söndag 28 februari 2010

Slarvmaja

Det verkar som om jag har slarvat bort min mobiltelefon.

Hej å hå vad allt blev jobbigt plötsligt.

När man drömmer om "Postkodlotteriet"

Ni vet det där programmet på fyran? Som man betalar en peng till varje månad. Om man nu är så dum.

För det är vi. Så dumma alltså. Och varför är det korkat? Jo, för då kan man ju f*n inte sluta. För givetvis så lär dom ju dra just precis vårt postnummer när man sagt upp lott-abonnemanget. Det känner jag på mig.

Men jag är lite stressad här ser ni. I december så rev jag och maken vår hall. Eller ja, jag tittade mest på. Makens absoluta favoritsysselsättning, efter att pilla i Excelfiler eller spela Wii, är att använda kofoten. Men den kan man riva en hel del. Let me tell you.

T ex taket i trappan upp till övervåningen. "För det är bergis jättemycket utrymme där ovanför, och då kan vi bygga till det skitsnyggt!" Detta år blir det 5 år sen detta tak revs, och jag kan säga att det har varit jävligt kallt i trappan under denna vinter. Apropå Gnidde och energikostnader.

Så därför skrev jag med en stor fet tuschpenna på vår äckligt knallgula hallvägg: 5/12/09. Det är liksom det första man ser när man kommer hem till oss.

I alla fall. Härom natten drömde jag att han, Rickard, eller vad han nu heter den lilla svärmorsdrömmen, att självaste han och inte Maggan Graaf, ringde på och talade om att jag (eller vi om det ska vara så jävla noga) hade vunnit 93 miljoner kronor. Sen trängde sig tv-teamet in och en producent började skrika: "För i helvete, vi kan inte filma i den här trashiga hallen, ta nästa hus, NU!"

Jag fick råpanik och började gasta om att vi faktiskt inte använder den entrén alls, att vi jämt går in via köksentrén.

Producenten hejdar sig, beordrar teamet att börja om från början och gå köksentrén. När de stormar in där så får svärmorsdrömmen Rickard panik: "Men lägg av, jag går inte in här. Ska hela Sverige se MIG i ett kök från 1987, lägg ner nu va. Vi drar!"

Sen drog dom. Allihopa. Och glömde kvar blombuketten på köksgolvet.

Jag vände mig om till maken och gallskrek: "FATTAR du att vi just sa tack och go'natt till 93 MILJONER jävla kronor bara för att du ALLTID ska lägga varenda JÄVLA peng på att köpa nya butiker istället för att renovera vårt hus!"

Seriöst.

Som tur var så var detta under dygnet vi var osams varför jag råkade ligga och sova i tonåringens rum. Och det ska nog älskade maken vara lycklig över, för så förbannad jag var när jag vaknade, då hade han nog mist livet om han legat intill.

lördag 27 februari 2010

När man är gammal

Make, taliban och jag kollar Melodifestival. Eller, maken kollar på OS i sin iPhone.

I köket står tonåringen plus 5 kompisar och gör sushi.

Vi genomlider alla sopiga låtar när det plötsligt är dags för Pernilla Wahlgren, som jag faktiskt gillar någonstans.

Så jag ropar ut mot köket: "Nu är det Pernilla Wahlgren!"

Maken tittar upp och säger:

"Eh, tror du dom vet vem hon är? Dom var liksom inte ens födda när hon sjöng Piccadilly Circus!"

Jag tittar ut mot köket igen.

Inte en reaktion.

Nähä.

Jag har sagt att jag är fyrtiofyra va?

Om att köpa biljetter till finalen av Melodifestivalen.

Talibanen är helt hooked på Melodifestivalen. Till råga på allt så är tjejkompisarna i grannhuset just precis ikväll i Malmö för sista delfinalen. Varför det är lite gråt och tandagnisslan.

Så jag tänker att jag ska vara världens bästa mamma och beställa mig lite biljetter till finalen här i Stockholm. Och då talibanen är lite kort i rocken så är det ju intetu tal att man kan sitta längst bak direkt.

3 995 kr. Per biljett.

In my ass.

50 tums platt-tv är skitabra.

Vid närmare eftertanke så har vi ju faktiskt en 100 tums bioduk och projektor uppsatta, näst intill oanvänt.

...som maken betalade en obscen förmögenhet för. Men som en kvart senare glömdes bort när värstingteven inhandlades.

Man kanske skulle Tradera sig lite, så kan jag bjuda halva klassen till finalen.

Hur man blir sams med den man älskar

I vårt hushåll så är det jag som suger när det gäller att bli sams.

Jag kan helt enkelt inte säga förlåt. Eller ja, det ska mycket till för att jag ska göra det.

Så det är maken som är den "store" av oss, och den som gör oss sams. Ibland vägrar han, men då jag är en tjurskalle så kan jag låta flera dagar gå. Och passa på att njuta av tystnaden. Tror f*n jag skulle kunna vara tyst i en månad. Eller två. Om det skulle krävas.

Å andra sidan så är det f*n han som triggar igång bråken..varför låta en trasig brödrost stå framme. Eller varför skita i att plocka undan efter sig. För att inte snacka om när han hämtar grejer från garaget och låter dem ligga kvar bara för att han inte oooorkar gå ned. Jag har en stegejävel i sovrummet sen två veckor tillbaka. But why liksom?

Och inget snack här nu om att han har världens sämsta fru som bara gnäller och aldrig kan säga förlåt va!

Apropå att shoppa, och bråka med maken

Det är väl jävligt märkligt att, när man kan, vill och har lust, att köpa nåt fint så hittar man inte ett skit.

Fast å andra sidan så kanske det berodde på mitt excellenta humör. Typ jag-kommer-mörda-maken-idag-humör.

Nää. Jag ska dit igen när jag har lugnat ned mig.

Idag har jag legat på rygg hela dagen. Eh, nej, så kul ska vi inte ha det. Jag har varit stentrött och lekt tonåring. Det vill säga, jag har legat i hennes säng, tittat på tv, pratat med henne, sminkat henne, lekt med talibanen...i sängen. Bortsett från att fixa lunch då'ra.

För det kostar på att vara förbannad på maken. Jag har märkt att när jag blir förbannad i PMS-tider, så blir jag fullkomligt galen. Vi pratar tacksam för att knivarna ligger i lådan. Typ. Och bråken startar med skitsaker, som det här:

Vi har en brödrost. En ful vit 4-bröds historia. Som jag kan leva med, om den står i skåpet. Men maken vill att den ska stå framme. Jag får Röda Hund. Härom dagen fick han för sig att den gått sönder då brödet blev vidbränt. Och går ned till sitt hamster-garage. Där 48 tusen flyttlådor står med "bra-att-ha"-grejer. Och gräver fram en 2-bröds historia från 1982. Tar upp den och ställer den bredvid den gamla (varför ta bort den liksom, när man kan ha båda framme samtidigt). Jag noterade alltså detta tidigare i veckan men fick igår ett jävla tokspel.

Han hävdade att den gamla var trasig. Eftersom jag är en obstinat idiot så tryckte jag i två brödskivor, drog ned värmen/grillen ett par grader, OCH SE PÅ FAN! ....den funkade. Självklart.

Men nä, människan skulle ha den gamla äckliga likförbannat. Där och då bestämde jag mig för att bli osams med honom. Sen var jag som ett åskmoln hela dagen. Fram till i morse. Då hade jag lugnat ned mig.

Såna världsliga saker bråkar vi om medan nära anhöriga opereras för cancer, barn i världen svälter, och kvinnor misshandlas. En jävla idiot är vad man är. Men det är han också.

Själva då, vad triggar igång er?

fredag 26 februari 2010

När man är en surkärring

Jag shoppar aldrig så bra som när jag är arg.

Ska bara hitta en parkeringsplats först.

Om att vara GBP-opererad

Många tror att bara för att man har gjort en sån här operation så är man förvisad till grönsaker resten av livet.

Icke. Man kan äta allt.

Dock aldrig mer en hel portion. Men hey, vem bryr sig, jag mår kalas och rasar i vikt.

torsdag 25 februari 2010

Ja just det ja, Los Puré-perioden is finished

Ikväll serverade tonåringen Carl-Johan-svampfylld färsk pasta med pesto, minitomater och rostade pinjenötter.

