onsdag 30 september 2009

När man är sugen fast man inte är gravid, och snopet värre.


Fick ett megasug efter glass. Vi snackar graviditetssug. Ni som vet, vet att sånt går inte att få bort.

Visste att det låg ett paket med Dajmstrutar i frysen nere i källaren.

Går en kilometer ned dit bara för att konstatera att det, SOM VANLIGT, låg ett tomt paket där.

Känner plötsligt att jag faktiskt nog dör om jag inte får glass just precis nu. På riktigt.

Frysen är den sån däringa här-kan-man-gömma-sin-mördade-fru-frys, så när jag rumlat runt i den ett tag så hittar jag ett halvfullt paket med favoritvaniljen. Dock är min frys inte bara störst i Sverige, den är effektiv också. Glassen är stenfrusen och jag vet av erfarenhet att det tar fanimej en timma innan man kan äta den.

Jag ville ha glass nu, nu, nu!

Och mindes plötsligt vad någon en gång sagt: att man kan tina den i mikron i typ 40 sekunder.

Halvspringades med snålvattnet rinnandes, rusar jag upp för trapporna, in i köket och trycker in den i mikron.

Under tiden svarar jag på mail. Och försvinner från verkligheten en stund. Plötsligt piper mikron till och jag hastar ut i köket.

Nu jäklar ska det ätas glass. Trots att det ringer V I K T V Ä K T A R N A 200 POINTS, i öronen på mig.

Tittar ned i glassbyttan och konstaterar att jag måste ha satt klockan på 4 minuter.

Man behöver inga större studieskulder för att lista ut vad som händer med en glass i en mikro på 4 minuter.

Och inte en käft i världen kan få mig att tycka att varm milkshake är gott heller.
Hur desperat jag än må vara.

När kattf-n är borta.

Jag var som bekant borta hela helgen.

Och lämnade talibanen ensam med maken. Eller tvärtom kanske jag skulle säga.

Idag noterar jag en fläck på vår beiga soffa.

En icke tvättbar liten sak. Fläcken alltså.

Jag stirrar på talibanen.

Som är blixtsnabb;

"Men titta, soffan har ett födelsemärke!"

Kan för övrigt meddela omvärlden att maken godkänt inköp av ett stycke ny soffa. Ska bara ta mig tid till det.

Kommer ju kännas svinbra att sitta i en soffa från IKEA för 5 tusen spänn, när man har en ny från Ekerö Möbler på vinden.

Ni nya här: makejäveln köpte en soffa förra året utan att rådfråga mig. Den var asdyr, extremt oskön. Dessutom världens hårdaste. Jag besitter förvisso storlek XL på den bakre regionen, men inte ens det hjälper.
Så nu står halva soffan på vinden, den andra halvan i tv-rummets ena hörna. "För det är ju bra när vi har många gäster hemma!" Vilket vi har två månader om året; juli med plenty av födelsedagar (då vi är utomhus!) och december.

Väry good, väry good.

Ni som läser mig.

Förlåt att jag tjatar men jag har verkligen bloggvärldens bästa läsare.

Lätt.

Smaken är som baken. Eller snarare finsk.

Vi säljer väldigt dyra svensktillverkade, egendesignade, matbord.

Ett av dem är vårt så kallade slagskepp. Ett bord i ek, med en "löpare" av annat träslag. Mest sålda är den med inslag av valnöt.

På denna mässa så brukar vi alltid beställa en uppsättning om 6 stolar för att matcha bordet. (Stolarna tillverkas i nåt annat land och vi köper dem färdiga så att säga.)

Maken är stolschef. En uppgift som bör tas upp för diskussion efter denna mässa.

Till vårt fina, fina matbord har han beställt skinnstolar. Inga konstigheter.

Innan maken kommer idag så monterar vi upp bordet. En nätt liten sak om 100 kg...kvinnor kan..typ.

I alla fall: jag sätter ut de beställda stolarna och tänker att jag ska ta bort skyddet för stolsbenen lite senare, när vi är mer klara i montern.

När lite senare infaller så får jag ett psykbryt då jag ser benen. Som jag GIVETVIS tog för självklart skulle vara i ek. För att GIVETVIS matcha bordet.

Nehejdå.

De finska anlagen dök plötsligt upp from middle of no where, för benen är mörkt, mörkt, jävligt mörkt bruna. Om inte till och med svarta.

Have one guess om vad jag tycker om saken.

Och det är ju bara att be till Gud att de kommer några finnpajsare och köper denna utställningsgrupp.

Dag jävla 3



En ny härlig dag.


Har samma kläder för andra dagen i rad. Inkluderat en dusch och trosbyte. När är det man börjar lukta?

tisdag 29 september 2009

En jävla cepedag ur mitt liv. Herregud så långt inlägg!

Tänkte inte berätta om vad jag har gjort idag, men jag gör det ändå;

Kliver upp kl 6.00, är duschad och klar 6.15 och sätter mig och jobbar en stund. Blir ju inte så mycket administrativt gjort när det är mässdagar.

Klockan 9.00 har jag ett möte med en leverantör, som kommer och levererar varor till vår monter. Vi skall alltså ses på mässan. Han bor inte i Stockholm, så han får åka en bit. Viktigt alltså.

Klockan 8.05 ska jag precis göra frukost när tonåringen ringer. Och har panik. Hennes skolklass är ute på nån jäkla ö ute i skärgården. Har tältat över natten. I ösregn. Hon har blivit svinsjuk och har feber.

Mamma hämta sig lite. Hon talar om att de alldeles strax ska paddla tillbaka kanoterna till fastlandet. Ingarö. Inget ställe jag har varit på tidigare.

Jag får skita i frukosten och kastar mig i bilen då jag som sagt har mitt viktiga mässmöte att hinna till.

Min bil är utrustad med GPS. Min bils GPS gillar inte adresser utan gatunamn. Alltså inga jäkla campingområden som heter si eller så. Som t ex just Södersved. Men jag tänker att det inte kan vara så svårt. Så jag kör på vinst och förlust.

Och kör. Och kör. Först förvirrar jag mig in i skogen och efter några kilometer tar vägen plötsligt bara tvärslut. Poff, slut. Mitt framför några tallar.

Så jag får backa jeephelvetet en dryg kilometer, innan jag hittar en glänta jag kan vända i. Och det var ju inte alls jobbigt. Vidare ut på vägen. Har tonåringen i telefon hela tiden. Hon är jättesjuk. Går och går i skogen. Och letar desperat efter en normal asfalterad väg. Hamnar mitt ute på äng. Medan jag kör vidare. Någon helt annanstans. Visar det sig.

Jag kör så långt ut på Ingarö att vägen faktiskt slutar vid vattnet. Bara sådär. Hade jag legat i 120 så hade jag kört rakt i.

Så det vara bara att vända och köra tillbaka. Och klockan gick. Nu var den 8.55 och jag var på jävligt gott humör. Eller inte.

Fortsätter att köra med tonåringen i örat. Hör hennes flås och mera desperation. Jag inser att det här inte går och jag är nästan tillbaka vid påfarten till Ingarö, på väg till Stockholm igen alltså, när jag ser henne. I sista sekunden. Hon kommer bärandes på allt vad en natt i ett tält kräver. Och kastar sig in i bilen. Fullständigt övertygad om att det senaste dygnet var så nära döden hon någonsin har varit.

Järnet till mässan bara för att missa leverantören. Som Gudskelov är en förstående sådan (tack Micke!) som fixar allt själv. Jag tömmer bilen på grejer och måste åka till ett företag I Hammarby Sjöstad för att hämta en kortdragare. Så att vi kan håva in lite stålingar via betalkort under mässdagarna. Tonåringen är nästan i koma men har inget annat val än att följa med.

Jag hittar inte så bra i Hammarby Sjöstad. Det gör inte min GPS heller eftersom stora delar av området är nybyggt.

För er oinvigda så kan jag berätta att man först måste åka i en svinlång tunnel. Jag råkar prata i telefon. Med idiotchefen. För ungefär 8:e gången. Som jag berättar om senare. Jag kollar inte så noga och plötsligt råkar jag komma ur tunneln och svänga in på en väg där det är förbjuden infart. Nåt med Vattenfalls område och aja-jävla-baja här får man inte åka.

Jag inser att det är no way out. Kan inte köra tillbaka för då kommer jag att köra MOT riktningen i en av Stockhloms mest trafikerade tunnlar. Ingen bra idé. Tonåringen får ett stönanfall och undrar varför jag inte är som alla andra, nomrala människor. Som HITTAR rätt. Och tillägger att hon nog inte vill att jag lär henne att köra bil. Förstår fan inte alls vad hon snackar om.

Precis då så ser jag en bil framför mig som kör igenom en stor jättegrind, som just öppnar sig. Jag piper emellan in på det förbjudna området. Och kör.

På något jäkla konstigt sätt hamnar jag till slut vid ett område där man bygger lägenheter. Fullt med lastbilar, kranar och annat skit. Jag är instängd och får sitta en kvart och vänta. Tills en Skanska-kille kommer fram och säger att jag nog får lov att köra mot enkelriktad därborta till vänster, annars kommer du få stå här tills nästa vecka. Typ.

Så jag kör in på en väg. Mot trafiken. GIVETVIS får jag ett möte i form av en lastbil. Tonåringen gömmer sig i sin halsduk. Jag lyckas svänga och trixa och kommer till slut ut på en normal jävla väg.

Efter ytterligare lite felåkningar så kommer jag fram till resmålet och kan plocka upp kortapparaten.

Hem och dumpa tonåringen.

