet och sätter på mig parfym. Måste lukta gott på sjukhuset. Varför har jag inte vikt ihop de nytvättade handdukarna. Bäst att göra det. Jag hör hennes svårigheter med andningen, jag går in till henne och böjer mig över henne och känner att mitt hjärta nog stannar vilken sekund som helst om inte ambulansjäveln kommer snart. Tar telefonen och ringer 112 igen.
"Den är på väg".
"Jag är aningens stressad eftersom ni haft grova problem att hitta hit förut och hon mår sämre." Och syftar på när talibanen satt en en 10-krona i halsen för 5 år sen och ambulansen åkte fel. Talibanen var mycket nära att dö, enligt läkaren, när vi väl kom in och hon akutopererades.
"Ja, men den åker från Upplands Väsby."
För utomsocknes kan jag berätta att det är cirkus 30 minuter därifrån till Bromma. Och från mig till akuten ca 5 minuter med blåljus. Så det är en jävla skandal.
Jag tänker att jag nog måste ha med mig en bok. Natten kan bli lång. Måste nog också ta med en varm tröja till 20-åringen. Jag vet att det ibland är kallt på akuten. Med min nötallergi så har jag ju lyckats hamna där ett par gånger.
112-personalen hör dotterns andningsvårigheter och kopplar in en sjuksköterska. Han säger att det viktiga är att hålla henne lugn. Jag lägger på, vänder mig mot maken och pojkvännen och säger:
"You have to keep her calm. Its important to keep her calm." Och inbillar mig att hon inte förstår vad jag säger. Öhh...
Går ned för trappan och öppnar ytterdörren. Inga sirener. Vilken väska ska jag ta.Kanske bra att lägga i en flaska vatten och lite kex. Man vet aldrig. Tänk om hon dör. Tänk om hon dör. Vad gör jag då? Tänk om hon dör. Kan man överleva nåt sånt? Tänk om hon dör? Stänger av. Just det ja, vigselringen och klockan. Upp för trappan och in i sovrummet för att sätta på mig det. Går tillbaka till dotterns rum. Hon tappar medvetandet och får konstiga ryckningar i kroppen. Jag ska döda ambulansjävlaidioterna om dom inte kommer nu nu NU!
Går nedför trappan, på med skorna, nä, byter till de svarta, de passar bättre, ut på gatan. Lyssnar, hör inget. Går fram och tillbaka. F-n, häcken är för hög, vi måste klippa snart. Nu kommer den. 20 minuter från det att jag ringde första gången. Ska man dö säkert, så ska man vänta på ambulans i 20 jävla minuter.
De undersöker, lyssnar, tar blodprov men kan inte förstå vad som är fel. De frågar var hon varit under kvällen. Om hon varit ute och partat.
"Hemma, vi har haft ett födelsedagskalas för vår andra dotter, så hon har varit hemma hela dagen och kvällen. Hon har inte druckit. Hon använder inte droger. Äter bara p-piller och har migrän." Säger jag. Och ser hur de tänker: "..en av alla morsor som tror de har koll på sina barn." Att jag har...tänker jag.
Sitter i ambulansen. Föraren säger att det finns 30 ambulanser som ska täcka upp 2 miljoner människor i Stockholm. Att politikerna tycker att "lite svinn får man räkna med." Han säger att han aldrig varit i vårt så kallade "välmående område". Att han bara brukar köra i mångmiljonprojekts-områden. Jag tänker att jag skiter i det. Jag tänker att jag hatar Landstingets nedskärningar. Jag tänker att jag betalar miljoner i skatt, jag tänker att jag ska köpa mig en egen ambulans. Som ska stå parkerad utanför min nyklippta häck.
Dotterns pappa kommer i illfart med en taxi. Varit ute på galej med sin fru och är inte så nykter men livrädd.
Vi sitter flera timmar och väntar. Och väntar. Hon piggnar på sig. Och de kan inte hitta orsaken.
Vid 4-tiden får vi åka hem. Med löfte om att de hör av sig om proverna visar på konstigheter.
Och jag hade väskan full med böcker, kex och vatten.
Men hon lever.
Uppdaterat: Initialt trodde de att det rörde sig om en större panikattack, men då hon har haft det förut, så sa hon att det här kändes helt annorlunda. Det massiva trycket över bröstet och bortdomningen i armarna var en ny känsla. Efteråt, och nästa dag, var hon öm i hela kroppen.