Amen fatta vad gott det var.

2 dl. Och ni skulle bli förvånade om ni visste hur tajt man kan paketera mat i ett decilitermått.

Och så lite ont i magen på det, men det var det värt.

Halleluja, I'm back!

Privat meddelande till Skol-Åsa

Kära Åsa

Om du letar efter ett inlägg där jag skriver om maken, och där det, längst ned, står: Livet med maken som kategori, så kan du klicka på den. Då kommer alla inlägg om maken upp.

Have fun. Och du kan ju försöka att hålla dig för skratt nästa gång du ser honom..Good luck liksom.

Världsliga problem om teknikaliteter såsom email

När man börjar bli gammal så är det svårt att bryta rutiner.

I 102 år så har jag jobbat med datorer. Kontorsråtta alltså. I 102 år så har jag jobbat med Windows Mail.

I ett par månader har jag arbetat med två datorer: en ny, som endast har haft mitt löneprogram installerat, och kanske nåt program till. Och min gamla dator, som stänger av sig varannan minut.

I morse fick jag nog. Det går fan inte att sitta och kolla mailen i ena datorn, för att kunna jobba med exempelvis lönerna i den andra. Visserligen har jag feta lår, men inte tillräckligt feta för att han en laptop på vardera ben liksom

Så jag drog in till datorbutiken vi anlitar. Som inte tillhör nån fjantig okunnig kedja. Och fick lämna ifrån mig båda datorerna då jag gav dem instruktionen: "please, fixa, jag blir galen, måste ha nya officepaketet och när ni ändå håller på; kan ni fixa över alla mina mail till den nya datorn, tack så mycket, hej." Typ.

Några timmar senare hämtar jag dom. Hem och logga in mig på min nya-väger-bara-1,5 kg-jämfört-med-gamla-3,2 kilos-datorn.

Och vad i helskotta upptäcker jag: meckarnissen har fört över alla mina mail...till Microsoft OUTLOOK. What the f--k. Jag har aldrig jobbat med Outlook. Jag tycker inte om Outlook. Det ser inte likadant ut som Windows Mail, där jag hittar allt. Jag blir helt jävla confused när jag får mail nu och får läsa innehållet i en spalt INTILL. Alltså ni som vet vad jag pratar om, fattar vad jag menar. Jag ringer tomtarna som svarar att Outlook minsann är MYCKET bättre och mer proffsigt.

Det skiter jag i. Jag vill att det ska vara som det alltid har varit.

Nu måste jag alltså gå en kurs för att kunna lära mig att leva med dom här nymodigheterna.

onsdag 24 februari 2010

Finn 7 fel

Medan jag sitter djupt försjunken i semesteralternativ, och skiter fullkomligt i att ''vi'' just tagit ett guld i OS herrstafetten, så har maken roat sig på egen hand. Eller rättare sagt på vårt valnötsbord.

Ledtråd: finns på fingrar och tår. Och skall avlägsnas i BADRUM!

Jag tror jag spyr.

HUR hade man råd?

Jag har tråkigt.

Det är -10 ute och maken tvingar mig att titta på OS i Vancover. Där det snöar satan.

Så jag blir sugen på en resa. Alltså, nästa vinter. Eller nåt.

Kommer på att det var ett tag sen vi var på Mauritius. Before the taliban so to speak. När man kunde resa runt hela jorden.

Och jag gillar att bo lyxigt. Skäms inte en sekund över det.

Först blir jag jätteglad över att jag över huvud taget kände igen det jättefina hotellet vi bodde på. Och påbörjar genast en hur-ska-jag-övertala-maken-kampanj i huvudet. Tills jag ser vad det kostar.

8190 kr. Per natt. Skål och välkommen.

Alltså. Vi måste ha skitit pengar back then.

Ska kolla upp Bali istället. För om jag tänker efter så var det vår bästa semester.

Fast det är klart. Skåne är ju också fint.

Nackdelar med en GBP-operation

Jaha.

Från att ha varit en gravt addicted latte-drickare, som gjorde en megainvestering i en värsting-kaffemaskin här hemma i somras, så har man nu alltså tappat allt sug efter kaffe.

Det smakar skit.

Jag har blivit en mesig te-drickare.

Fucking unbelievable.

Los premieros

Första latten på 5 veckor. Ska bara kolla var toan finns.

Nä, det är inte hemma hos mig...jag är på fik med Tara-Christina!

När lyckan är gjord för en taliban..

I morse fick talibanen ett tjockt kuvert från kära vännen Rosa. Hon hade lite smycken som hon tröttnat på. Och lite glittersmink.

Med var också en lapp med raden ''...bara dina, så varken mamma eller storasyster får låna...''

Talibanen var i extas: ''Mamma, det är MINA grejer, ni får inte röra. Eller vänta, det står att ni inte får låååna, vad bra, då får ni röra men inte låna!''

Saken är den att jag noterade ett par riktigt fina halsband där. Nu
ska jag bara kollra bort henne och lura till mig dom. Hehe, plättlätt.

Fotnot: Innan talibanen hoppar i säng så kommer hon springandes in i vardagsrummet, greppar tygpåsen med alla smycken och säger: "bäst jag tar med den här."

Ameh!

tisdag 23 februari 2010

Hur man orsakar hjärtinfarkt på maken

Innan jag opererade mig så passade jag på att göra lönerna för alla anställda. Dock glömde jag att maila filen till maken.

Förrän idag.

Har inte hört ett skit sen jag tryckte på Send-knappen. I normala fall så brukar jag lämna in en plastmapp med alla lönespecar, gärna i samband med att han talar i telefon och precis när jag ska gå hem från kontoret.

Så att man slipper höra avgrundsvrålet.

Av olika orsaker så har vi denna månad slagit all time high-rekord med våra 60-tal medarbetare.

Varför jag faktiskt inte skulle bli ett dugg förvånad om han har dött knall fall därborta på kontoret.

Minns ni min tävling...?

Jag har nu läst igenom alla bidrag flera gånger och har haft grymma problem med att välja vem av oss som har det sämst.

För det är ju inte tu tal om att vi är i minoritet här, å nej.

Vi har snubben som inte kan ta sista delen av toapappret, utan måste ta en ny rulle

eller han som alltid "hjälper till" med städningen innan middagsgästerna kommer, och då gör det på sitt sätt: han tvättar insidan av bilen. Vem vet, han kanske tror att det är i bilen man serverar sina gäster

eller Annikas man (numera särbo) som är skitbra på att tvätta kläder, men inte fattar att man måste plocka ur dem ur maskinen också

eller Kristiina som delar en synnerligen intressant sak med mig: vi plockar om i diskmaskinen eftersom våra män inte fattar hur man på det mest effektiva sättet fyller den

Och Helenas man skulle jag slänga ut på en kvart; han lägger alla sina jobbkläder på golvet, för dom har golvvärme "och det är så skönt att sätta på sig varma kläder". Problemet är bara att han är sopgubbe.

Eller Annelies snubbe som går in med skorna på och skyller på att de är kliniskt rena. Exakt så gör maken och jag blir galen på det

Och VAD ÄR DET MED MÄN som inte fattar att man SLÄNGER den gamla toarullen, inte lägger den på bänken

Sen har vi Sofias man som gärna tömmer diskmaskinen, men ställer prylar han inte vet var de ska vara, på köksön. Har ett sånt exemplar här hemma också: maken vet minsann var popcorn-skålen står när det ska poppas, men när man tömmer diskmaskinen så har man plötsligt glömt bort det, och ställer den på köksön

Alltså, det finns många fler män att läsa om bland kommentarerna.

Caroline är värd ett hedersomnämnande. Herregud vilken dåre till make hon har. Han ska helt enkelt inte köra bil. Möjligen en trampbil.

Men. Den som vinner är Anna. Hennes man är en jävel på att koka ägg i mikron och har, trots vuxen ålder, aldrig fattat den egentliga funktionen med en toapappershållare;




Anna, maila mig din adress, så skickar jag dig dessa skitsnygga servettringar som kommer i en jättefin ask. Tyvärr så gör bilden dem ingen rättvisa, men de är en av våra storsäljare (för er som inte vet så jobbar vi även som grossister inom inredning/accessoarer);



Grattis Anna!