Iväg till butiken i Vällingby för att hämta varor till mässan. Då ringer Tara-Christina. Och vill äta lunch. Jag vill också men har minimalt med tid. Å andra sidan så har jag inte ätit frukost.

"Var är du?" frågar hon.

"Precis vid Brommaplansrondellen" svarar jag.

"Jamen jag är strax där också!" säger Christina.

Så jag svänger runt ett par varv i rondellen tills hon kommer. Sen sladdar vi in på ett kondis och hon bjuder på ljuvlig räkmacka och chokladbiskvi.

Jag drar vidare till Vällingby och möter upp hysterisk make. Lastar bilarna fulla och är tvungna att dra till UPS kontor för att hämta varor som är försenade.

Man kan säga att åtminstone min bil var stenfull redan innan vi kom dit, men vi lyckades med konststycket att trycka in 12 kartonger till i våra bilar. Har jag sagt att jag är en jävel på att packa!

Till mässan och tömma.

Och maken ja.

Han har tappat kompassvattnet helt.

I två veckor har han tjatat om att vi inte har prylar så att det räcker. Jag har inte varit särskilt orolig. För vi har ALLTID tillräckligt med varor.

Men se maken har jävligt kort minne. Så han beställer lite stolar. Matbordsstolar. Barstolar. Barpallar. Och lite annat.

Man kan säga att det just nu är lätt att tro att vi endast är i stolbranschen.

Till råga på allt så "glömde" han meddela oss att nästan alla stolar måste skruvas ihop av oss. Och det tar ju ingen tid alls. NEJ-jävla-DÅ att det inte gör.

Maken kliver in i montern och börjar irra omkring som en gnu.

Till slut får vi nog och ber honom dra. Fort som fan. För han stressar livet ur oss.

Några timmar senare ger jag upp och åker hem.

Klockan är 19.00 och jag är mer död än levande. Montern ser ut som fan, vi har en miljard varor att prismärka. Klockan 18.00 i morgon öppnar mässan. För VIP-inbjudna och press.

Klockan 07.00 ska jag vara där.

Skål.

En tisdagkväll i finområdet.

Maken är barfota och trampar på en spindel ute i hallen.

Då ska man ha två saker klart för sig.

Maken är fullkomligt jävla skiträdd för spindlar.

Och alla som har varit här kan bekräfta för hela världen att just våra spindlar tillhör modell svinstora. Vi pratar anabola spindlar här. På heder och samvete.

Så jag hör honom gasta där ute och hoppa på ett ben in till badrummet.

Själv har jag nyss kommit innanför dörren och sitter i soffan och trycker i mig en halv pizza.

Känns ju som om Viktväktarna är on hold den här veckan också.

Justice Department.


Ska hämta grejer på UPS. Upptäckte att jag just ställt mig på VD:ns plats. Då får han väl hoppas att det går fortare att jag hämtar våra grejer, än vad det tog för dem att få häcken ur vagnen.

Gatuarbeten in the hood.

Sen nån månad tillbaka har vi haft fullt ös utanför fönstren från 7 på morgnarna.

Gatukontoret har bestämt sig för att vår gamla gatubelysning inte duger här i finområdet.

Nä, nu får vi flashiga nya lampor. Som lyser så fint in i soffan. För att inte tala om hur ljust och fint det numera är i tonåringens rum.

Och lilla gatukontoret har en väldig tur att just den här husinnehavararen är uppe innan tuppen ens tänkt tanken på att vakna.

Så jag småler när jag 06.50 sittandes i soffan noterar att de inte lyckades väcka mig den här morgonen heller.

måndag 28 september 2009

Om att göra bort sig.


Vid middagen frågar talibanen varför jag aldrig har örhängen. En stund senare tejpar hon fast ett par egenhändigt gjorda i papper.

Ytterligare en timme senare sitter jag för första gången på föräldraföreningens årsstämma. Och blir invald i styrelsen. Kan säga att folk nog undrar vad jag är för jävla tomte med en handväska från Louis Vuitton och fasttejpade rosa pappersörhängen.

Fast det är klart: är det kristider så är det kristider. Man måste anpassa sig helt enkelt.

När man har en Volvoverkstad.


I torsdags så skulle notan landa på 15.000 kr. Så här såg räkningen ut när jag kom.

Ska fanimej köpa en Trisslott.

Innan startskottet.


Om 4 dagar tar jag en ny bild. När det är packat med folk och 38 grader varmt här.

Om de rätta valen. Eller att kanske vara blond.


Om man väljer att alltid köra Volvo bara för att verkstaden i Alvik är Sveriges i särklass bästa, är man korkad då? Maken tjatar BMW eller Merca varje år men jag tvärvägrar.

söndag 27 september 2009

Tv-reklam. Hur tänkte man här?

Precis när jag ska slå igen locket till datorn hör jag en tv-reklam.

Om en ny målarfärg.

Och är tydligen inte tillräckligt seg i pallet för att undgå speakerns:

LADY Easy Clean , lätt att tvätta bort onödiga fläckar.

Nu börjar vi om här va.

Ett reklaminslag som visar oss tittare att nu finns det minsann en ny målarfärg ute i handeln.

En kvinna som målar på en vägg hemma. Och "kliver" in i den målade väggen. Som består av en streckgubbe. Typ.

Hon dansar runt med den av henne målade streckgubben.

Tills hon kastas ut från bilden och landar på golvet, för att maken plötsligt står och torkar bort färgen från väggen.

Och så avslutas det hela då med: "Lady. Easy clean, lätt att tvätta bort onödiga fläckar."

Som om vi kvinnor skulle vara några jävla klåpare när det kommer till att måla.

Var fan är Schyman-tanten när man behöver henne?

Herrejävlagud. Och lite till.

Jag är ingen större vän av alkohol.

Faktiskt inte. För jag gillar inte att tappa kontrollen. (Vilket jag har en tendens att göra.)

Och man gör märkliga saker när man intar alkohol, förlåt; andas skärgårdsluft.

Som att komma på idén om att anlägga en vänskapsrabatt.

Jamenfan, fråga mig inte vad vi styrde med. Det pratades sätta blomlökar och vårda rabatten lika ömt som den livslånga vänskapen.

Amenvisst.

För när man inte har en taliban att ta hand om så känns det inte särskilt obekvämt att sitta i mitt en rabatt och gräva, med en blomspade i ena handen och ett glas vin i den andra.

Klockan 14.00 en lördag.

Icke det minsta kan jag säga.

Fast, ska sanningen fram så blev det lite mer vin än lökar. Och inte hälldes det upp från flaskor.

För om man är bofast på en skärgårdsö, med båt som enda färdmedel, ja då ser man till att förråden är fulla.

Och så här i efterhand så hade det kanske varit bättre om vi sett till att de fortsatte att vara fulla, de där förråden. Let me tell you.

När jag vaknade i morse så var jag inte så jävla stöddig direkt. Jag är för gammal för sånt här skit helt enkelt.

Hur som helst så löste vi samtliga världsproblem, när vi ändå var igång. Så det behöver ni inte tänka på nåt mer.

Och just det ja, vi bestämde oss visst för att bli flator med tiden också. Vi ska bara styra upp vår män lite först.

Jo men faktiskt. Tänk till lite nu kära vänner: allt blir ju fan så mycket enklare.

Ibland säger en bild mer en 1000 ord.



lördag 26 september 2009

Konvertera.


Ibland undrar jag om det inte vore lättare att byta sida. Eller?!

Om 40+


När man kommer över fyrtio så verkar det hända konstiga saker. Som att sitta på en brygga och glo över vattnet klockan 7 på morgonen. Lite svampplockning på det här, och man cashar in ytterligare stilpoäng. Eller var det vuxenpoäng? Well, not today. Idag ska det fortsättas att speakas english och dricka sig lite vin. (Törs fan knappt andas om att jag saknar los talibanos.)

fredag 25 september 2009

Om att passa på.


Jamen varför inte?! Because Im worth it.

Lite högre status.


Alltså, för någon som är van vid City Gross, så är det här rena rama NK. Nu jäklar ska det frossas!

Ro hit med lite statistik tack.


Okey, får jag sitta inne längre för mord på maken kontra chefen? Och i så fall förneka nåt samröre med den som det är högst straffsats på. Sen finns det väl nåt som heter förmildrande omständigheter va?

Efter hårda förhandlingar. Och dricka sig lite i helgen.

Efter ett halvt världskrig och deala och weela på hög nivå, har jag lyckats med konststycket att tjata till mig en helg UTAN familj.

Lite ensamtid. Alltså från make och barn.

Jag ska ut till skärgården. Till bästa vännen. Som är amerikanska, och har storbesök från Las Vegas här.

Och eftersom jag alltså, för första gången någonsin, inte har talibanen med, så behöver jag inte ha några bevakningsantenner utfällda. Very relaxing.

Det ska drickas vin. Plenty. Det ska ätas. Plenty. Det ska pratas. Ännu mera plenty.

Jag åker hemifrån kl 15.00.

Och hade min agenda till dess planerad i sekunder. För vi har mässa nästa vecka.

Men maken har nogsamt sett till att jag ska vara fullständigt sönderstressad innan jag når bryggan. Det är 10 telefonsamtal, några "måste fixas idag" blandat med "kan du ordna det här också så skulle det vara jättebra".

Så scenariot för kvällen är följande:

Antingen somnar jag med huvudet i maten

eller

så kommer min ovana vid alkohol i kombination med veckans stress att få mig aspackad.

Och det gick ju inte så bra senast.

En sorts själavård på en fredag.


Nästa vecka så kommer allt att handla om fötter. Om att överleva. Jag gör mig redo. Synd att maken inte är fotfetischist, han hade fått en trevlig kväll. Suga sig lite tår kanske. Nämen allvarligt, fatta att det finns såna!

Tjall-Stina


I finområdet tävlar man under september mot en annan skola, om att få barnen att GÅ till skolan. Varje dag skrivs antalet gående upp. Vinsten är en ansenlig summa på 10 000 kr, så alla försöker anstränga sig. Jag lämnar aldrig, men idag ville talibanen det. Jag var stressad då jag hade en tid att passa, så vi tog bilen. Men jag tyckte att jag var osedvanligt smart då jag parkerade halvvägs från skolan och promenerade fint resten av vägen. Tills vi kom in i klassrummet och talibanen ropade högt: VI ÅKTE BIL IDAG!

torsdag 24 september 2009

När man blir förbannad på gubbajävlar.

Idag höll jag på att köra över en gubbjävel. På riktigt. Med flit dessutom.

Jag kommer åkandes med jeepen och skall strax svänga ned i ett trångt garage, som ligger under ett bostadshus mitt i city.

Före mig ligger en Volvo S60. By the way en exakt likadan bil som jag på måndag ska betala 15 000 jävla kronor för att få lagad.

..fast min har turbomotor förstås. Inte nån mesig pruttmotor på 2,4 l.

Very well. Gubbjäveln stannar mitt framför mig och dubbelparkerar. Precis en centimeter från garagenedfarten.

Jag sitter TYVÄRR i telefonen och pratar viktigheter med någon. Så jag kan alltså inte dra ned rutan och be idioten att flytta på sig.

Han känner väl på sig att han har en kärring i häcken som stirrar på honom, för han vänder sig om samtidigt som han meckar med något i bakluckan.

Jag ser att munnen rör på sig. Nåt om "använd ratten". Typ.

Vet ni hur svårt det är att gestikulera till någon, utan att visa det mittersta fingret, och få personen ifråga att fatta att han är ett ärkearsel?! Att jag mer än gärna kunde använda ratten, med konsekvensen att jag skulle mosa hans ena flygel.

Till slut kunde jag avsluta samtalet och dra ned fönstret. Precis då är han på väg in i en port men vänder sig om och säger något stöddigt.

Jag ifrågasätter hans intelligens och han kontrar med att jag borde "köpa en mindre bil om du inte kan hantera den".

Jag är inte en person man ska bråka med när jag är på det humöret. Jag är en jävla ragata om man träffar på mig på fel dag.

Men eftersom jag har en passagerare med mig i bilen så måste jag anstränga mig Å DET YTTERSTA för att uppföra mig vuxet och inte köra över idioten.

Man kan helt enkelt säga att gubbajäveln kan skatta sig lycklig som överlevde situationen.

Ja. Det betvivlar i alla fall inte ni som har hängt här ett tag.

Korsavel


Man kan säga att jag gillar att utnyttja det bästa av världar.

Joråsatt

Nästa torsdag, den 1 oktober, så startar Hem- & Villamässan i Älvsjö.

Nu är det så att jag har en bil som kommer kosta en smärre förmögenhet att laga, så jag skulle uppskatta om ni som bor i närheten kan komma till mässan och handla. Typ mycket.

Ta med er tjocka plånboken, jag har en stor monter.

Hjälp tant lite här nu va!

När darlingen är sjuk.



Det har hostats ett par dagar här nu.

Och med tanke på att det bara är ett par veckor sen som det lades ut 4 000 loppor för att laga nåt 'som verkligen inte ska paja på en sån här ung liten sak', så känns det sådär att nu få en nota på 15 000 kr nästa vecka, när raringen ska in för lite kransbyte, eller vad det nu hette. (Världens längsta mening där kände jag..)

Nä, inte maken: bilen.

Men han kanske också måste läggas in när jag strax serverar denna nyhet.

onsdag 23 september 2009

På Posten kan man lita på.

Var det inte så deras slogan löd?

På den gamla goda tiden ja.

Jag rattar upp till affären i god tid. Postbilen kommer. Snäll postkille öppnar säcken.

Inget jävla vitt vadderat kuvert!

Jag frågar.

Han vet inget. Tömning på lådan är kl 18.00 vardagar. Det står TYDLIGT på brevlådejäveln. Nu är klockan 17.59.

Nån har tömt den.

Eftersom jag vid förra besöket knallade in till ICA-chefen och frågade om de möjligen hade en extra nyckel, vlket de inte hade, så var han medveten om min situation.

Så nu travar jag in till honom igen.

Och han fattar ingenting.

Förvisso var det en annan postgubbe där kl 16.00 och hämtade alla paket, "men han tömmer aldrig brevlådan, det är 18-killen som gör det..."

Och då kan man ju undra vad som händer.

Stackars desperata Linda, som ska ligga i horisontalläge och inte uppröras, såg fram emot några dagar med den gamla tv-serien "Svenska hjärtan" (jag vet, hon är ett jävla svenne-miffo).

Nu lär hon få skicka polissambon för att lösa ut kuvertet på Posten.

Jag är så otroligt begåvad ibland.

När man är dum i huvudet. På egen hand.


I den här lådan har jag just slängt ned ett vadderat kuvert.

Som ska till Krondårarnas ordförande i Uppsala. Hon den där Linda ni vet.

I kuvertet ligger en dvd-serie i två boxar.

I handen håller jag en klisterlapp med portot på.

Ni fattar vem som står här kl 18.00 och väntar in postgubben va?!

Föräldramöte i finområdet.

Ikväll ska jag på första föräldramötet i talibanens skola.

Och för talibanens skull så måste jag se till att bli klassmamma.

För hon råkade inte få med sig några dagiskompisar till klassen, och jag måste bygga upp ett nätverk.

Jag bor i ett väldigt "Östermalmskt" område.

I´m saying v ä l d i g t.

Vi pratar pedikyr, manikyr och frisör varje månad.

Vi pratar tennislektioner för barnen, privatlärare i dans och coctailpartyn.

Vi pratar märkesväskor, SUV:ar och platinakort.

Och så jag.

Som kommer från södra förorten. Arbetarungen.

Och som förvisso inte sticker under stol med att jag sover i Schlossberglakan, har garderoben full av Louis Vuitton-väskor och ett litet platinakort i plånkan.

Men fortfarande har varje fot platt mot marken.

Visst manikyreras det här med.

Och friseras.

Men skillnaden mellan mig och många av dem är att jag bajsar.

På riktigt.

Om man är osäker på sin framtid.

Så kan man gå en skrivarkurs.

För att man inbillar sig att man ska skriva boken som ännu ej blivit skriven.

Och mäjka some money.

Sen vaknar man upp.

Efter andra kursomgången.

Och går snällt till jobbet.

För resten av livet.

Man ska liksom inte tro att man är nåt.

För det är man aldrig.

tisdag 22 september 2009

När man inte vill bli upplyst.


Jag bor på en hörntomt. En hörntomt som i 7,5 år varit upplyst på ett tillfredställande vis.

Där gatubelysningen varit perfekt fördelad. Dvs stått mellan tomterna. Bra så.

Vi verkar ha fått en ny chef därborta på finområdets Gatuförvaltning. Förmodligen bor han/hon här i närheten. Och har problem med mörkerseende. Stora problem.

För idag har vi fått nya, fina och svinstarka lampor. Lite mer åt strålkastarhållet om jag ska vara ärlig. Och inte emellan husen, nej, nej, nu är vardagsrummet fullt upplyst.

Och vi kommer spara mycket stålingar. För på andra sidan huset behöver tonåringen aldrig mer tända några lampor i sitt rum. Och hon kan därmed för all framtid glömma allt vad candle light romance med pojkvännen heter. (Nämen oj så tråkigt. Hehe.)

Tror jag har ett samtal att ringa i morgon. Jag vill gärna veta varför man slänger ut en förmögenhet på något, där den tidigare lösningen fungerade utmärkt.

Om att stinka. På ett sprut. Bvlgari


Hittade den här lilla raringen längst in i badrumskåpet och blev lite glad. "Hur har jag kunnat glömma bort dig?!"-liksom.

En Alvedon senare på kontoret minns jag varför.

Den luktar SKIT.

Känns ju bra.

måndag 21 september 2009

Kostcirkeln


Har ett svagt minne av att jag har hört nåt om en sån. Körigt nu. Mässförberedelser.

söndag 20 september 2009

"Ensam Mamma Söker..."

Alltså.

Jag tittar på Sveriges bidrag till Oscarsgalan.

Och undrar över en sak:

En av de otroligt intelligenta mammorna radar upp sina 6 hang-arounds vid poolkanten.

Hon vill med förbundna ögon klämma på respektives häck.

För hon "gillar rumpor."

Jag bara undrar.

Jag bara undrar vad som hade hänt i media om det var en snubbe som radade upp sex brudar och bad att få klämma lite på lökarna.

..och så kom nummer två.

22 minuter senare kom talibanen.

Men va fan. Det finns de som har det värre.

Jag fick i alla fall 16 minuter ensamtid.

16 minuter.

Jag fick SEXTON MINUTER!

16 jävla minuter.

Sen kom maken hem.

Äntligen ENSAM!


Maken jobbar, tonåring på andra sidan stan, talibanen på teater.

Herregud så skönt. Jag äter framför tv:n. Fatta: FRAMFÖR tv:n!

Im alone. Im in heaven!

Jag och min lasagne.

Är jag förvånad.



Jag har tappat bort bilen. På riktigt.
Tonåringen stönar och undrar varför jag inte är som andra mammor.
Pratar med maken i telefon, men får ingen hjälp. Han är bara sur för att jag har bränt pengar, och lägger på luren. Det är långt att gå från Kista till Bromma.
Uppdatering: till mitt försvar ska tilläggas att jag råkade glömma vilken bil jag körde och då blev det lite komplicerat. Sen fick jag inte småspringa för tonåringen för "du ser ut som en tönt då mamma". Så det vara bara att leta metodiskt på två plan.