Och ni andra: TACK så jättemycket för alla bidrag och bilder!

måndag 22 februari 2010

Gourmanden

Det är få som fattar att det här är det godaste som finns just nu.

Och jag kan leva med det. Så här 13 minus.

Kilo alltså.

Talibanen och genusperspektiv

Jag tvingar talibanen att ha en varm filt runt kroppen när hon sitter och tittar på tv.

Sen eldar jag satan i öppna spisen.

Nu har vi lyckats komma upp i 17.8 grader.

Jag talar om för talibanen att jag eldar allt vad jag kan.

"VA?! Kan DU elda?"

"Amen varför skulle jag inte kunna det?!"

"Jag trodde det bara var pappor som kunde sånt."

När man får betala för kylan

Vår elräkning brukar lika på ca 3500 kr per månad.

I fredags fick vi en ny.

5200 kr.

Som hittat.

Och när jag nu tittar på termometern i köket så visar den 17 grader. På insidan alltså.

Jag hoppas vid Gud att det inte är Gnidde här hemma, som har varit nere och stängt av bergvärmepumpen.

För då kommer skjortan bli tom när han kommer hem.

söndag 21 februari 2010

Enough is enough.

Seriöst. Räcker det inte nu?

Doktorn säger att jag ska promenera varje dag.

In my ass att jag går ut.

Jag promenerar runt i mitt hus i stället.

lördag 20 februari 2010

När maken känner sig obekväm

Maken är sen hem från jobbet och får därmed sätta sig i matsalen med sin tallrik. Där sitter redan tonåringen med sina tjejkompisar. Och konverserar för fullt.

Jag befinner mig i soffan och har svårt att hålla mig för skratt.

För tjejerna pratar behå-storlekar.

Maken sitter med böjt huvud och stirrar ned i Dagens Nyheter. Och glor lite till. Och böjer sig ännu mer.

De 18- och 19-åriga tjejerna fortsätter obehindrat. Det pratar tuttar och diskussionen når ett mer "djupare" plan och det avverkas former och annat därtill intressanta spörsmål om boppar.

Själv undrar jag om inte makens panna slår i bordet snart. Hej och hå vilka intressanta artiklar.

Det var jävligt länge sen som jag hade så kul.

fredag 19 februari 2010

Om otrohet.

Sitter och slötittar på Dr Phil. Som pratar om otrohet. Jag kommer in mitt i matchen, när han just talar om för hela Amerika om varför män kanske är otrogna...

..."om man jämt har en fru hemma som inte klär sig i annat än mysbyxor och har håret uppsatt med en påsklämma, well, då är det inte så märkligt.."

Ähhum.

Host, host.

Little bit too late.

She's my girl.

Maken vill ju helst ha 25 grader varmt i sovrummet, varför jag tar alla tillfällen i akt att sova i tonåringens rum när hon är borta. För då kan jag ha balkongdörren öppen och välkomna minus 10. Sen gör det ju inget att hon har husets skönaste dubbelsäng.

Nåväl. Hennes rum ligger vägg i vägg med talibanens. Jag är lättväckt. Så 06.15 imorse vaknar jag av ett jäkla liv därinne. Jag hör hur en stol dras fram och tillbaka över golvet. Jag hör dörrar som öppnas och stängs. Jag hör bök och stök.

En timme senare kommer hon in och är exalterad. Vill att jag ska hålla för ögonen och bli ledd in i rummet.

Sagt och gjort. Jag öppnar ögonen och ser att hon har städat sitt redan välstädade rum. Eller ja, hon har omorganiserat lite;

Hon har en jättestor garderob med dubbeldörrar och vill att jag öppnar dom. Till saken hör att denna garderob är det enda stället där det ser ut som fan. För hon byter kläder 14 gånger om dagen och allt är huller om buller. Och jag har gett upp.

Jag slår upp dörrarna och smäller av. Hon har vikt vartenda plagg minutiöst. Alla kjolar för sig, alla shorts för sig. Och så vidare. Alla femtioelva klänningar på varsin rosa pärlgalge.

"Och mamma, ser du, jag har ordnat allt i färger, fint va?!"

Rubbet var färgkoordinerat. Även högarna med de vikta kläderna.

Och där stod en mamma och nästan lipade av glädje.

Halleluja, äntligen någon i familjen som har fattat galoppen!

torsdag 18 februari 2010

Meteorolog Universum

Det vankas nytt väder.

Snö.

Det ser jag verkligen fram emot.

För det har vi ju inte sett så mycket av den här säsongen.

Små talibaner och snippor.

Talibanen är hämtad tidigt idag, och ligger i soffan och tittar på tv. I nattlinne. Klockan 14.00("Mamma, då behöver du inte känna dig ensam." Och syftar på mig i mina not så sexiga mysbrallor.)

Rätt var det är hör jag: "Mamma, kolla här på min snippa. Om jag håller handen så här, så är det precis som en datormus: man klickar här, eller här."

"Jamen det har du rätt i."

Ehh. Och VAD skulle jag ha sagt då?! Kom på nåt bättre liksom!

Det är för övrigt väldigt mycket snippsnack just nu och jag bara hoppas att man inte ska igenom den här historien igen. Har en känsla av att det skulle krävas mer detaljer, så här 2 år senare.

Det här med OS, när man inte har koll.

Det har ju inte undgått någon att vi har ett OS just nu. Jag är inte särskilt intresserad och har därför ingen som helst koll på något. What so ever.

Som av en händelse har jag i detta nu tv:n på. Plötsligt är det nån brutta, Olsson-eller nåt, som ska tävla. Jag sugs in i det hela och finner mig själv heja satan. Samtidigt har jag datorn i knät. Och surfar lite. Hamnar på Aftonbladets hemsida och läser om samma böna. Om att hon inte tog nåt guld. Loppet fortsätter på tv:n och bruttan Olsson torskar.

Jag tänker: inte så jävla konstigt, när dom åker varje dag. Hur ska dom hinna ta igen sig liksom.

Surfar vidare.

10 minuter senare fattar jag att det är nattens sändningar som jag sitter och hejar på.

Jävla märla.

När man mår bajs och måste skriva tråkiga inlägg

Just nu så är livet som GBP-opererad inte så jävla lattjolajban längre.

Förvisso så går måttbandet åt rätt håll, sisådär en 12 pannor på en månad, om man omvandlar centimetrarna. Dock mest från flytet före operationen. Jag har inte så bråttom, så jag bryr mig egentligen inte.

Däremot har jag sen ett par dagar tillbaka grymma problem med maten.

Jag ska äta 6 gånger om dagen, aldrig mer än 2 dl. (Just dl-kvantiteten gäller nån vecka till, sen får jag äta mer, om jag nu skulle orka.) Plötsligt har jag börjat må skitilla direkt efter att jag äter. Så illa att jag måste gå och lägga mig och sova varje gång. Jag som ALDRIG sover annat än på natten.

Det har gått så långt att jag drar mig för att stoppa något i munnen, vilket är livsfarligt. Och ja, jag får äta precis vad som helst, bara jag mosar det.

Så hur kul blir man på bloggen då liksom.

Jag ska skärpa mig. Ska bara spy klart först.

Uppdatering:
Sjukhuset ringde. Jag ska träffa doktorn i morgon. Med en skolledig, never-stop-talking-taliban i släptåg. Kul.

onsdag 17 februari 2010

Resplaner

I höst ska jag och bästa väninnan åka på vår traditionsenliga tripp hem till hennes hoods: Las Vegas.

Härom dagen kom vi på att vi kanske skulle ta en sväng förbi Chicago och gå på en Oprah Winfrey-show.

Vad säger ni, är det mycket tantvarning på det?

tisdag 16 februari 2010

När man samlar på onödiga saker, eller kanske snarare när man blivit kärring

Jag har en hel klädkammare i källaren med kläder i storlek 38-40, och så här 6-8-10 år senare så är jag glad över att jag var så smart och köpte tidlösa kostymer och annat.