Hinder är till för att överbyggas.


Som om ett kilo snor skulle hindra mig från biogodis. Tror inte det va!

...och filmen var bra?


Den börjar om 10 min. Det är jag, tonåringen och "Flickan som lekte med elden". Jag börjar undra om vi är i rätt salong.

Hur man sväljer fel saker.

På en timme har jag lyckats bli skitförkyld.

Jag pratar s n o r f ö r k y l d.

Sitter med datorn i knäet. (Jävla cepe-ord/stavning.)

Får en sån där nysattack from hell. Ni vet en sån där som gör att man nyser flera gånger på raken och då panikandas in, för att få lite överlevnadsluft.

Alltså när man andas in fullständigt okontrollerat.

Ni fattar.

När jag gör det så ser jag i slow motion hur en jävla bananfluga dras in i munnen. Och jag kan inte stoppa den.

Av ren äckelkänsla och panik, så får jag strax därpå en hostattack, kombinerad med ytterligare en nysning, och stänker ner hela skärmen med härligt slem och annat gojs.

Och nu undrar jag om den kommer lägga ägg i magen på mig.

Bergis.

Sen, varje gång jag öppnar munnen, så flyger det bananflugor ur käften på mig.

Fy fan vad vidrigt.

Uj, uj, uj, idag händer det grejer.

My Godness.

Idag är en stor dag.

Kyrkoval.

Fram med popcorn och ostbågar.

Ja. För alla er som fortfarande är medlemmar i Svenska Kyrkan.

Vi andra har en date med tonåringen.

Bio i Kista.

Much more spännande.


Explanation in case of döda hästhuvuden i min säng;
Av legitima orsaker så har jag blivit duktigt avståndstagande från allt vad religioner, tro och annat skit, heter.

Har ju glömt.

Jag stannar.

Här. I min gråa håla.

Mest för att jag de facto inser att jag inte är så bra som jag har gått och inbillat mig. Och därmed inte tar några risker inför en uppdragsgivare.

Men jag blev mycket smickrad.

Fast, självinsikt är nyttigt. Väry.

Och jag känner mig nöjd med beslutet.

Tack fina ni. It's all about you. Men det vet ni.

Bra så.

lördag 19 september 2009

"Eureka!" Ingen tvångströja idag i alla fall.

Jag sitter hemma och jobbar, och glor på en leverantörs hemsida.

Leverantören är tysk och vi är agenter för deras ascoola ulltoftade väskor. (Hhm, heter det så?)

Very vell.

Jag kan inte tyska och som bekant så kan få tyskar engelska, varför de inte har fattat vikten av att han en hemsida på engelska.

Så jag stirrar på skärmen och försöker få hjärnan att fatta vad orden betyder på svenska.

Jag blir småirro på mig själv och tänker: "Eru så jävla dum så att du tror att om du stirrar tillräckligt länge, så kommer du att förstå?!"

Plöstligt händer det.

Jag blinkar till och allt är i nästa sekund på svenska.

Och jag undrar på allvar om jag är dum i huvudet på riktigt.

Jag sneglar på maken, öppnar munnen, men stänger den snabbt igen.

Jag blinkar igen, mycket riktigt; allt är fortarande på svenska.

- - - - -

3 timmar tidigare sitter jag och läser DN Kultur. Och tänker en sak. Inne i huvudet.

Plötsligt kommenterar maken det jag tänker, och jag blir fullständigt paralyserad för en sekund. Och hinner tänka: "Vad i helvete, HUR kan han svara på något jag tänkte?!"

Tills jag inser att jag naturligtvis sagt meningen högt.

Och nu sitter jag här och stirrar på den tyska hemsidan, som "pratar" svenska med mig, trots att inget "Select language" finns. Och mina händer låg inte ens på tangentbordet när det hände, så jag kan inte ha kommit åt något heller.

Sekunder går fort ibland och jag hinner tänka: "Amen alltså, jag kan fan inte säga till honom att sidan plötsligt gled över till svenska, han kommer att trycka på mig en tvångströja. Utan tvekan."

Men det hela är så jävla absurt att jag till slut inte kan hålla mig.

Så jag tar mod till mig och andas in, för att sen berätta.

Han svarar: "Jag vet, det är internet Explorer som översätter automatiskt!"

Och jag tittar noggrannare på skärmen. Och läser högst upp:

Google Verktygsfält har automatiskt översatt den här sidan till: Svenska.

I två minuter var jag, helt ärligt, inställd på att få åka till pyskakuten, eller nåt.

Så där ja. Sanningen i vitögat.

Klockan är 07.25.

Lördagmorgon

Jag sitter på jobbet.

I need to be alone.

Har precis satt på webbradion:

"Ring så spelar vi".

Det råder därmed ingen tvekan längre:

jag är svingammal.

Och det lär strax bekräftas då jag bergis kan svaren på frågorna också.

Jävla, jävla skit.

Uppdatering;
Efter 10 min bytte jag till P1:s Kulturradion - Bokcirkeln.

Kände mig lagom vuxen.

Tills jag kom på att det nog var ännu värre.

Mix Megapol 104,3, here I come.

fredag 18 september 2009

Om att svära. Jag var nog lite för snabb där.

Maken läser inlägget om talibanen och "skit".

"Eh du, vi har nog ett problem. Hon svor igår. Sa fan."

Maken står i badrummet och talibanen tar på sig ytterkläderna.

Då hörs ett "fan".

Maken går i taket och ber henne upprepa sig.

"Vadå, jag sa inget!"

"Jo, jag hörde vad du sa, du sa FAN! Det säger man inte och nu är det DU som betalar mig en peng!"

"Pappa, DU MÅSTE LOVA ATT INTE BERÄTTA FÖR MAMMA, LOVA DET PAPPA!"

Vad bra att jag har lyckats skrämma skiten ur en liten 6-åring.

Som Linda/Innandufanns så fint uttryckte det.

När man sticker ut hakan. Mona Sahlin.

Aftonbladets hemsida basuneras det ut att Mona Sahlin minsann tagit ett privatplan ("åkte specialchartrat plan" alltså som inbjuden) till Mallis för att gå på Bindefeldts 50-års fest.

Jag är långt ifrån nån fan till damen ifråga.

Det är liksom inte mina färger, även om vi delar det osedvanligt vackra namnet vi bär.

Tycker till och med att hon är en katastrof som partiledare.

Men.

Man menar alltså att hon, i och med sitt yrkesval, väljer bort sitt privatliv helt och hållet då, eller?

Om hon nu är nära vän med Bindefeldt, so be it för fan.

Det finns barn som far illa, människor som dör i cancer, kvinnor som av sina män blir misshandlade till döds, en miljöförstöring som håller på att förgöra vår planet, och vi tjafsar om en jävla partiledare som åker på en privat fest över en helg!

Get real!

När man är trött.



Så tar man med sig en av kontorstelefonerna hem. Utifall att liksom.

torsdag 17 september 2009

Shit. Och skit.

Jag har ett rätt ovårdat språk här bloggen.

Och jag måste erkänna att jag talar som som jag skriver. Oftast.

Dock är jag jävligt noga med hur jag låter när talibanen är i närheten.

Det är nämligen bland det värsta jag vet: barn med ett taskigt ordförråd.

Är övertygad om att det är här och nu det sker liksom.

Och som den trogne läsaren här vet, så får man betala om man mot förmodan råkar svära.

En "peng" (valfri valör) för: skit, jäklar, fan och hata (vad nu det ordet kom ifrån..)

Däremot kostar det skjortan för: helvete, jävlar (satan har hon ännu inte hört), då får man hosta upp en "guldtia".

Igår tycker jag mig höra något komma ur hennes mun. Men jag tänkte att, nä, inte sa hon "shit", och släppte tanken.

Idag går vi hem från skolan när det kommer in bil körande lite för fort. Vi hoppar upp på trottoaren då jag hör ett:

"Shit, det var nära!"

"Eh, va? Vad sa du?"

"Man får säga shit. XX (storasyster) säger shit så då får jag också göra det!"

"Eh, näe, hon är 18 år, hon är VUXEN!"

Det är idag exakt 4 veckor sen hon började i skolan.

Och då undrar jag hur det kommer låta om 4 månader.

Har en känsla av att det är jag som kommer håva in alla stålingar i framtiden.

onsdag 16 september 2009

Av barn och alkoholister.


Jag har ju skrivit en del om min fysik. Att jag må vara en fläskfia, men att jag åtminstone har jävligt schyssta lökar. Denna teckning är 10 min gammal och för somligas bästa så avstår jag att fråga vem hängpattefiguren föreställer. För jag tänker inte tro annat än att det är mormor.

Om skvaller. Och vuxna män.

Som många andra egenföretagare så har vi en bolagsadvokat. (Vi jobbar bl a med rättigheter och måste således ha en skicklig förhandlare.)

Och då vi har haft en och samma under mycket lång tid, som med åren möjligen har ändrat sin inriktning något, eller åtminstone advokatbyrå, så kan det ibland medföra oanade insikter.

Men först måste jag berätta att min man kommer från landet. Och då pratar vi ärkehåla. Med några få hundra hushåll. Spridda på rätt stort geografiskt område. Hans familjehem låg så "centralt" det kunde; alla typ 20 villorna var byggda runt kyrkan. Man kunde i princip stå i trädgården och spotta in på kyrkogården. Eller nej, sånt gör man inte, men ni fattar.

Hur som. På landet får man se till att aktivera sig på alla möjliga andra sätt än som vi i storstan gjorde.

Det var liksom inte bara att ta tunnelbanan till biografen när andan föll på. Eller som i mitt fall; springa på det megapopulära diskoteket Bobadilla varje vecka.

Så här i efterhand kanske jag kan tycka att det nog hade varit en viss fördel att växa upp i en sån liten håla.

Åtminstone en stund.

Jag vet inte om det är de geografiska generna, eller något annat som möjligen är felvaggat hos älskade maken, men han är en riktig jävla sucker för skvaller. Han ÄLSKAR kändisar och skvaller.

Och ibland försöker han påstå att jag överdriver om honom i bloggen. Det brukar funka när det är folk som inte känner honom särskilt väl. Vi andra som dock gör det, är mycket väl medvetna om den 100%-iga sanningsfaktorn här inne.

T ex så "tvingar" han mig att köpa Hänt i Veckan/Se & Hör, och allt vad de heter, så fort vi är på Arlanda. För det "ser ju lite konstigt ut om jag gör det."

En jul så gav jag honom en 1-års prenumeration på nån av de där blaskorna. Herregud vilken uppskattad fru jag var. Det blev bankelibank i flera dagar.

Så i morse, när han sitter på en soffa på advokatens kontor och inväntar just advokaten, som glömt bort mötet och var på väg in till kontoret, och därmed lät maken vänta rätt länge, så ramlar det in lite sms från maken.

På just det här advokatkontoret jobbar nämlich en av Sveriges mest kända brottmålsadvokater.

Vi pratar THE advokat här.

Och ni kan ju tänka er hans maximala skvallerorgasm, när nämnda advokat sitter och ringer en massa samtal.

Och berättar en hel del smaskiga saker.

Som råkar överhöras av maken.

Som har extremt långa öron när det kommer till sånt här.

Som i ögonblicket önskade att han kunde stenografera sms:en för att hinna berätta det han hörde.

Det är nästan så att jag funderar på om jag ska be vår advokat låta maken prao:a där några dagar varje månad.

För idag har han varit på osedvanligt gott humör.

När man ångrar sig på riktigt. Och vill slå ihäl maken.

När man har varit tillsammans i många år så utvecklar man ett slags kodspråk.

I alla fall vi.

Så när vi i går kväll, på galapremiären, får frågan om vi ska med vidare till NK för minglet och modevisningen, så vänder sig maken till mig och frågar:

"Vad säger du?"

Därmed vet jag att han egentligen inte vill. Så jag säger tack, men nej tack.

Dessutom har jag ont i huvudet. Champagne på tom mage är ingen hit.

När vi kommer hem ringer mobilen. Vi får veta att man har dukat upp ett enormt buffébord, att det är modevisning och att vi måste komma.

Maken orkar verkligen inte. Han är utarbetad.

Tonåringen sitter med mysbrallor i soffan med pojkvännen. Och är avmäjkad. Hmm, vad var det där för ord?

I alla fall. Jag går och lägger mig.

När jag sätter igång min telefon nu på morgonen så ramlar diverse MMS in.

Bilder på goodie-bagen.

Vi pratar armband, tvålar, krämer, parfymer. Och inte i några fjantiga små provaskar. Näe, MASSOR av produkter i stor påse.

Maken har inte kommit till jobbet ännu.

Maken kommer att få svårt att andas när han inser att kompensationen kommer bli dyr.

Dessutom så får inte maken följa med på den här typen av galapremiärer i fortsättningen.

tisdag 15 september 2009

Sexlektyr.


Det finns dem som föredrar att gå till sängs med en dildo. Själv har jag passerat det och går igång på annat. Allt medan maken når högre höjder genom att kolla dagens försäljningssiffror.

Om när man ångrar sig.


2 min efter hemkomst ringer filmbolagsrepresentanten och tillika kompis. Han berättar att det är 'värsta draget och värstingbuffén'. Att vi bara måste åka in igen. Jag tittar på maken och säger att vi ska dra. Men maken är trött. Orka sig inte. Och tonåringen önskar att hon var sminkad och redo. Jag får ge mig. Vilken jävla glamfaktor det är i den här familjen. Filmen ja. Den var skitbra.

Party pooper.


Im sorry, men kudden och Alvedon lockar mer än modevisning och mingel på NK.

Kort, kortare, kortast.


Lille, Lelle Pagrovski. Ytte, pytte liten. Alla är vi olika. Dock inte sossar.

Kändisfotograf. Eller inte.


Alltså. Det här går lite för fort för mig. Ser ni? Klädskaparen Lars Wallin och han, den där snubben Per Holknekt, eller hur han nu stavar, han som grundade Odd Molly, efter att gastat satan i Big Brother först. Jag är hungrig.

Dricka sig lite champagne.


Bra när man inte har ätit middag.

Blingbling


Fint folk kommer alltid sent. Folk med glasögon kommer ännu senare.

Om att mingla med kändisar. Med glasögon.

Om cirkus 2,5 timme skall jag, tillsammans med några hundra andra, se på film. Den här Coco Chanel-filmen som jag har tjatat om.

Jag är egentligen en linsbärare. Men de senaste åren har jag varit tvungen att vila ögonen. Pga år av linsmissbrukande.

Jag hatar, HATAR, glasögon.

I somras så säger optikern okey till att börja med linser igen. Men jag ska tränas in. Med två olika styrkor: en för närsynthet och en för långsynthet. För att lura hjärnan. Detta skulle ta några veckor.

Men jag har slarvat lite. För när jag har dessa linser så måste jag koncentrera mig så hårt på att se, så jag blir helt slut i pallet på kvällarna.

Vi pratar somna med huvudet i mattallriken. Så trött alltså.

Är jag då smart, som i morse sätter på mig linser för första gången på ett par veckor?! För att jag ikväll ska gå mingelparty. Och liksom förpreppade innan sminket ska på om en stund.

Lägg därtill en helvetes jävla skitdag på jobbet, med ett adrenalinsprut utan dess like.

Ögonen går i kors.

Det är geggamoja i hjärnan.

Och jag undrar hur jag ska ha ork att göra mig bjutifull.

I fula jävla glasögon dessutom.

Fast det är klart.

Det är i alla fall Dior-glajer.

Skrivkramp.

Jag går en skrivarkurs.

Varannan vecka.

Vi fick en läxa förra veckan. Som skulle vara klar typ NU.

En läxa som består i att skriva en A4 om mig själv. Hur jag vill. Sanning eller inte. Sen ska den bedömas av alla kursdeltagare.

Jag har bloggat i snart 2,5 år. I stort sett varje dag. Och den här bloggen handlar om mig, mig, mig.

Tror ni jag har skrivit en enda bokstav?

Icke.

Dokumentet är tvärblankt.

Hej och hå vilken jävla bra författare jag kommer att bli.

måndag 14 september 2009

Rika svenska Hollywoodfruar

Tack gode Gud.

Jag ÄR normal.

Var lite orolig där ett tag.

Uppdatering: Kära Rika svenska Hollywoodfruar: kom aldrig mer hem. Please.

Apropå det här med rika kärringar.

Jag har en väninnan här i Äppelviken.

Hon har i flera år använt sig av barnflickor. På hederligt vis. Oftast stannar de i ett par år, för att sedan flyga vidare.

Alldeles nyligen var det dags för en nyanställning.

Väninnan med make är mycket noggranna med vem de anställer och det föregås alltid av kontroller och djupintervjuer. De är väldigt måna om att deras barn får rätt uppfostran med sunda värderingar.

Plus att de vill vara säkra på att de inte anställer ett stolpskott.

Efter tre veckor säger den senaste bönan upp sig.

Och jag höll på att garva läppen av mig när jag hörde motiveringen:

Hon ansåg dem vara FÖR rika.

Herregud.

Jag vill också vara FÖR rik.

Intellektuella funderingar så här en måndag.

Den här rasta fari-lunken jag hade i morse har satt sina spår.

Jag är astrött och sitter och funderar..

...på om jag ska gå och lägga mig när talibanen går och lägger sig. Är så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna....

...men då missar jag ju den här nya serien; Rika Svenska Fruar i USA, och den vill jag fan inte missa. Herregud vilka korkade brudar. Eller ja, det lilla man har fått sett i trailern visar ju inget annat.

...sen funderar jag på varför ingen rolig fan kan anordna en bloggträff. Tycker att Sus Klurar och Ting borde göra det. Eller bara Sus. Och så kallar vi det för Nollning i Storstan. Hennes introduktionstest för att få stanna här i Stockholm. Herregud. Jag är ett geni.

...och varför jag nu funderar på det, som är blyg som satan och förmodligen skulle dyka upp under täckmantel, ja det kan man ju undra. Men det vore kul att få ett fejs till alla kommentatorer här.

...om jag helt seriöst ska ta och anlita http://www.matkomfort.se/ för hemleverans av mat varje vecka, tillagad av ett stycke känd kock. Väninnan gör det och är kalasnöjd. Måste fundera ett tag till. För det verkar vara en del konstigheter såsom blomkålssoppa och sånt skit. Och det kan man dö av. Det vet jag med säkerhet. (Mmm, jag är ingen vän av grönsaker. Det räcker med att jag tvingar i mina barn.)

Sen kan man ju undra vad det är för jävla idioter på tv4 som köper in den nya deckarserien Kommissarien och Havet, efter Mari Jungstedts böcker, som till större delen är dubbad. Alltså hälften tyska skådespelare som dubbats till svenska. Vad styr ni med egentligen?! Hur man förstör en söndag liksom.

Ni märker vad tyst jag är om maken va?