Och det är just den här klädkammaren jag har siktet på nu när jag har knytit ihop magsäcken.

Som en liten pre teaser så var jag där nere härom dagen. SnokTalibanen skulle givetvis vara med och kolla. Jag har en hel del aftonkläder såsom galaklänningar och annat tjafs med plenty of glitter på, som hänger där. Och talibanen befinner sig just nu (...sen typ 4 år tillbaka) i en glitterperiod, varför det var många "ahha" och "åhhh". In heaven kan man säga att hon var.

Nåväl. Jag hittar en flyttkartong och börjar rota runt i den. Av någon märklig anledning så har jag sparat alla stringtrosor. Förmodligen av ren snålhet då de kommer från lite schysstare butiker over seas så att säga.

Jag stirrar på dem och undrar om jag är helt dum i huvudet. HUR kan man ens tro att man någonsin skulle kunna mecka in röven i ett par såna igen. Även om jag skulle tappa 30 pannor så har jag jäkligt svårt att tro att hängröven plötsligt åker upp en våning, eller två. Snarare tvärtom: två skrynkliga skinnlappar liksom.

För jag har hört att en rumpa sjunker 20 cm när man blir äldre. TJUGO centimeter! Och att man kan köra tutt-penn-tricket där med: lägga en penna i rumpvecket och kolla om den sitter kvar.

Har en känsla av att jag kan få en stekspade att sitta utan problem.

Prova sig lite ikväll kanske.

Att tjuvlyssna

Sitter på finfiket i finområdet och lyssnar på brudarna mitt emot. De håller på att dissikera gemensamma väninnor.

My God så bra vi kärringar är på att snacka skit, man blir mörkrädd.

Och vilket enormt spännande liv jag lever.

Eller inte.

I'm not allone och ni är för sköna

Herrejösses vilka dårar till män vi har!

Och ni har ingen aning om vilken lättnad jag känner. Trodde jag hade hittat det värsta exemplaret, men en del av er slår maken med hästlängder. Vad ÄR det med våra män egentligen?!

Fortsätt och skicka in bilder, jag garvar läppen av mig! Och du, bara för att du inte har bildbevis, så betyder inte det att du är chanslös!

måndag 15 februari 2010

Nu ska vi ha klagovecka

Det här är en del av mitt sovrum, eller förlåt: VÅRT sovrum. Jag är en extrem ordningsmänniska, och jag har på riktigt gått i terapi för att lära mig olika saker. Efter en gång i veckan under 2 år, och en hel jävla förmögenhet, så har jag lärt mig att hantera det ni ser.

Jag får alltså inte längre framfall och hjärtinfarkt när jag ser makens klädhög, jag blir mest jävligt trött. Och så kliar det i fingrarna. Notera gärna min halva av soffan. Needless to say att det är den högra.

Och nu ska vi ha lite skoj här. Jag vill att ni berättar för mig vad ni stör er på hos den ni lever ihop med (råkar du inte ha en respektive, så kanske du har en tonåring..). Har ni dessutom bildbevis, som inte är arrangerade (de måste vara autentiska) så maila det till mona@boxx.se.

Och eftersom det här är en privat blogg så tar jag mig friheten att lotta ut ett fint pris till det roligaste bidraget. Sista tävlingsdag är söndag kl. 12.00.

En sak till, vi är rörande överens om att vi älskar den vi hänger ut, så inget tjafs om att det är synd om personen ifråga.

När minnet sitter i röven

Glömde ta på mig strumpor imorse men så här 6 timmar senare är jag tacksam för min Bally-investering härom året. Med 7 minus så hade man väl torskat på kallbrand annars.


Och ja, det är en liten tatuering på foten. Alla har ju varit 18 år...

söndag 14 februari 2010

Mätt och belåten

Om någon sagt till mig för ett år sen, att jag skulle bli proppmätt på två mosade, normalstora, potatisar, så skulle jag ha trott att personen rökt en joint. Eller nåt.

Och som jag njöt. No more jävla soppa.

När man har goda intentioner

Maken är näst intill felfri, om han får säga det själv. Well, mycket ska han ha credit för, men det finns en del skavanker.

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Maken har bestämt sig för att bjuda familjen, inklusive mormor och morfar på restaurang.

Maken jobbar 24/7 och hinner därför inte tänka så mycket.

T ex på att tonåringen med pojkvän, gärna tillbringar kvällen på tu man hand

på att morfar är på landet och bygger om huset

på att mormor ligger hemma i årets influensa...smittad av honom själv

på att huschefen för två veckor sen genomgick en Gastric Bypass-operation och visserligen får äta, men endast mat i puréform

Så det blev han och talibanen kvar.

Jamen ha en trevlig Alla Hjärtans Dag då´ra.

Det här med Alla Hjärtans Dag

Jag måste säga att jag förvisso blir väldigt glad över en bukett blommor, då helst liljor, MEN,
något som får mig att bli en mycket lycklig människa är när maken hjälper mig med att göra rent tvättmaskinens rör.

Eller flyttar på sina jävla slangar som används för att rengöra akvariumet

Eller när han kommer med förslag om att vi ska gör något praktiskt i huset, typ fortsätta att renovera hallen och kanske kolla på klinker

Eller när han borrar upp ett tungt skåp, som förvisso hänger snett sen, men vadå

Eller; baby, jag ska ta bort den där flyttkartongen med bokföringspärmar, som har stått här i matsalen i drygt ett år

Eller: kärlek, du är en jävla tjatkärring, men vi ska nog leva resten av våra liv ihop ändå. Och jag lovar att ge fan i att bry mig om vilka färger du vill ha på soffkuddarna

Eller säger att: du, vi sätter oss ned och försöker komma överens om vilken sorts ny soffa vi ska köpa

Eller det bästa av allt: han säger: honey, bestäm en ny soffa du, så åker vi och köper den. DÅ älskar jag honom som mest.

Sånt sitter jag och drömmer om här i finförorten.

Och drömma kan man ju alltid göra.

När man tokretar sig på tv-reklam.

Det finns en reklamsnutt som visas just nu och som får mig att fullkomligt EXPLODERA och bli skitförbannad varje gång jag ser den;

Ett par sitter i en bil mitt ute i skogen. De hånglar. En jävla björn kommer. Bruden drar ned fönstret, björnfan ylar, bruden hissar upp fönstret, vänder sig till snubben och ba: "Det är okey, vi får vara här." Och så fortsätter dom hångla.

Jag säger så här. Det produktionsbolag som hittat på den skitreklamen ska nog vara jävligt glada över att de inte har gått i konkurs.

Än.

lördag 13 februari 2010

En uttråkad make

Vi tittar på Melodifestivalen.

Maken sitter i fåtöljen intill och småsurar. Han har sin iPhone i handen och sitter och tittar koncentrerat på den. Jag förstår att han läser email och kollar kassorna i våra butiker.

Efter en halvtimme frågar jag honom vad fasen han pysslar med. Tycker mig ha noterat att han inte har bytt ställning på hela tiden.

"Jag spelar."

"Vadå "spelar"?

"Jag kastar papper i en papperskorg."

"Vafan snackar du om?"

Han visar mig. Jag har betalat 7000 kr (julklapp as you remember) för att han ska sitta och spela ett spel som går ut på att man med fingret puttar iväg en papperstuss, som ska landa i en papperskorg på ett kontor. Kruxet är att intill papperskorgen finns en bordsfläkt som blåser i 180.

Som sagt. 7000 spänn.

Störd. Skitstörd. Helt jävla idiotstörd.

När maken leker paraboltekniker

När vi flyttade in i det här huset så lyxade vi till oss med att skaffa flera tv-boxar. Vi insåg nämligen att behovet av minst tre tv-apparater skulle vara stort. Maken är en sportnörd, tonåringen ser mycket film och själv, well, jag håller mig till intelligenta och djuplodade program som The Real Housewives, och liknande allmänviktiga serier.

Så när det vankas OS så är placeringarna på folket i huset rätt självklar. Tonåring med pojkvän i sitt rum. Make i sovrum. Taliban och huschef i vardagsrummet.