Jag håller mig jäkligt långt ifrån honom på måndagar nu för tiden.

Bäst så.

Om att vara snäll. I trafiken. I don't think so.

Jag är ju knappast ensam om att förvandlas till en frustrerande kossa när jag sätter mig bakom ratten. Inte ni män heller. För den delen.

Imorse skulle jag ut och köra lite. Och tänkte att jag skulle experimentera lite grand. Och vad passar då bättre än en måndagsrusning i Stockholm så säg.

Så jag kopplade på rasta fari-kepsen och skulle ta det easy. "Ey man, självklart får du företräde."

Typ så.

Det börjar fint. En jävla idiot svänger ut framför mig, utan att förvarna. Jag bet ihop. Vinkade lite fint till hans backspegel, att allt var coolt. Att jag överlevde chocken av att behöva ställa mig på bromsen 07.00.

Det kändes ju ganska bra det där. Att bara titta på molnen i köerna och tänka på goda saker.

Sen kommer en buss. En bussjävel. Bussen svänger in och tar upp passagerare. Inga konstigheter. Om det inte vore för det att i samma sekund han svänger in på busshållplatsen, så sätter han på blinkersen om att han ska ut i körfältet igen. INNAN han ens öppnat dörrarna och släppt in/ut passagerarna.

Men jag ler. Och väntar tålmodigt i kön.

För idag ska jag vara snäll.

Hamnar på Östermalm i Stockholm.

Där är det djungelns lag i kombination med enkelriktat som gäller.

Och kärringar med Pradaväskor och Chaneldräkter.

S om i n t e s k a k ö r a b i l.

Men. Just det. Jag skulle ju vara snäll.

Så jag väntar tålmodigt tills lilla damen (förmodligen i min ålder) fickparkerat klart sin jävla BMW M6 Cabriolet.

In och ut. Ut och in. Backa sig lite mera. Pipelipip från backvarnare.

11 minuter senare kommer jag förbi.

Jag vill hävda att merparten av kärringar including undertecknad, inte kan fickparkera...slå mig liksom...

På vägen tillbaka till kontoret så blir jag prejad av en taxi och istället för att jag, som i normala fall, kör efter som en jävla blådåre och sliter upp dörren vid närmaste trafikljus, så räknar jag till 10. För att genast fortsätta till 50.

Andas.

Lugn och fin.

Och som grädden på moset så kör jag inte lika fort som jag brukar. Jag cruisar.

Och himlen är blå.

Min lilla test avslutas med att en dåre till cyklist svänger ut framför mig, och trots min låga fart så måste jag tvärnita varpå kaffemuggen trycks in i ratten, locket ramlar och kaffe rinner ned på byxorna.

Och är glad över att jag inte hade kjol. För det hade blivit lite varmt i mufflan då kan jag säga.

Räkna.

Till 100.

Tillbaka på kontoret konstaterar jag att det här experimentet suger fett.

Inte FAN är jag lugnare och mindre stressad.

Bara ännu mer förbannad på mina vanliga tre hatkategorier: cyklistidioter, busschauförsdårar och taxibilsjävlar.

Jag hade dessutom varit på kontoret 15 minuter tidigare om det hade varit en vanlig dag.

In my ass att frångå mitt vanliga körsätt.

söndag 13 september 2009

Det hade ju varit snyggt.

Jag berättade härom dagen att jag i morgon, måndag, ska på galapremiär på Coco - livet före Chanel-filmen.

Nu hör filmbolaget av sig och talar om att det är på tisdag.

Det hade ju sett snyggt ut om man kommit till biografen i morgon, uppklädd till tänderna. Med värsta blingblinget.

Bloggportalens skitstatistik.

Okey.

Jag VET att man inte ska bry sig om statistik.

Men nu gör jag det.

Den statistikleverantör som gäller i det här landet är tydligen det här oerhört seriösa (or not) Bloggportalen.

Det är ju jävligt märkligt hur jag idag, söndag, i detta nu, har haft drygt 8.000 läsare under veckan som passerat.

I synnerhet när jag hade närmare 9.500 i torsdags.

Så jag undrar om det är nån jävla sifferknarkare som skjuter i sig nåt annat än just riktiga siffror därborta bakom spakarna?!

Gör om.

Gör rätt.

Eller lägg ner.

Jävligt stängt.

Har kört som Michael Schumacher hem.

Om 13 minuter börjar 1,5-timmarsreprisen av Här är ditt liv.

Med Mikael Persbrandt.

Om 13 minuter har jag låst in mig i sovrummet.

Alltså, inte för...hmm, alltså: för att titta på reprisen.

Det är jävligt stängt här under tiden kan jag säga.

Om mygg. Och vitlöksångor.


Jag och talibanen sover i käre brors gäststuga.

Talibanen har just vaknat och lättat in till stora huset för att titta på tv. Hon glömde att stänga dörren.

Det är svinkallt men det kan jag stå ut med. Däremot är det mygg, och då jag har särdeles gott blod så är jag tvungen att gömma mig under täcket. Helt och hållet.

Jag ligger alltså här och lyssnar på en miljon desperata, surrande mygg, som iskallt hade räknat med ett rejält skrovmål på en fläskfia, som på fullt allvar håller på att kvävas av sin egen andedräkt.

Det blev nämligen lite mycket vitlök och vin igår. Man var ju tvungen att dränka sina sorger. Av känd anledning.

Det här med kompisar. Och manliga frikort.


Jag har en kompis. Som bloggar. På Tara. Ni har hört om henne förr: hon, den där Christina.

Igår skulle hon, den där, och jag varit i Göteborg. Tyvärr var hon tvungen att ställa in. Av en, i efterhand, korkad anledning. (Kom vi på nu så här i efterhand..)

I alla fall.

Jag har ett frikort. Förvisso icke förankrat hos maken, men ändå. Ett frikort där mannen ifråga bara skulle behöva ge mig en blick, så skulle jag gå ned på knä. Lätt. Hrmpf, vad säger jag!

Nå. Tillbaka till den där så kallade kompisen, den där Christina: vi skulle ha varit studiogäster, med platser längst fram i premiärprogrammet "Här är ditt liv" (hon, den där, har lite avundsvärda kontakter på insidan så att säga). Dock visste ingen av oss vem premiärgästen var.

Jag är hos min bror på landet och tillbringar hela kvällen på altanen, när maken ringer vid 22-tiden.

Och garvar läppen av sig.

För att en dåre inne i Sthlms city just har ringt och sökt mig eftersom hon plötsligt insåg att en av hennes närmaste vänner aldrig någonsin kommer att förlåta henne.

EVER.

lördag 12 september 2009

När fan blir gammal, på landsbygden.


På landet har man alltid ljus i födelsedagstårtan. Alla över 10 år också. Tur att man bor i storstan. Man skulle inte se skymten av min tårta annars, he he.

Polisen i bilen.


'Vad bra mamma, en fartkamera, då kan du inte köra för fort!'

Min GPS - skitGPS.


Jag och talibanen åker bort ett dygn. Fråga mig inte åt vilket väderstreck, har aldrig varit bra på geografi. Jag vet vad orten heter, good enough for me liksom. Men en sak vet jag; det tar inte 4 tim att köra 15 mil!

När man är gift med en korkskalle.

Pga makens arbetsbelastning (som jag inte kan göra så mycket åt för att avlasta då vi har hus och barn..) så är min egentid obefintlig.

O b e f i n t l i g.

Jag har umgåtts med talibanen 24/7 under 8,5 veckor i sommar.

På helger jobbar maken oftast, och gör han det inte så måste han vila. Sova. Läsa. Spela Wii.

Och jag är en människa som är i stort behov av ensamtid. Annars står jag till slut inte ut.

Ni som har följt mig länge vet att jag är djupt förälskad i min man. Däremot är min chef ett arsel. Oftast. Och det råkar ju vara en och samma person.

Sen har vi det faktum att maken inte är så smidig. Eller teknisk. Eller händig. Och jag hänger ofta och jämt ut honom här.

Han har förvisso andra fördelar som är rätt tråkiga att blogga om, varför jag hellre håller mig till hans tillkortakommanden.

Roligare så.

Very well.

Jag sover dåligt. Jag vaknar ofta tidigt. Imorse slår jag rekordet. Städerskorna råkade igår dra ut sladden till väckarklockan och när jag kommer ned i köket noterar jag 03.28 på köksklockan.

Not so funny.

Så jag tillbringar några timmar framför tv:n. Något annat kan man knappast göra vid den tiden en lördagmorgon.

Vid 8.45 säger maken, som kommit ned en stund tidigare, att jag ska gå upp och försöka sova lite.

Jag har svårt att sova och det tar alltid tid att somna in. Så exakt 09.10 känner jag att nu, nu ä n t l i g e n är jag på G. Nu somnar jag.

Då hör jag det välbekanta knirr-knarret i trappan. Och knarret i sovrumsgolvet när maken kommer in för att hämta sina joggingbrallor.

SOM HAN GIVETVIS MÅSTE HA FÖR ATT KUNNA STEKA ÄGGJÄVLAR TILL FRUKOST!

Så det var bara att ge upp. För jag var klarvaken.

När jag kommer ned så muttrar jag. "Ingen jävla egentid EVER. Jag ska fan åka bort SJÄLV en helg."

Då kläcker maken ur sig, på fullt allvar, något som får mig att undra vad JAG är för idiot som fortsätter att vara gift med honom:

"Men. Vadå. Du satt ju uppe ensam från halv 4, är inte det egentid?"

fredag 11 september 2009

I en annan del av Bromma.


Det är jag, IDOL, mörk choklad, Viktväktarchips och Charles Jourdan. Efter ett par glas vin så kan jag nog springa Tjejmaran i dom där klackarna. Wait and see. Kanske lika bra jag sover med dem också. Göra maken lite glad. Var det inte sånt man höll på med i början?! I'm getting old!

Galapremiär. Nämen oj så jobbigt.


Äntligen lite glitter och glamour!

På måndag kväll ska jag på galapremiär. Filmen Coco - livet före Chanel, har premiär och efteråt är det nåt galej på NK med modevisning och mingel.

Det betyder att jag får gräva fram lite klackar igen.

Helvete, senast jag gick i höga klackar tog det fan en vecka plus en pedikyr innan jag var på banan igen.

Man kanske ska sula på sig ett par pjuck redan nu, och träna sig lite.

Anonyma Knarkare


Hej, jag heter Mona. Jag är en tuggummiknarkare. (Ja, givetvis med stängd foderlucka!)

Jag bara undrar.


När är det läge att säga upp en 20 år prenumeration på den här skittidningen? Maken är trots allt 43 år. Och ser ni vad som står längst ned till vänster? 'Trimma kroppen' och 'Bli en sexgud'. Alltså, vadå? NÄR DÅ?

..och så drömmer vi lite igen.

Det är ju allmänt känt att om man t ex drömmer att man badar i pengar, så har det en helt annan betydelse enligt drömtydare. I just det fallet så kanske det betyder att det är dags för kroppen att genomgå 15 dagars fasta. Eller nåt.

Inatt drömde jag om Henrik Schyffert. Och låt oss på en gång fastslå att vi inte var ute i skogen och plockade svamp direkt.

Och att det var just om honom kanske mest beror på att jag bor i Sveriges mest kändistäta område. Där då bl a Herr Schyffert bor. Nästgårds.

Nåväl. Man kan säga att drömmen var mycket angenäm. Och att det slutade med att vi somnade.

Plötsligt vaknar jag, fortfarande i drömmen, och känner att något är fel. Herr Schyffert håller på att klippa av mig mitt långa hår.

Jag låtsas sova och märker att han är mer upphetsad av att klippa av mig håret, än av något annat som tidigare skett.

Och jag inser att jag har med en hårfetischist att göra. Jag spärrar upp ögonen och frågar: "Vad gör du med mitt hår?"

"Honey, I gave you pleasure, now it's time for you to pleasure me."

Och inte bara det faktum att han pratar engelska, nä, han pratar engelska med kraftig skånsk brytning dessutom.

Klockan 05.23 vaknar jag och är kallsvettig. Handen åker direkt upp till håret för att känna efter. Så verklig var drömmen.

Och man kan ju undra vad en drömtydare får ut av det här.

...eller det kanske är en psykolog som ska kopplas in..

Hur som helst så springer jag på herrn i fråga flera gånger i månaden.

Nu kommer jag gå omvägar.

Och alltid ha håret uppsatt.

You never know.

torsdag 10 september 2009

Ovan där. Voodoo.

Idag har maken, jag och några medarbetare tömt en av våra lokaler. Dagen skulle sluta med att en hel jeep fullpackad med skräp skulle till tippen.

Jag är där typ en 1 gång i veckan. Minst. Och det senaste året har jag väl varit där oftare en någon någonsin kommer vara under sin livstid.

Så jag är jävligt trött på det.

Min tanke är därför att maken och manlig kollega åker dit.

Jag åker till kontoret.

Bra så.

Men dessförinnan så skulle en gourmetlunch intagas på McDonalds.

På vägen dit meddelar maken att han inte har för avsikt att åka till nån tipp. Att han "måste till kontoret."

Han måste alltid till kontoret när det vankas sådana här typer av uppgifter.

Jag är liksom flytt- och skräpchefen.

Så jag blir svinsur.

Och kliver in genom dörren på McDonalds. Maken halkar efter pga ett mobilsamtal.

Jag står därför innanför restaurangen när jag plötsligt ser honom börja hoppa som en jävla babian. Och gestikulera.

Han pratar uppenbarligen med någon så pass viktig att han inte kan avbryta för att tala om vad problemet är.

Men till slut exploderar han och skriker på mig. Att jag ska komma ut.

Nämen ojsan. Onda tankar är ibland very lönsamma.

En fågeljävel hade skitit honom i huvudet.

Håhåjaja.

När stora drakar plankar.

Det finns en författare i Sverige, vars bok "Maskrosungen" alla borde läsa.

Sandra Gustafsson.

Hon är dessutom satan så trevlig.

Sen finns det en nybakad författare som just nu ligger i pipeline med sin första bok. Som kommer bli grymt bra. Det vet jag eftersom jag har fått äran att tjuvkika. Tara-Christina.

Dessa två skrev en bok tillsammans. För tonåringar. En bok om att stärka självkänslan.

En bok som inte fanns helt enkelt. Som var ack så behövd.

De skickar boken till ett av Sveriges, om inte större, så i alla fall mycket kända bokförlag; Forum.

De blir refuserade.

Döm om deras förvåning när samma jävla skitbokförlag nu i september släpper en bok av Mia Törnblom. Som är mer än lovligt lik deras.

Klicka här och gör era jämförelser.

Det är ju fan för jävligt. Dock skall ingen skugga falla över Mia Törnblom. Det är allt annat, runt omkring som är lite väl märkligt.

onsdag 9 september 2009

När man ber om ursäkt.

Ni minns storyn i söndags med Porsche Cayenne-grannen som jag råkade bli osams med?

För en kvart sen så ringer det på dörren.

Maken öppnar eftersom jag sitter i soffan och är upptagen med viktiga saker.

Typ läsa bloggar och msn-prata med Linda. Jävligt viktigt alltså.

Plötsligt ropar maken att jag ska komma.

Nämen, ser man på;

I vår icke-ännu-renoverade-hall-med-äckligt-gula-tapeter, står grannen.

Och vill be om ursäkt.

Jag är inte den som är den.

Kanske för att det under veckan visat sig att vi har fler pinsamt jobbiga gemensamma nämnare än jag trott.

Så det har kliat lite i ångest-lådan i några dagar nu. I min alltså.

Men tydligen lite mer i hans.

Så nu har vi lovat peace on earth och att uppföra oss som vuxna.

Men vi enades dock om att taxibilar och bussar var fritt villebråd.

Då kan vi visa fingrar och gasta oss lite.

Och jag måste få maken att prioritera hall-renovering.

För om jag ska hålla på att bli osams med allt och alla, i tid och otid, så är det ju bra om jag slipper stå i en kanariegul och ful hall och skämmas livet ur mig, varje gång jag ska be om ursäkt.

Hur man blir lurad.

Igår var jag lite disträ på jobbet.

Eller rättare sagt, jag hade svinmycket att göra och var svinosams med chefen.

Så alla koppar stod inte i skåpet när kollegan kommer in och meddelar att någon vill tala med mig.

Det är någon som presenterar sig som reporter på ett magasin. Redan här så har jag påbörjat något annat och min uppmärksamhet är därför högst obefintlig.

Han pratar något om att han fått ett tips om oss (företaget som är grossister inom present- och inredning) och vill gärna träffas för en intervju. Vill veta hur det är att vara företagsledare...bla..bla.

Vi kommer överens om fredag kl 14.30. Jag frågar om hans mailadress, men han ger mig sitt mobilnummer och tillägger: "jag har bara en privat emailadress". Sen lägger vi på.

30 minuter senare plonkar det till. Vadå "jag har bara en privat emailadress"? Om man är reporter, jobbar på ett magasin inom inredning, nog fan har man väl en emailadress.

Googla sig lite på magasinets namn.

Och jävlar vilken historia jag ramlade in på.

Kortfattat så är det ett företag som tydligen är vida känt för att först "lura" till sig en intervju och spela intresserade av människan bakom företaget, för att sen tala om att intervjun, som "är oerhörd bra reklam för företaget" inte kan bli publicerad om man inte köper en annons i tidningen.

Och av alla träffar på Google att döma, så är detta företag ingen lek att ha att göra med om de väl kommer innanför dörrarna.

Så jag skickade ett mess idag;

"Du, vid närmare kontroll av er så visar det sig att ert magasin inte är rätt forum för vårt företag. Jag avbokar därför vårt möte på fredag."

Holy shit. Det där var nära!

Det här med människor som inte svarar.

Är det inte jävligt nonchalant att skita i att svara på mail?

Om man skickar ett mail och ställer en fråga, så är det väl normal jävla hyfs att svara?

Sånt där kan störa mig till vansinne. I synnerhet när mailet skickas till någon som sitter framför datorn hela dagarna.

...så jag pratar inte om människor som kollar mailen en gång i månaden.

Och sen, sen när man väl får ett svar, då är jag så förbannad på den utstuderade nonchalansen att jag lägger ned. Helt.

Den människan/det företaget är förverkat för all framtid.

Så.

Då fick jag det sagt.

Klaga sig lite.

En skräddarsydd kurs för maken. Halleluja.

Det här fick jag på mailen nyss. Och det är fanimej genialiskt.

Kurser för män 2009 Folkhögskolan fristående kurser för män HT-09

Kurs 1 Hur man fyller på ispåsar Kursen går igenom varje arbetsmoment med diabilder.

Kurs 2 WC-papper. Är det sant att toalettpappret växer ifrån pappershållaren? Diskussionsgrupp

Kurs 3 Är det möjligt att lyfta upp toalettringen innan urinering? Och hur man lägger ner den igen efter urinering.. Mycket praktiska övningar!

Kurs 4 Efter middagen: Flyger de smutsiga tallrikarna själv till diskhon? Lösningar och exempel på videoband.