Sen nån vecka tillbaka så har vi haft problem med SVT 1 i vardagsrummet. Det har varit massa störningar så att bilden pixlas stup i kvarten.

Idag satte Timellski på sig vinterrocken och skulle styra upp det där med parabolen. Som lyckligtvis (ähum, or not) inte sitter på taket, utan på sidan av huset. Han står och petar på den med en pinne. Börjar sen mecka runt på några grejer med fingrarna. Dessa grejer sitter på en arm, vinklade in mot själva paraboltallriken. Själva mottagarna I believe. Jag står på insidan och säger "nä....nu...vänta lite...där...kanske...jamenja, nu funkar det!"

Eftermiddagen går över till kväll och maken meddelar att han avser att ta en dusch, lägga sig och titta på OS. Talibanen och jag ska se samhällsprogrammet Melodifestivalen, och tonåringen med pojkvän ska se nåt annat, i hennes rum. Bra så.

Sovrummet ligger ovanför tv-rummet. Jag hör golvet knarra. Flera gånger. Nån går fram och tillbaka. Jag hör lite dunsar, typ fotsteg som landar på golvet från sängen. Här ska man veta att vår tv-anordning hänger i takbjälkarna. Ni som varit med här en stund vet vad jag snackar om.

Sen hör jag hur det dundrar i trappan. Och eftersom vi har varit gifta i 102 år så vet jag vad som komma skall.

"FAN, vad förbannad jag blir. Jävla helvetes skit, tv-n funkar inte. Varken Canal Digital eller Viasat."

Sen öppnar han fönstret och tittar ut på parabolen. Fråga mig inte varför, han kanske trodde att onda ögat skulle hjälpa. Smäller igen fönstret. Och fortsätter.

"VAFAN skulle jag på det där skiten och pilla för. Jävlar i helvete. Fan, fan, fan." Sen går han upp igen.

Och jag ba': "Nämnen oj, vad synd." Till ryggtavlan.

Talibanen stirrar på mig och utbrister: "Herregud vad mycket pengar han är skyldig mig nu."

När katten är borta

Tonåringen har tagit med talibanen på bio.

Maken och jag är ensamma i hela huset. Händer aldrig.

Man kanske skulle ta och bidra lite till statistiken.


Uppdatering: Orka. Vi såg en film istället..

Okej'rå, då snackar vi lite sex här

Jamen det där var ju roligt. Att se alla reaktioner. Att veta att man är långt ifrån ensam om att inte längre orka med en helnatt med sexorgier. Med maken alltså.

För så här 13 år senare så är det bara att fejsa. Det är liksom inte prio ett längre. Och det är väl det som gör att man börjar fundera lite.

Jag är ju 40+ och enligt all statistik så ska jag vara på toppen av min sexualitet. En sexmaniac. Och vore jag ensam så skulle jag, enligt statistiken, inte göra annat än sätta på yngre killar. (Ojoj.)

Så antingen är jag egentligen 50, eller så (ännu hellre) är jag fortfarande 30 i sinnet, och har sex två-tre dagar i veckan, i enlighet med genomsnittet, för aldrig i helvete att jag skulle orka var och varannan dag. Det är ju inte direkt så att det är fyrverkerier varje gång.

Plus att i den här familjen så är det maken som har huvudvärk oftare än jag.

Ujuj. Nu får jag stryk.

fredag 12 februari 2010

När städerskorna har varit här

Jag är förvisso fortfarande kär i min man, och allt det där..

..men om jag får välja mellan en hel natts vild sex med maken, och ett Ajaxdoftande, tokrent hus,

well, då är det ingen diskussion om vad jag väljer.

Finns det andra som är som jag, eller är jag ensam om den här sjukdomen?

Blåbärssoppa och katrinplommon.

I två veckor har jag haft problem med..hmm..nummer två. Jag har bara lyckats "prestera" två gånger. Och det var en jävla mardröm. Ni mammor kan förstå liknelsen om jag säger att det var som att krysta ut ett bowlingklot. Det är liksom ett under att jag inte har spruckit hela vägen upp till naveln. Typ.

Och för en som i normala fall går på toa varje dag så har det här varit besvärligt. Redan andra dagen kom jag på att man skulle dricka blåbärssoppa. Ja, det har man ju hört. Trodde jag. Därför har jag bälgat i mig en halv liter om dagen. Då ska man ha klart för sig att min totala intag av mat/vätska skall uppgå till 2 liter.

Så varje dag har jag alltså druckit blåbärssoppa. Men inte f*n har det hjälpt. Och det är ett under att mina ben orkar bära den enorma bajlåda jag knatar omkring med. Jag har haft extrema magknip, suttit på toa och försökt krysta ut meloner, men nada har hänt.

För en stund sen så beklagade jag mig för en kompis. Som undrade om kirurgen möjligen även utförde en lobotomi på mig. För "alla vet ju för h-e, att blåbärssoppa har helt motsatt effekt?!"

Så nu drar jag till ICA och tjackar katrinplommonsaft. Och kopplar upp datorn i badrummet.

torsdag 11 februari 2010

När man inte tänker sig för. Och blir svinpoppis i skolan.

Jag är en sån som egentligen tycker att lördagsgodis borde utrotas. Att socker är farligt. Men självklart har jag dubbelmoral, så jag låter talibanen få äta det.

Idag har jag tillbringat en stor del av dagen i talibanens skola. Det är en ganska tjattrig klass. Så under eftermiddagen berättar en av fröknarna att man ska ta fram den gamla flörtkuleburken. En burk man fyller med flörtkulor. Klassen får en flörtkula om de sköter sig under dagen, och man kan tjäna flera flörtkulor om dagen. Belöningen är att de ska få se en dvd-film på skoltid. "Tsatziki och Farsan."

I normala fall brukar det ta en månad innan burken är full.

Jag är sjukskriven och har skittråkigt, och blev så exalterad att jag räcker upp handen och säger att jag utmanar dom. Att, om dom grejar det här på 3 veckor istället för 4, så bjuder jag klassen på jättemycket godis "....för jag råkar ju ha en massa affärer med världens bästa godis". Men att jag egentligen inte alls tror att dom fixar det, och missar dom det så kommer de tre fröknarna att få allt godiset istället.

Ett jubel utbröt och samtliga 27 barn var fullständigt övertygade om att de visst fixar det. Att jag minsann ska få se.

På vägen hem slog det mig. Ehh, tänk om det finns föräldrar som verkligen misstycker. I varje klass brukar det ju alltid finnas nån jävla motvallskärring/gubbe.

Så ikväll måste jag maila runt till alla och förklara läget.

Ibland undrar jag hur många bokstavskombinationer det kan rymma i en människa.

Jag är en innovatör. Yes I am.


Såna här har ni sett va?

På söndag börjar min puréturné så jag har laddat kylen. Dessvärre så får det inte vara mat för äldre än 5 mån. Hej & hå.

Jag har under flera dagar varit extremt sugen på spaghetti och köttfärssås. Idag fick jag f*n en snilleblixt. Jag tog fram en burk och blandade ut den med mjölk.

Så man kan utan att överdriva säga att jag har ätit spaghetti & köttfärssoppa. En...ehh..annorlunda upplevelse.

Man kan också säga att min gamla gourmettunga är ett minne blott. Nu nöjer jag mig med vad som helst.

onsdag 10 februari 2010

När maken ändrar menyn. Och en ny upplevelse.

Maken ringer hem och talar om att han kommer hem sent och att han nog inte är så sugen på falukorv. Att han rattar förbi Thairestaurangen och plockar upp lite hämtmat.

När han kommer hem, så ber jag honom sätta sig i ett annat rum. För just idag är jag hungrig som f-n.

Jag kan till slut inte hålla mig så jag går ut i matsalen och går en en sväng runt bordet. Tittar lite i tallriken. Böjer mig ned och andas in.

Sen går jag ut i köket och häller upp ett glas nyponsoppa.

Sitter i soffan och trummar med fötterna. Och surplar äcklig nyponsoppa. Och är sur.

5 minuter senare står jag vid matsalsbordet, plockar upp en liten papperspåse innehållande en friterade banan. Jag sticker in näsan i påsen, och kniper om så att ingen luft kommer in emellan.