Kurs 5 Lär dig att hitta saker, börja med att ställa dem på de rätta platserna istället för att gapa och vända hela huset upp och ner. Öppet forum

Kurs 6 Att ge blommor till din älskade skadar inte din hälsa. Bilder och ljudband

Kurs 7 Våga fråga efter vägen när du inte hittar.Berättelser ur verkliga livet.

Kurs 8 Är det genetiskt möjligt att hålla tyst när frun kör bilen? Körsimulator

Kurs 9 Lär dig skillnaden på fru och mamma. Rollspel

Kurs 10 Hur man lär sig att älska shopping? Andningsteknik, meditation samt mental träning.

Det här med att drömma. Om sex.

Visst kan man inte hjälpa att man drömmer om saker man inte ska drömma om?

Va?!Va?!Va?!

Det var fan inte mitt fel.

Maken?

Han var inte med någonstans.

Uj,uj,uj.

tisdag 8 september 2009

Om att gå på kvällskurs.


På kallelsen stod det att man skulle använda sig av en annan entré då det utanför huvudentrén pågår en större ombyggnation.

Men på något sätt glömde jag det där och lyckades traska in genom Skanska-grinden och zick-zacka mellan grävskopor, byggmaterial och annat bråte. Fram till dörren och slå in koden.

3 timmar senare säger jag adjö till mina kurskamrater, tar hissen ned och går ut genom samma entré jag kom igenom. Jag hör porten slå igen, och noterar att det är becksvart. Jag hankar mig fram i mörkret bara för att upptäcka att grindjäveln nu är stängd.

Och låst.

Ser bilen som står 4 meter utanför.

Krånglar mig tillbaka till porten och inser att jag inte har koden. Och undrar hur i helvete jag ska ta mig ut därifrån. Jag rotar överallt efter kallelsen, där står koden nämligen, men hittar den inte.

Knackar lite långsökt på glasrutan vid porten, eftersom jag minns att det är nån form av tangokurs där inne.

Inser att ingen jävel hör mig 8 våningar upp.

12 långa minuter hinner passera innan jag hittar den förbannade kallelsen ihopvikt och instucken mellan några sidor i ett block. Tar mig in och får leta mig fram till en annan utgång.

Och går en jävla mil innan jag kom fram till bilen.

Kursen?

Well, kursledaren var bra. Verkar det som. Dock är jag näst äldst i gänget och det känns väl så där.

Tanten liksom.

Om man har problem med att göra av med pengar.

Veckans tips.

Om det råder brist på utgifter så kan man alltid se till att nån jävla idiot slänger in en sten genom fönstret i en av butikerna.

Bara för att det är kul och för att man har puckon till föräldrar, som glömde tala om vad som är rätt och fel.

För att sen få reda på att det naturligtvis är butiksägaren som åker på 10 000 i självrisk.

Herrgud så dumt att jag inte kommit på det förr.

1 down, 9 more to go.

Hur en tisdag blev en måndag.

JOBBA
ALDRIG
IHOP
MED
DEN
DU
LEVER
MED.

måndag 7 september 2009

När man tänker rätt, men det blir fel..

Jag tänker måndag.

Jag tänker måndag, dator i knät och tv:n på.

Jag tänker måndag, dator i knät, tv:n på, Färjan kanal 5. Håna sig lite.

Jag tänkte inte måndag, dator i knät, make spelar wii för sig själv, och sabbar min tv-kväll.



Så tänkte jag inte.

Det här med att gå på kurs.

Jag ska ju börja på en skrivarkurs i morgon.

I Studiefrämjandets regi.

För jag känner att jag måste hitta tillbaka till språket jag en gång hade.

När jag var..hmm..en smula yngre.

För många skitböcker har passerat genom åren. Så kallade brain-tömmar-böcker.

Very well. Jag roar mig med att googla lite på kursledarens namn.

Och hamnar på en blogg.

Som suger satan.

Och tänker: "Ska den DÄR lära mig att skriva, I don't think so."

Herregud så lite lust jag plötsligt fick.

Kan bara hoppas att han har en namne.

Och eftersom jag inget har i byrålådan, så gissar jag att jag kommer få lämna ut min bloggadress som skrivreferens.

Ska vi sätta en hundring på att detta inlägg inom kort kommer vara raderat?

Om att sjunga fuck you när man är 6 år.

Minns ni min nya signal på mobilen när maken ringer?

Ni som hängt här ett tag vet att maken, eller rättare sagt; chefen ringer mig mellan 8-20 gånger om dagen. Varje dag.

(Och ja, vi arbetar tillsammans. Och sitter på samma kontor. Men är ibland ute på ärenden.)

Hur som helst så är jag jäkligt trött på det här ringandet i tid och otid. Men får skylla mig själv som svarar.

Jag tänkte att jag var fiffig som lade in en särskild melodi just när han ringer.

Så att jag kan ladda från tårna och bli förbannad utan att det är i onödan liksom. För nu är jag ju säker på att det är han.

Problemet är att låten är så sablans trallvänlig, så jag blir på så gott humör varje gång jag hör den.

Inte riktigt enligt planen alltså.

Och jag kan säga att det är mindre fiffigt att höra talibanen sjunga refrängen.

Men Gud ske lov så hör hon taskigt.

För hon sjunger "Dack you, Dackju väry much".

söndag 6 september 2009

Hoppsan. Det var nära att jag glömde.

...och som av en tillfällighet så börjar jag på en skrivarkurs på tisdag.

Herregud så jag ska lära mig.

Inte för att det ligger i tiden.

Men jag tror på fullt allvar att jag ska skriva en bok.

Har funderat på det i ett par år nu.

För jag har haft ett extremt intressant liv.

Alltså, inte för att jag tänker dö eller nåt.

Problemet är att jag inte vill använda mig av mitt namn.

Och att skriva under pseudonym skulle vara omöjligt eftersom igenkänningsfaktorn är för hög.

För det skulle bli skriverier. Lätt.

Så det återstår att samla mod.

Eftersom jag skulle hänga ut en hel del.

Eller blanda ut det med en jävla massa hittepå. Så att folk får svårt att avgöra vad som är sant.

Mm. Det tål att tänkas på.

En stund till.

Om att bli osams med fel folk.

Den här helgen har jag varit trött och grinig.

Som fan.

Idag är jag och talibanen på bio och sen shoppar vi.

Hon är inte på humör.

Maken är hemma och tittar på film och njuter. Möjligen jobbar en timme också.

Kul för honom. Lite ensamtid.

Och när vi är färdigshoppade så är talibanen om än på ännu sämre humör.

Jag stannar bilen utanför vår grind, endast för att dumpa henne, och sen vidare för storhandling.

Liksom 30 minuter för mig själv.

Innan jag hinner dra iväg så kommer det en fet Porsche Cayenne insladdande runt hörnet. Vi har en hörntomt.

Han har lite för hög fart och får tvärnita eftersom gatan är trång och jag står ivägen. Innan jag hinner ut genom grinden så tutar idioten.

Det handlar alltså om två sekunder för honom: från det han svänger in på gatan tills han ser min bil, tills han tutar.

Jag lackar ur och går fram till honom, på fruns sida. Och frågar om det är några problem.

"Eh, ja, du står i vägen!" Säger puckot.

"Du, är det OKEY att jag lämnar av mitt barn här, ELLER?! Är du så dum så att du tror att jag har PARKERAT här?!"

"Hur ska jag kunna veta att du inte har det?" Svarar idioten. Då ska man ha klart för sig att gatan är m y c k e t snäv.

Då får jag en brinning. Men känner att jag inte orkar nån verbal diskussion.

Jag vill bara vara ENSAM för helvete.

Så jag vänder mig om och gör en väldigt vuxen markering inför honom, hans fru och deras spädbarn:

Jag lyfter händerna i luften och sträcker ut långfingrarna medan jag går tillbaka till min bil.

Moget. Särskilt om man i normala fall tycker att det är low life people som ägnar sig åt sånt.

Talibanen står i vår hall och ser mig inte. Maken däremot, han står på trappan och avvaktar.

Bilföraren kliver ur bilen och går mot mig. Och jag ser att munnen rör på sig. Jag kliver ur, maken och talibanen kommer också. Maken lägger sig i. Jag ids inte lyssna så jag sätter mig igen.

Det visar sig att han säger något och avslutar med "....din tjocka jävla kärring!"

Detta vet jag inte om, utan det meddelar maken mig en stund senare, per telefon. Jag tänker att det var osedvanligt jävla dumt sagt inför en 6-åring. Det jag gjorde hade åtminstone inte uppmärksammats av något barn.

Nåväl.

Jag handlar. På vägen hem ringer maken. Som kollat upp reg.numret i bilregistret. Och plötsligt får ett jävla tokspel på mig. Och känner mycket väl igen det riksbekanta namnet. Och tycker att jag ska ringa idioten och be om ursäkt för "han är god för en halv miljard, och han bor här på gatan och jag tycker att det känns jävligt jobbigt det här! Det är liksom så onödigt."

Ehh.

Couldn't care less. Han kan få vara påven själv vad mig anbelangar.

Och visst, helvetes jäkla barnsligt beteende från min sida. Och hade jag fått lugna ned mig så hade jag kunnat knata över och be om ursäkt, oavsett inkomst och känt namn. Men det faktum att han gastar framför mitt barn, gör att jag aldrig i helvete kommer göra det.

Och om jag nu inte sett fanskapet ever before, på våra 7,5 år på denna gata, så inte fan bryr jag mig nu heller.

Det är också mycket troligt att detta är första gången som rollen är omvänd, att det är maken som får skämmas för mitt beteende.

Shit happends.

Nu ska jag sura vidare.