And I here by confess att jag garanterat är den förste i världen som har sniffat en friterad banan.

Men fan så gott det var.

När man måste laga äcklig mat.

Jag får ju inte äta mat. Bara flytande.

Och jag kan säga att två veckor med bajstråkiga soppor, yoghurtar, nyponsoppor etc suger hårt.

Jag är svinhungrig. På ägg i alla former. På hemmagjord klyftpotatis. På min asgoda spaghetti & köttfärssås.

På söndag kommer jag tjuvstarta min tvåveckorsperiod av purémat. Då får jag äta allt, bara jag gör puré av det.

Nu är det ju så att jag råkar vara matchef i det här hushållet och då det känns sådär att stå och laga skitgod mat, så har menyn inte sett så rolig ut den senaste tiden.

Jag lagar bara äcklig mat, eller förlåt; MINDRE god mat. Typ färdigköpta köttbullar, ravioli, falukorv med makaroner etc.

Varför ska nån annan ha det bättre än jag liksom.

Ujuj. Stackars familj.

Om att vara sjukskriven.

Jag är sjukskriven i 6 veckor.

Nu har en gått.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft så jävla tråkigt.

Borde städa. Orkar inte.
Borde röja garderober. Orkar inte
Borde fortstätta med renoveringen i hallen. Orkar inte.
Borde jaga reda på en skitabillig målare som kan sprutmåla taket i köket. Orkar inte.
Borde ha jättemycket sex med maken. Orkar fan inte.

tisdag 9 februari 2010

Det här med att unna sig. I ytlighetens tecken.


Jag tycker att det är viktigt med belöningssystem. Väry viktigt.

Som, när man har klarat något stort, så borde belöningen vara stor.

Och jag är förvisso jävligt dålig på matematik, men den här operationen var jättestor, så enligt min multiplikationstabell måste ju då belöningen bli lika stor.

Så jag har shoppat lite från min favoritbutik.

Because I´m so jävla worth it.

måndag 8 februari 2010

När man inte lyssnar så noga.


Operationen som jag har utförts med så kallad titthålskirurgi. Jag har ungefär 5 hål på magen, där de har gått in. Dessa hål är nu övertejpade med kirurgtejp.

Innan jag åker hem så berättar en av sjuksyrrorna att jag ska tillbaka om två veckor, och ta bort stygnen. Hon babblar på om det där men jag lyssnade inte så noga, då jag just då hade rätt mycket smärta.

Idag funderade jag lite. Undrade varför dom har sytt med stygn som måste plockas bort. Varför inte stygn som försvinner av sig själv liksom.

Under min Kelda Champinjonsoppe-middag så läser jag igenom alla papper jag har fått. Där står nåt om agraffer. Att dom ska tas bort efter två veckor. Jag tänker att det är ett larvigt hittepånamn för "stygn". What the fuck liksom, varför inte bara skriva stygn.

30 minuter senare sitter jag i soffan och retar mig på det där. Ja, det är ungefär så mycket jag har att göra på dagarna. I alla fall. Jag googlar och vad i h-e upptäcker jag?!

Agraffer är KLAMRAR! Dom har stämplat i min mage. Som häftklamrar i ett papper. På FEM ställen.

Och eftersom jag har en sabla förmåga att visualisera saker och ting så undrar jag vad som händer om jag skiter i att åka tillbaka. Det känns liksom inte som om det skulle vara en smärtfri historia att plocka bort dom.

En klarsynt taliban.

Jag promenerade till skolan med talibanen i morse och vi kom att prata om morötter.

Hon berättade att dom är jättenyttiga och att de är bra för synen.

-Jag äter ju jättemycket morötter mamma, men du kan inte ha ätit så många.
-Vadå´ra?
-Jamen du har ju glasögon. Fast nu när du ska vara sjuk så länge så kan du ju äta morötter. Asså sen när du får mosa maten. Då behöver du inga glasögon, bra idé va?!

Om att rensa magen. Japp, dags för lite bajs igen.

Jag är en kaffedrickare. Särskilt latte. Synnerligen gott om man har en Jura, vilket jag varmt rekommenderar.

Men det var inte nåt jäkla Råd & Rön jag skulle hålla på med här nu.

Kaffe ja. Första kaffekoppen på dagen sätter alltid igång maskineriet. Muller, säger det i magen, och sen är det dags för ett toabesök. Jag gör helt enkelt nr två varje dag, och så har det alltid varit. Ja, ni fattar.

För en vecka sen så fick jag ta nån sorts tablett inför operationen. Nåt som hade med magen att göra. Det var inte så noga så jag frågade inte. Borde nog ha gjort det.

Anywho. För att göra en lång historia kort så råkade jag göra i byxorna kan man säga. Det bara rasslade till och jag hann inte in på toaletten. Jag tänker inte prata mer om det, för det har varit lite mycket sånt på sistone. Äcklo liksom. Problemet är att jag inte har varit på toa sen dess. Har inte känt något behov.

Den lilla incidenten har lett till att jag nu inte vågar dricka kaffe. Det är alltså en vecka sen och jag har svår abstinens.

Så frågan är om man helt enkelt ska ta sig en latte, och sätta sig på toa och dricka den.

När man har svår jobbångest.

Om man inte öppnar Outlook, då gills det inte va?

Alltså, jag menar, då kan man säga att mailen försvinner.

Väl?

söndag 7 februari 2010

Det här med sjuka män.

Maken är sjuk. Vi pratar hosta from hell. Som han råkade få från mig.

Så för några dagar sen så sa jag till honom att han skulle ta lite av min hostmedicin. Den med morfin i.

Nu påstår han att han minsann har fått tillbaka sin astma (barnastma..!) pga hostmedicinen. Han kan inte andas och nä, "jag tänker inte åka till nån jävla läkarmottagning och sitta och vänta i hundra år, what´s the point liksom....Hade du varit frisk så hade jag kunnat det, men jag har inte tid, jag måste jobba. Och du skiter i att jag är sjuk."

Så där ja. Hur man ger en hustru dåligt samvete.

Och hur en hustru är väldigt nära en skilsmässa.

Nån som har lägenhetskontakter i Stockholm?

En bloggfri dag.

Igår bestämde jag mig för en datorfri dag.

Inga blogginlägg. Och det har f-n inte hänt det senaste året.

Jag tänkte att det skulle vara skönt. Det finns de som säger att det är nyttigt.

Inatt drömde jag att konsekvenserna av just en bloggfri dag, var att jag inte kunde hitta bloggen nästa dag. Allt var gone. Jag existerade liksom inte längre. A nobody. Och jag blev helt knäckt.

Så den jäveln som ordinerar en bloggfri dag till mig igen, den kommer jag slå på käften.

fredag 5 februari 2010

Det finns mansgrisar. Och så finns det andra arter i finförorten.

Jag promenerade idag.

Har man följt min blogg länge så vet man att detta har skett en gång förut. För 1,5 år sen. Då satte jag på mig iPoden och skulle lyssna på bok. Det slutade med att jag gick vilse och det tog 1,5 timmar att ta sig hem. In min egen hood liksom.

Så jag är inte överförtjust i promenader. De är tråkiga och för att göra det roligt så måste jag alltså lyssna på bok, men som läget är nu så måste jag nog tjacka en GPS, om jag ska gå ut själv igen.

Hur som helst så följde tonåringen med. Jag hade tänkt gå en 30-minuters promenad men glömde totalt bort att det GIVETVIS då tar 30 minuter att gå hem också. Så jag var död i två timmar efteråt.

Maken jobbar som vanligt hela dagen och kommer hem vid 19-tiden. Efter middagen planterar han sig i fåtöljen med jobbdatorn.

Jag går fram och tillbaka och servar talibanen med popcorn. Hämtar medicin till mig själv. Kissar lite. Hämtar datorn. Hämtar andra datorn, då den första är för tung för att ha på benen/magen i soffan.

När jag för femtioelfte gången, med stön och stånk, sätter mig i soffan så kan jag inte låta bli längre:

"Jamen sitter du bra där älskling? Du har suttit där i två timmar utan att lyfta på röven, och här springer (eller..ja, stapplar) jag fram och tillbaka och inte ett enda: "Men älskling, är det något du behöver?"

Maken svarar leende: "Jamen, dom sa ju att det var bra om du rör på dig!"

I samma sekund kommer han på vilken jävla jubelidiot han är OCH vad som strax kommer att ske:

"Ehh, det blir ett inlägg om det här nu va?"

Ja just det. Vad jag sa till talibanen.

Ser att några undrar vad jag har sagt till talibanen om operationen.

Jag har sagt att jag, på något sätt, har fått ett hål i min magsäck och att det var därför som jag först fick äta flytande, för att hålet inte skulle bli större i väntan på att det skulle bli min tur att opereras. Och att jag nu måste fortsätta med flytet ett par veckor efter "för att vänja magen vid mat igen".

Man kanske kan tycka att jag borde berätta sanningen, men jag tycker inte att hon ska ta del av det vid 6 års ålder.

Jag fattar.

Är ute på promenad med tonåringen. Nu förstår jag varför det finns parkbänkar ute när man promenerar.

Problemet är bara att i det här snobbområdet, så lyser de med sin frånvaro. Just nu skulle jag betala mycket för att bli hemdragen i en skottkärra.

När man inte vet.

För att ha grävt jävligt djupt i informationen om denna operation, så är det märkligt att jag har lyckats missa det här med sprutor.

I 10 dagar ska jag sticka en spruta i magen. Mot blodproppar.

Och självklart lyser Piplarsson till make med sin frånvaro.

Ett inlägg bara för er som är intresserade av GBP.

Jag ser att jag har fått en hel del frågor, så jag drar ett inlägg om hur det går till att hamna på en soffa med värk i magen.

För ca ett år sen gick jag till husläkaren och bad henne skriva en remiss. En husläkare kan aldrig vägra en patient detta. Eventuell operation avgörs av den kirurgavdelning remissen hamnar på. Man kan be om att remissen flyttas dit man vill, men jag hamnade på St Göran, vilket jag ville. Alla Sveriges opererande sjukhus är bra, men man ska veta att St Göran är det enda där man även har ett gym i anslutning. Till vilket du sen kommer att få gå under några månader. Där tränar endast GBP-patienter, så man behöver inte vara orolig.

Det finns två forum på nätet för alla nyfikna: Viktop samt Viktdropp där man kan gå in och regga sig på forumet, för att sen lusläsa allt som är värt att veta. Mycket, mycket bra informationskällor.

På St Göran gäller följande krav för att du ska få en operation genom landstinget: du måste ligga över 35 i BMI, vilket du lätt räknar ut här. Men, givetvis kan andra orsaker ligga till grund för en operation. I mitt fall nådde jag inte riktigt ända fram, men då vi har hjärtproblem i släkten, samt lite annat, så fick jag godkänt. Sen är jag en jävel på att snacka också.

Vad som hände var att ca tre mån efter remissen så blev jag kallad till ett informationsmöte på St Göran, där det kom flera GBP-aspiranter. Detta skedde i juni så därefter kom semestrar emellan. I augusti blev jag kallad till medicinläkaren, som just var den person som gick igenom mitt BMI, min historia och som därefter godkände mig. Är det så att man inte blir godkänd så kan man betala för operationen, ca 120 000 kr. I oktober fick jag träffa dietist. I december fick jag träffa kirurgen. Då fick jag också datum för min operation, som jag pga mässan, fick flytta fram till februari. Jag har alltså väntat ca 10 månader inalles.

Denna operation är inget man gör istället för att banta. Du byter ditt liv mot ett helt annat. Många skramlade med sina skallror och jag har fått försvara mitt beslut in absurdum. Särskilt här hemma. Man ska tänka sig för mycket noga för det KAN gå fel. Så är det alltid med riskfyllda saker. Never the less ska man ha en sak klart för sig. OM, om det skulle gå fel, så går det att reversera denna operation. Det är inte många som vet det, men det går alltså. Men som min kirurg, Carl-Eric Leijonmarck sa: "hittills har ingen bett om det".

Jag kan också säga att inom "obesitas-branschen" (de som arbetar inom just detta i sjukvården) så har St Göran sjukhus extremt bra renommé. Personalen över lag är mycket, mycket bra. Man märker att de trivs med varandra då det är mycket humor. (Däremot har dom en drake som jobbar på nätterna, henne får man passa sig för!)

Och så var det operationen. Den görs med laproskopi, eller vad det nu heter: de gör små hål där de går in och gör magsäcken mindre, ca 30 ml. Denna lilla ficka är kopplad direkt till tunntarmens mellersta del, så maten absorberas snabbt. Alltså, allt det här finns att läsa om på nätet.

Alla människors kroppar reagerar olika, i mitt fall råkade det bli så att just efter operation, på uppvaket, så hade jag fruktansvärda smärtor. Inte så vanligt. Det viktiga efter operation är att, direkt efter uppvaket, när man kommer upp på avdelningen, gå upp och gå. Gå, gå och gå.

Och det var här det blev lite fel för mig. Jag fick ligga 7 timmar på uppvaket och fick mycket morfin. Eller rättare sagt, det vanliga morfinet hjälpte inte ett skit, så jag fick syntetisk morfin. Vafan, nu det är. Inte så att jag brydde mig just då kan jag säga. Morfinet gjorde att jag blev oerhört trött. Och väck i pallet. Och inte orkade gå. Jag var uppe några gånger och kissade, men mer än så blev det inte.

Dag två ska man förhoppningsvis klara sig på vanliga värktabletter. Icke jag. Jag fick mer av det syntetiska morfinet....blev trött....orkade inte gå...

Så man kan säga att jag ligger lite efter. Man får, i St Görans fall, komma hem dag tre. Efter att först ha passerat Apoteket och lagt en förmögenhet på medikamenter. Jag kommer för resten av mitt liv att få äta olika vitaminer. För invecklat för att gå igenom här. Men så är det för alla GBP-patienter. Man förlorar i snitt 30% av sin vikt. Och patienter på St Görans blir sjukskrivna i 6 veckor. Två veckor efter operation så träffar man teamet igen plus att man tar bort stygnen. Sen är det en himla massa kontroller så man är mycket väl omhändertagen.

Avslutningsvis kan jag säga att om man funderar på detta så ska man LUSLÄSA allt som har med detta att göra. Jag gjorde allt det här i smyg. Dvs, jag berättade inte för en käft, inklusive min familj, förrän efter att jag blev godkänd. Maken är den som protesterat mest. I hans värld, och i många andras, så har det varit enkel matematik: intag-uttag. Alltså, motion.

Och det är ju sant. Men det finns faktorer som spelar in och som gör att man inte tillhör den kategorin. Jag kommer t ex aldrig i livet att bli en träningsmänniska. Jag avskyr allt som har med det att göra. Däremot vill jag lära mig att tycka om att promenera. Och det är det jag tänker pyssla med de närmaste 6 veckorna. Även om jag också under 3 månader, eller vad det nu var, kommer träna på St Göran. Bara för att visa att jag är villig till en förändring.

Och näe, för mig är inte det här en omväg till att bli smal. Jag måste helt enkelt ändra min livsstil, och jag klarade inte det på egen hand.

Japp. Detta om detta. Nu blev jag så slut, så nu ska jag sova middag.

torsdag 4 februari 2010

Brakelibrak

Förlåt, men jag har inte tid att blogga.

Det är gasfest i finområdet.

Och snart spricker säkert kakelplattorna. För att inte snacka om ekot my friends, det hörs garanterat över nejden.

Jag har blivit en äcklig fislisa. Kul.

There are no bathrooms

like your own bathroom!

Honeys, I'm home!

Och luktar gott gör jag också!

När man är på sjukhus.

Jag drar mitt strå till stacken när det kommer till att poppa upp tillvaron lite: bling-blingtofflor.

Ok, ni märker att jag har tråkigt va? Nu vill jag hem.

Sjukskriven i 6 veckor. Herregud, vad ska jag då blogga om? Sexleksaker, pelargoner, situationen i Bangladesh? Välj ni.

Just ja, jag ska visst vila, promenera och äta.

Vilket party.

En försmak om livet på ålderdomshem.

Är förvisso på en kirurgavdelning, men just nu är det jag, varm skaldjurssoppa, och På Spåret.

Och två gubbar. Han som syns till vänster sitter i soffan och fiser ljudligt med jämna mellanrum.

Fräscht.

onsdag 3 februari 2010

Kopplat upp datorn. Lägesrapport.

Jag har hört från flera som har gjort den här operationen, att dagarna efter den så går all tid åt till att äta.

Jaja. Har jag tänkt. Hur svårt kan det vara liksom.

Jomen ser ni, det ska jag berätta.

Efter att ha sovit sammanlagt 1,5 timmar inatt pga av att jag blev väckt femtioelva gånger för blodprover och annat skit, så kommer snälla doktorn och hälsar på. Och talar om att jag i dag ska få dricka en liter vätska.

Då ska man veta två saker:

I två veckor jag levt på Nutrilett som smakar snäppet bättre än babianskit.

Sen har jag under de senaste 24 timmarna endast fått dropp. Alltså inget som helst intag genom munnen. Eller ja, jag kan säga att jag igår borstade tänderna 8 gånger och sög ut vätskan från varje strå på tandborsten. Och förbannade mig själv för att jag tagit med mig eltandborsten med typ 18 strån, istället för en vanlig, hederlig, med bergis 42 strån. Och jag är därmed den enda i världen som har sugit av en tandborste.

Anyway. Idag skulle det bli party. Det kändes som om jag var på Operakällaren: vatten, kaffe, Keldas soppor, nyponsoppa, yoghurt och filmjölk.

Fattar ni? Sammanlagt en liter skulle jag alltså få i mig. Lätt som en plätt.

Jamenellerintehur.

Nu är klockan 19.40 och jag har lyckats med 8,5 dl. Jag börjde kl 9.00. Haken?

Well, en deciliter skall ätas med tesked och MÅSTE ta 20 minuter. Do your math.

PLUS:

En gång varje timme hela dagen skall jag blåsa i ett sugrör av gummi, som är nedstoppat i en plastburk med typ 4 dl vatten. Jag ska andas in allt vad jag pallar, och sen blåsa ned i vattnet. Ni morsor vet: så där som vi säger åt våra barn att man inte får göra i MER-tetran.

Varför? I morfinångorna så var det något om att det under operation bildas slem i lungorna, och det här ska alltså lösa upp det på nåt vänster. Varje timme skall jag göra detta tio gånger.

Så jag har inga som helst problem att få dagarna att gå här. I natt får jag sova säger dom. Jag skall ta en sömntablett 23.00, sen sova.

Och fiseriet?

Doktorn klämde på magen och frågade om jag fiser. Nä, jag fiser inte. Sa jag. Jag gillar inte att fisa serru.

Han skrattade och sa: Vi får väl se.

Två timmar senare ramlade en brakskit ut. Jag höll på att smälla av. Och det gjorde maken också, som råkade sitta intill.

Gudskelov så var min rumskompis ute på vift.

Jag undrar om jag ska ge henne sömntabletten istället. Lutar åt det.

Ja just det ja. I morgon ska jag ha i mig TVÅ liter.

Det blir kul det här.

Dagen det gjorde svinont.

Jag har haft extrem värk idag, men försöker hålla mig på benen. Går omkring i korridorerna och ser ut som ett sämre bedagat sprutluder.

Mina händer och armveck är helt sönderstuckna.

Dåså, då vet jag att jag inte har nån karriär som heroinist. Good to know liksom.

tisdag 2 februari 2010

Godafton!

Efter en djävulusisk smärta direkt efter att jag vaknade upp (''mycket ovanligt'') och 7 tim på uppvaket, fick jag komma till mitt rum.

Jag är för övrigt det enda fettot i en 2-sal. En stackars cancersjuk, mycket trevlig, kvinna i 70-års åldern, kan se fram emot att gardinerna fladdrar inatt.

Sen ska jag nog ta upp det här med modet inom vården: det finns leggings och det finns sjukhusleggings, let me tell you!

Och trosorna! Herreminje, Sloggi's framstår plötsligt som rena stringtrosan!

Imorgon kopplar jag upp datorn så att jag kan läsa alla era kommentarer ordentligt, och jag ber redan nu om ursäkt för att jag inte kommer ha ork att besvara var och en.

Tack för att ni finns. Orken att fixa det här blir så mycket lättare.

Om att ligga på ett operationsbord.

Det här inlägget har jag skrivit lite i förväg. För när det syns här så är klockan 07.45 och jag ligger på operationsbordet.

I djup narkos. Hoppas jag. Utan att snarka. För, om någon tror att jag snarkar så där "gulligt tjejigt, så är man ute och hojar. Jag snarkar till Uganda när jag sover djupt.

Och igår fick jag reda på en jobbig grej;

Alltså, prutta och fisa är ju normaaaalt, som alla säger. Och det är det ju. NÄR MAN ÄR ENSAM!

Jag är lite Östermalmskärringsaktig, eller vad man nu ska kalla det, när det kommer till sånt där.

Så när jag får reda på att de just i detta nu kommer fylla min buk med gas, for what ever reason, så blir jag lite varm i pannan.

För det krävs ju ingen jävla Einstein för att räka ut att gashelvetet ska ut. Och jag har hört att man fiser och pruttar i flera dagar.

Jag kommer alltså ligga med 3 andra fetton i en 4-sal, och fisa i ett par dagar.

Nice.

Jag är mållös.

TACK för alla era kommentarer. (Och särskilt tack till SÄPO-hustrun!) Jag blir helt rörd av er omtanke.

Har precis tagit nån sorts tablett här hemma. Och fick rådet att inte fisa. För då kan olyckor hända. Ehh, ingen risk.

Okey, nu drar jag till sjukhuset.

Jag är skitnervös.

måndag 1 februari 2010

När man bär på en slags hemlighet. And wish me luck!

Jag hade inte tänkt blogga om det här, men i morgon påbörjar jag en resa som kommer att förändra mitt liv.

För ganska exakt ett år sen, så skrev jag in mig på ViktVäktarna och fick en chock. Nog för att jag visste att jag behövde gå ned några kilon, men de ville att jag skulle gå ned 30 kilo! Jag trodde fan jag skulle dö.

Nu, snart ett år senare och närmare bestämt kl 7.30 imorgonbitti, så gör jag en Gastric Bypass-operation. De stryper magsäcken. Typ. Alltså, jag har inga som helst problem att gå ned i vikt eftersom jag är envis som en åsna. Men sen inträder någon form av amnesi och jag glömmer bort att socker och fett inte är bra.

Och det är just det som är anledningen till att jag inte hade tänkte blogga om det. Jag är nämligen hyfsat långt ifrån en "normal" kandidat för en sån här operation. Givetvis är jag överviktig, men det är även av medicinska skäl som jag gör det. Ingen i min närhet trodde mig när jag sa att ViktVäktarna ville att jag skulle gå ned 30 pannor.

Så, därför har jag varit tvungen att gå på så kallat "flyt" (flytande diet) i två veckor (+ två veckor efter). På order av kirurgen alltså.

Men, det som gör att jag väljer att outa mig är att jag inser att denna resa kommer ta upp väldigt mycket av min tid, varför jag för en kort stund övervägde att lägga ned bloggandet.

Och jag har sagt det förr, jag vill inte ha nån jäkla bantarblogg, men jag inser att ni nog får hänga med på den här resan. Min intention är att jag ska kunna roa er som förr, och börjar jag balla ur, så skrik för fasen!

Maken är den i min omgivning som är mest emot det här, om inte annat så för att han tror att jag kommer dö under ingreppet.

...skulle inte tro att han blir av med mig så lätt. Han får nog ha ihjäl mig på annat sätt i så fall.

Just precis nu ägnar jag min tid åt att oroa mig om jag kommer att snarka på operationsbordet eller inte. Mest troligt då jag under narkos brukar göra det.

Å andra sidan så har jag givit kirurgen klara instruktioner om att han får slå nåt hårt i huvudet på mig om jag gör det.

För det är så jä*la osexigt med brudar som snarkar.

Jamen, vi ses då.

Hoppas jag.